Ett slumpmässigt och mycket litet urval av kinesiska universitet visar mest slitna och kanske dammiga utrymmen som inte verkar särskilt välplanerade och har en lite sömnig atmosfär. Annat är det på Tongji-universitetets avdelning för arkitektur och stadsplanering i Shanghai.  Här finns bl.a. en Bauhaus-byggnad som visar att man följde med vad som hände i världen redan under mellankrigstiden.
Men Samuel Su för mig in i en toppmodern byggnad där institutet för stadsplanering verkar. Det är inte svårt att se att huset är byggt av arkitekter för arkitekter, det är funktionellt, stramt, rätt mycket svart, en internationell atmosfär. Här kunde antagligen marimekkoskjortor gå åt.

Inom institutet verkar sex studior som ägnar sig åt olika projekt. Studio 6, som Samuel är bas för, är den största av dem och ägnar sig mest åt stora projekt, som Expo 2010 i Shanghai ,och utländska uppdrag, bl.a. i Angola och Ryssland.
Han betecknar Tongji-institutet för stadsplanering (Tjupdi) som Kinas bästa institut på området. Bland mycket annat har man omkring sig åskådningsundervisning om hur en stad utvecklas.
– Våra planerare och jag kan vara mycket lyckliga över att ha valt Shanghai. När jag började studera var Pudong platt, när jag blev färdig fanns där redan en hel del skyskrapor. Vi kan visa upp Shanghai som ett exempel och ge andra städer självförtroende. På Tongji har så många undervisats som nu arbetar i hela Kina. Vi gör sådant som andra drömmer om.
I det intensiva byggnadsskede som Kina befinner sig i råder ingen brist på uppdrag.
– Vi möter en stor marknad. Vi har teknisk utrustning. Vi kan bygga städer mycket snabbt. Vårt institut har bildat internationella team. Vi anser oss redan vara i det främsta ledet när det gäller stadsplanering och arkutektur. Också internationella arkitekter somRem Koolhaas kommer hit och ibland samarbetar vi, ibland konkurrerar vi, ibland förlorar vi tävlingar.

Städer – organismer
Stadsplaneringen är ett uppdrag som är inriktat på framtiden – i de strukturer man nu bygger upp ska mänskor bo om ännu om 50, kanske 100 år. Samuel säger att planerarna försöker se in i framtiden på olika plan, hur förändrar t.ex. informationen på internet samhället? Han anser att kinesernas sätt att se på stadsplanering skiljer sig från det västerländska.
– Jag ser städer som mänskliga organismer och tänker då på ett kinesiskt sätt. Kinesiska läkare är inte som västerländska läkare som mest kollar siffror. Läkaren ser på ansiktet, lyssnar till vad som pågår och känner efter om det är mera yin eller yang, mera kallt eller varmt. När västerländska läkare  kommer till att magen inte är bra ger de en magmedicin, de isolerar problemområden. Kinesiska läkare ser kroppen som ett system, de kan sticka en nål på ett speciellt ställe för att bota ont på ett annat ställe. De tror att kroppen läker sig själv om man hjälper den.
Samuels filosofi om städer påminner om läkarnas filosofi.
– Jag funderar på var blodet går och var nerverna löper, jag försöker lokalisera viktiga knutar. Om man hittar dem får staden hälsa. Jag försöker också bestämma olika nivåer. Globaliseringen innebär en ny nivå som planerarna måste beakta. Internet ger en förändring i små bitar som tillsammans förändrar hela systemet.
Mänskan kommer nu att stå i centrum mer än tidigare.
– I den traditionella ekonomin innebar jordbruket att mänskan använde naturens produkter, medan industrin bearbetade dem. Informationen är inte materiell, den odlar plantor i huvudet. Informationsindustrin använder dessa produkter och gör sina tillägg till dem. Vi äter mera information än livsmedel. Internet gör informationssystemet effektivt.

En feminin stad
Samuel ser Shanghai som en mycket speciell stad, den är öppen och multikulturell. Den kinesiska kulturen i staden har varit mottaglig, när en ny kultur kommit in i området har den blandat sig med den och utvecklats.
– Shanghai har så många lager. Staden är som ett djur. All information som kommer in berikar systemet och gör det mer komplicerat. Därför är Shanghai så attraktivt. Shanghai är feminint, staden har varit ung och vacker och har nu en mer mogen charm. Den vaknade på 80-talet och försökte på 90-talet bli vackrare, men på utsidan, inte på insidan. Nu vet stadsborna mera, de inser att de behöver kultur mer än skyskrapor, de har blivit mer självmedvetna.
– För 150 år sedan var Shanghai en stad som öppnades med vapenmakt och blev en marknad för olika länder. Shanghaiborna hade ett mycket komplicerat förhållande till utlandet. Alla dessa affärsmän blev rika. Sedan kom japanerna. När kommunisterna kämpade mot japanerna slogs de ned. Chiang Kaishek flydde till Taiwan och brände staden. Men Shanghai växte mycket snabbt på 50- och 60-talet. Här fanns hälften av Kinas industri och härifrån leddes kulturrevolutionen. På 80-talet fanns en tiondedel av Kinas industri fortfarande i Shanghai, men då koncentrerades utvecklingen till södra Kina med experimenten med kapitalism inom kommunismen. På 90-talet beslöt Deng att öppna Shanghai på nytt och inrikta hela landets resurser på staden. Shanghais framgång baserar sig dels på detta, dels på stadens läge nära Jangtsefloden och havet, samt den industriella basen och de mänskliga resurserna.

