1,4K
I Gisslan tvingar en flygplanskapare ner ett plan i Riga men låter passagerarna gå fria, den sjuåriga Tom som reser ensam anmäler sig ändå frivilligt som gisslan. På Toms begäran läggs, utöver kaparens krav på 30 miljoner dollar, lokal choklad och en Lettiska för nybörjare-cd till kravlistan för frigivning av gisslan. Kravlistan växer i omfång under filmens lopp och får sin klimax i en besynnerlig sångfestival tillägnad den globala terrorismen med en specialuppvisning i skidskytte.
– Alla nationer behöver något att vara stolta över. I Lettland är därför sångfestivaler, ishockey, och skidskytte saker som är större än livet.
Efter att Gisslan hade premiär i Lettland fick Pakalnina erfara att det inte utan vidare går att skämta om dessa ämnen.
– Organisationen för sångfestivaler kontaktade kulturministeriet efter att de sett filmen och krävde ensamrätt på titeln sångfestival. De ville att man i fortsättningen skulle kontakta dem för att få använda namnet sångfestival. Kulturministern nobbade dock deras förslag, säger Pakalnina och skrattar hjärtligt.
Pakalninas filmer saknar egentliga huvudroller och hon porträtterar istället ett antal människor i en viss miljö. I Gisslan ingår utöver folksångkörerna och skidskyttarna en mängd människor på den lettiska landsbygden nära flygfältet.
– Jag arbetar inte egentligen med en traditionell handling utan strävar istället efter att belysa en atmosfär.
Pakalnina bor själv nära flygfältet och berättar att idén till filmen föddes av att hon dagligen ser flera plan lyfta och landa. Lettisk toppsport ville hon ha med för att ämnet roat henne länge.
– I ärlighetens namn måste man säga att vi inte är speciellt bra på sport. Skidskyttarna och ishockeylaget kan nog mäta sig med de tio bästa i världen, men det är sällan fråga om några egentliga topplaceringar. Och tänk att människor kan leva sig in så hetlevrat i en gren framför tv men aldrig gör något gymnastiskt själva.Det sovjetiska biografsystemet
Pakalnina hade en lång bana som dokumentärfilmskapare bakom sig innan hon gjordeSkon 1998. Dokumentärfilm har traditionellt en stark position inom den lettiska filmen med en Dziga Vertov-inspirerad poetisk strömning och namn som Herz Frank och Uldis Brauns.
– Det finns i dag många unga begåvade dokumentärfilmskapare i Lettland, men det görs nästan inga spelfilmer.
I år var Gisslan den ena av två lettiska spelfilmspremiärer. Det är därför enligt Pakalnina besvärligt att tala om lettisk spelfilm som en egenart.
– Enligt den logiken är jag femtio procent av den lettiska filmen i år. Det är inte speciellt hållbart att säga att flygplanskapning är ett tema med stor samhällelig relevans i Lettland, men i dagsläget handlar hälften av spelfilmerna om det.
Utöver de få lettiska spelfilmerna utgör det smala biografnätverket ett problem för inhemsk film i Lettland. Det är svårt att nå människor utanför huvudstaden då biograferna är koncentrerade till Riga. Till och med Lettlands näststörsta stad Daugavpils med över hundra tusen invånare saknar en egen biograf.
– Det är tråkigt att göra film och samtidigt vara medveten om att en stor del av befolkningen aldrig kommer att se det man gör på bio.
Biografnätverket har successivt tunnats ut sedan Lettland blev självständigt 1991.
– Ingen i Lettland saknar sovjettiden och önskar återgå till de tiderna, men en filmskapare hade helt andra förutsättningar att visa film då. Under sovjettiden fanns det en biograf i varje by.
Laila Pakalninas film Gisslan retade gallfeber på organisationen för sångfestivaler i Lettland. Efter att de sett filmen krävde organisationen ensamrätt på ordet sångfestival av det lettiska kulturministeriet.
I slutet av 1990-talet satte Laila Pakalnina plötsligt lettisk film på allas läppar då hennes debutfilm Kurpe (Skon) förförde den svårflirtade internationella kritikerkåren i Cannes. Det var första gången en spelfilm från Lettland uppmärksammades internationellt. Skon är ett slags modern Askungesaga i 1950-talets Liepaja. Vid randen av Östersjön i den pittoreska hamnstaden upptäcker tre ryska gränssoldater att det sovjetiska territoriet kränkts. Det är början till en håglös jakt på inkräktaren, som av misstag lämnat efter sig en kvinnosko på stranden. I jakten på den skyldige stryker patrullen runt i staden och beordrar alla kvinnor att prova skon. Pakalninas senaste film Kîlnieks (Gisslan) är en liknande resa i det lettiska samhället men med utgångspunkt i dagens Lettland. Filmkritikerna har därför varit snabba att utse henne till den lettiska folksjälens skildrare. Ett epitet hon själv har tagit avstånd ifrån.