Centrum flyttar
Shanghai är Kinas viktigaste knutpunkt, speciellt när gäller de globala penningrörelserna. Världen kommer till Kina via Shanghai och kineser reser ut i världen via Shanghai. Deng såg utvecklingen och beslöt stöda Shanghai med alla sina resurser, säger Samuel. Vart är då Shanghai på väg nu?
– Shanghaiborna är mycket kalkylerande och gör hela tiden affärer. I andra städer skulle inte samma resultat uppstå. På 80-talet byggdes Folkplatsen ut som stadens centrum och på 90-talet byggdes där ett nytt stadshus, det gamla låg vid den koloniala paradgatan The Bund. 1995-2000 byggdes Pudong ut till ett nytt centrum. År 2010 blir åter expoområdet  ett nytt centrum. Det är ett mycket kinesiskt sätt att flytta rum under tidens gång, en form av Yin-Yang.
Expoområdet ligger söder om Franska koncessionen, det område som fransmännen styrde, som lydde under guvernören i Indokina och som fortfarande med sina plataner har en egen karaktär. Tjupdi leder planeringen av expoområdet. Samuel konstaterar att uppdraget innebär tre frågor för planeraren:
• hurudan blir framtidens stad, vad betyder en bättre stad, ett bättre liv?
• vad lämnar expon efter sig för Shanghai, vilken är Shanghais framtid?
• hur fungerar expoområdet efter 2010?
Samuel tänker inte så mycket på själva världsutställningen, utan på de bostadsområden som byggs omkring expobyggnaderna. Nu finns det mest industrier i området kring floden, men de håller på att flytta bort och i stället byggs bostadsområden på båda sidorna om Huangpu. Det innebär att man måste bygga tunnlar under floden. Eftersom fartygstrafiken är livlig är det svårt med broar men man funderar ändå på en bro för lätt trafik där delar snabbt kan lyftas för att ge plats för fartyg. Samuel visar flera mycket fantasifulla förslag för detta, det verkar som om bron kunde bli en sevärdhet i sig. Ett förslag är en bro med linbanevagnar. Små fartyg kan gå under den, för stora öppnas den.
Skalan kommer att vara en annan än i Pudong, som kritiserats mycket för den väldiga skalan. Samuel betonar det kinesiska idealet harmoni.
– Fransmän och amerikaner talar om frihet, men om individen sätts fri utan harmoni slutar det illa.  Om historien och framtiden är i harmoni med varandra kan män-skorna känna framtiden, då är framtiden en spegel av historien. Vi måste välja vad som har värde, vad som är hållbart.

Diamant och pärlhalsband
Planerna för hur området vid floden skulle användas började man göra upp redan tidigare, men när det för tre år sedan blev klart att Shanghai skulle få världsutställningen gjorde man området större och stadens planerare kopplade in Tjupdis planerare i arbetet. Tillsammans gjorde man en studie om hur man kunde få allt att gå ihop ekonomiskt. Sedan organiserade man en internationell konferens och en internationell tävling. Tjupdi deltog och kom på tredje plats – ett brittiskt förslag kom på första och ett amerikanskt på andra plats. Expobyrån valde ändå Tjupdi till att utföra arbetet och det har man nu hållit på med i två år. Det verkar som ett behändigt kinesiskt sätt att få in idéer från stora världen, men ändå låta trygga lokala händer ta hand om arbetet. Samuel förklarar att det är praktiskt att ha tillgång till lokala grupper som kan ta hand om olika detaljer. Dessutom var det inte en egentlig tävling utan en insamling av olika koncept som gör det möjligt att blanda olika element, förklarar han.
Det segrande förslaget som fokuserade på en tunnelbana och en hög boendetäthet tyckte han mycket om. Problemet med det var tunnelbanan som måste byggas först eftersom jordmånen mest är lera. Så därför är det huvudsakligen britternas gröna öar som blir verklighet. Det amerikanska förslaget var alltför tryggt. Det omfattade inga landmärken utan åtta knutar, som ett pärlhalsband, medan britterna erbjöd en diamant. Den plan Tjupdi arbetar med innehåller fyra samhällen med landmärken och stora platser och grönområden längs floden.
Om det blir mera kontor kommer 100 000 mänskor att bo i området, om bostäderna dominerar blir det 150 000. Här kommer att finnas ett köpcentrum, ett kulturcentrum, en utställningshall, ett museum, offentliga byggnader, byggnader för kulturella och internationella organisationer, konsulat. Nu bor 7 000 personer i området, men de får flytta bort för att ge plats för det nya.