– Jag avbildar det jag ser och utgår från min egen kulturmiljö. Jag råkar arbeta i Lettland så människorna i mina filmer är lettiska. Skulle jag ha stannat kvar i Moskva efter tiden på filmskolan skulle jag göra film om ryssar, säger Laila Pakalnina.
– Jag avbildar det jag ser och utgår från min egen kulturmiljö. Jag råkar arbeta i Lettland så människorna i mina filmer är lettiska. Skulle jag ha stannat kvar i Moskva efter tiden på filmskolan skulle jag göra film om ryssar, säger Laila Pakalnina.
I Gisslan tvingar en flygplanskapare ner ett plan i Riga men låter passagerarna gå fria, den sjuåriga Tom som reser ensam anmäler sig ändå frivilligt som gisslan. På Toms begäran läggs, utöver kaparens krav på 30 miljoner dollar, lokal choklad och en Lettiska för nybörjare-cd till kravlistan för frigivning av gisslan. Kravlistan växer i omfång under filmens lopp och får sin klimax i en besynnerlig sångfestival tillägnad den globala terrorismen med en specialuppvisning i skidskytte.
– Alla nationer behöver något att vara stolta över. I Lettland är därför sångfestivaler, ishockey, och skidskytte saker som är större än livet.
Efter att Gisslan hade premiär i Lettland fick Pakalnina erfara att det inte utan vidare går att skämta om dessa ämnen.
– Organisationen för sångfestivaler kontaktade kulturministeriet efter att de sett filmen och krävde ensamrätt på titeln sångfestival. De ville att man i fortsättningen skulle kontakta dem för att få använda namnet sångfestival. Kulturministern nobbade dock deras förslag, säger Pakalnina och skrattar hjärtligt.
Pakalninas filmer saknar egentliga huvudroller och hon porträtterar istället ett antal människor i en viss miljö. I Gisslan ingår utöver folksångkörerna och skidskyttarna en mängd människor på den lettiska landsbygden nära flygfältet.
– Jag arbetar inte egentligen med en traditionell handling utan strävar istället efter att belysa en atmosfär.
Pakalnina bor själv nära flygfältet och berättar att idén till filmen föddes av att hon dagligen ser flera plan lyfta och landa. Lettisk toppsport ville hon ha med för att ämnet roat henne länge.
– I ärlighetens namn måste man säga att vi inte är speciellt bra på sport. Skidskyttarna och ishockeylaget kan nog mäta sig med de tio bästa i världen, men det är sällan fråga om några egentliga topplaceringar. Och tänk att människor kan leva sig in så hetlevrat i en gren framför tv men aldrig gör något gymnastiskt själva.Det sovjetiska biografsystemet
Pakalnina hade en lång bana som dokumentärfilmskapare bakom sig innan hon gjordeSkon 1998. Dokumentärfilm har traditionellt en stark position inom den lettiska filmen med en Dziga Vertov-inspirerad poetisk strömning och namn som Herz Frank och Uldis Brauns.
– Det finns i dag många unga begåvade dokumentärfilmskapare i Lettland, men det görs nästan inga spelfilmer.
I år var Gisslan den ena av två lettiska spelfilmspremiärer. Det är därför enligt Pakalnina besvärligt att tala om lettisk spelfilm som en egenart.
– Enligt den logiken är jag femtio procent av den lettiska filmen i år. Det är inte speciellt hållbart att säga att flygplanskapning är ett tema med stor samhällelig relevans i Lettland, men i dagsläget handlar hälften av spelfilmerna om det.
Utöver de få lettiska spelfilmerna utgör det smala biografnätverket ett problem för inhemsk film i Lettland. Det är svårt att nå människor utanför huvudstaden då biograferna är koncentrerade till Riga. Till och med Lettlands näststörsta stad Daugavpils med över hundra tusen invånare saknar en egen biograf.
– Det är tråkigt att göra film och samtidigt vara medveten om att en stor del av befolkningen aldrig kommer att se det man gör på bio.
Biografnätverket har successivt tunnats ut sedan Lettland blev självständigt 1991.
– Ingen i Lettland saknar sovjettiden och önskar återgå till de tiderna, men en filmskapare hade helt andra förutsättningar att visa film då. Under sovjettiden fanns det en biograf i varje by.
Anton Schüller