Samarbete hellre än konkurrens
Vid sidan om detta megaprojekt har studion haft mindre uppdrag Kina runt, till stor del med anknytning till urbaniseringen och globaliseringen. Samuel vill ha samarbete mellan städer i stället för konkurrens. Nu överutvecklas hamnstäderna, man borde satsa mera på inlandet och nå en balans mellan jordbruksland och industriland. Detta är en av de mest brännande frågorna i dagens Kina. Lokala potentater drar personlig nytta av att jordbruksland omplaneras för industrier, och det har skapat många våldsamma konfrontationer när bönderna (med skäl) känner sig överkörda och rättslösa.
– Det amerikanska systemet är mycket mer effektivt än det kinesiska. Där är landsbygden renodlat agrar medan städerna är effektiva knutpunkter.
I framtiden ser Samuel Kina som ett stort kreativt land, Kina har inte andra resurser än sin arbetskraft och då handlar det framför allt om att utbilda landsbygdsbefolkningen.
– Det kan handla om att bönderna får datorer för att sedan i nästa generation bli industriarbetare. Om man lyckas göra bönderna kreativa kan Kina överleva, annars blir landet ett stort problem för världen.
Målet är för honom att göra städerna täta, så att man kan använda jorden effektivt för jordbruk. Kina har redan nu svårt att få resurserna att räcka till. Han talar också för ”gröna” industrier och vill att man respekterar ekosystemet och minskar föroreningarna.
Samuel tror att planerarna har inflytande på utvecklingen.
– Vi säljer koncept och drömmar. Man måste kunna ställa upp mål för att få folk att arbeta i en viss riktning. Tongji-institutet är känt för det. För tio år sedan fokuserade vi på det fysiska rummet med målet att skapa mera arbete, medan mänskorna, kulturen o.s.v. ignorerades. Sedan har nytt tänkande kommit in på institutet och vi har absorberat energi från olika nivåer: rummet, politiken, samhället, mänskorna o.s.v.
– Alla stadsplanerare drömmer om att makten stöder dem. I Kina förekommer ett nära samarbete mellan planerarna och makten. Det är vanligt med kritik för att samhällsplanerarna inte lyssnar på vanliga män- skor. Vi svarar att vi vet vad vanliga mänskor vill och att vi förhandlar med makten utgående från detta.
Samuel tror att det demokratiska inflytandet kommer att vara större om 3–5 år. Det kan minska effektiviteten men är ändå önskvärt, det är på tiden att Kina går i den riktningen. Om man inte nu tar små steg är risken stor för snabba förändringar om tio år. I mindre städer har man redan infört direkta val av t.ex. borgmästare, men det måste utsträckas till större sammanhang.
– Diskussionen är redan fri och om tio år hoppas jag att atmosfären är fullständigt öppen: Jag tror på en stor framtid för Kina.

Mycket kan gå fel
Men Samuel medger att det finns mycket som kan gå fel. I Shanghai kan man se stora risker beträffande både miljön och den sociala utvecklingen. Om man inte lyckas lösa de problemen kan det gå illa.
– Vi har haft en platt inkomstfördelning, men nu har den förändrats till en pyramid. De rika har blivit mycket rika, de fattiga mycket fattiga. Bitterheten växer bland de fattiga över orättvisorna. Men den  nya regeringen under Hu arbetar för att de fattigas levnadsstandard ska stiga. Den gör det bl.a. genom att försöka kontrollera den ekonomiska utvecklingen så att den inte går på övervarv. Den strävar till att hjälpa arbetarna och bönderna. Regeringen ser problemen och jag tror att man kan klara av dem.
Men om man struntar i vanliga mänskors situation kan de dras till rörelser som Falun Gong, befarar Samuel. Den förra regeringen använde mycket primitiva medel mot Falung Gong, konstaterar han. Shanghai är enligt honom den säkraste staden i världen, men brottsligheten ökar och det är siffror som oroar.
– Sverige är alltför mycket en välfärdsstat, men Kina är det alltför lite.Vi borde gå en smula tillbaka till de gamla sociala systemen, eller så skapa ett nytt mer omfattande system än det nuvarande. Däremot är det ingen vits att kopiera amerikanska, europeiska eller japanska system.
Maos metoder var inte heller meningsfulla:
– För att möta problem som aldrig tidigare förekommit bestämde Mao att stadsmänskor skulle omskolas av bönder. Man insåg inte vad informationsrevolutionen innebar, man respekterade inte professorer. Det var ett av de mycket stora misstagen. Nu vet vi att kulturen ger ny inspiration för ekonomin. Då trodde man att bara militärer och bönder var värda något. Man skrotade den traditionella kinesiska kulturen. Hela landet blev galet. Men den kinesiska kulturen är så stark att den inte kan krossas. Man kan aldrig gå emot den alltför starkt, gör man det slår den tillbaka. Det blir en snabb pendling. Men detta är Mittens rike, det borde aldrig gå för långt åt någondera hållet, säger Samuel som hoppas att det aldrig kommer en ny kulturrevolution.