Förintelsen har banaliserats till ett politiskt slagträ med vilket Israel och dess motståndare dunkar varandra i huvudet.
Konferensen hade officiellt stöd från landets president, Mahmoud Ahmadinejad, som inte bara förnekat att Förintelsen överhuvudtaget har ägt rum, utan också förnekat staten Israels existensberättigande. Han anser att berättelserna om händelserna under andra världskriget är en myt som används av Israel för att rättfärdiga den israeliska staten och dess förtryck av den palestinska befolkningen. Ett av hans mer berömda uttalanden publicerades i en intervju med New York Times där han förklarade att ”Israel inte längre har något skäl att existera och snart kommer att försvinna.”
Inte oväntat har konferensen fördömts av USA, och av Tyskland, där förnekelse av Förintelsen är ett brott, men Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki försvarar sig med att ”konferensens huvudsakliga mål är att ge ett tillfälle för tänkare som inte kan uttrycka sina åsikter om Förintelsen fritt i Europa”. Israels premiärminister, Ehud Olmert, har förklarat att konferensen är ”ett sjukt fenomen”.
Konkret vill Mottaki ställa vad han uppfattar som västerlandets ”dubbla måttstock” i blixtbelysning, och använder sig därvid av de danska Mohammedbilderna som exempel. I vilken mån är Väst berett att leva upp till sina ideal om yttrandefrihet, vilket var grundvalen för försvaret för att publicera Mohammedbilderna, om man inte får kritisera den israeliska berättelsen om Förintelsen?
För många bedömare, bland dem Khaled Kasab Mahameed, som citeras av brittiskaBBC och är en israelisk arab som driver ett eget litet museum om Förintelsen, handlar det iranska initiativet mindre om att förneka att den ägde rum än om att relativisera berättelsen om den. Som den israeliska journalisten Tom Segev visat har den specifika berättelsen som Israel byggt upp kring andra världskrigets judeförföljelse, där omkring 6 miljoner judar mördades, medfört att dagens israeler anser sig vara offer för utrotningslägren i betydligt större utsträckning än den generation som faktiskt utsattes för dem.
Enligt Segev finns inga klara bevis för att Israel skulle ha tillkommit som en följd av Förintelsen, i en slags anda av dåligt europeiskt samvete efter andra världskriget, vilket stundtals hävdas. Däremot, menar han, har den israeliska självbilden senare kommit att konstrueras kring nazisternas folkmord.
Demografins betydelse
Alltsedan Ben Gurions regering kidnappade Adolf Eichmann i Buenos Aires 1960 och ställde honom inför rätta i Jerusalem för hans brott under nazitiden, har Förintelsen använts för att berättiga Israels existens och konkreta politik. Eichmann-rättegången enade också den sionistiska rörelsen, som tidigare var delad när det gällde frågan om nödvändigheten av en judisk stat. I Eichmann i Jerusalem kunde filosofen Hannah Arendt fortfarande kalla sig sionist och vara motståndare till en stat som grundlagsmässigt säger sig vara judisk.
Sedan dess har israelisk politik dominerats av demografi: ska Israel fortsätta att vara en demokrati måste per definition judar vara i majoritet. Som den palestinske kommentatornAzmi Bishara skriver i den egyptiska tidskriften Al Ahram har demografin blivit till en besatthet hos israeliska politiker. Detta enkla realpolitiska skäl förklarar såväl den generösa invandringspolitiken som Israels vägran att erkänna palestinska flyktingars rätt att flytta tillbaka. Det förklarar också delvis Israels förhandlingsvilja under Osloavtalen och Ariel Sharons beslut att dra tillbaka de israeliska kolonierna i Gaza. Palestinierna får inte bli fler än judarna inom Israels gränser, därför att judarna aldrig mer får bli en minoritet, så som de var under förintelseåren i Europa.
Irans tilltag att anordna en Förintelsekonferens är naturligtvis en provokation, och menad som en sådan. Enligt samstämmiga europeiska regeringar är Ahmadinejads åsikter fullständigt oacceptabla, särskilt med tanke på att det råder osäkerhet om landets planer på att tillvälla sig kärnvapen.
Men man kan också fråga sig om Israel och vissa amerikanska judiska lobbygrupper inte bundit ris till egen rygg.
Referenser till Förintelsen är legio i israelisk politik. När Menachem Begin beslutade om invasionen av Libanon i början av 1980-talet hävdade han att han ”skulle söka upp Hitler i hans bunker” och med ”Hitler menade han Yasser Arafat. I en intervju med undertecknad hävdade den palestinske psykiatern, Eyad el Sarraj, att en israelisk borgmästare föreslagit att palestinier som arbetade i området skulle märkas med ett tatuerat nummer på axeln, på samma sätt som judarna i lägren under andra världskriget.
I veckan erkände Olmert implicit den allom kända hemligheten att Israel, i strid mot icke-spridningsavtalet, förfogar över kärnvapen genom att säga att Iran tänker skaffa sig vapnet, ”liksom USA och Israel”. Från iransk synvinkel måste man göra en logisk kullerbytta om Israel kan skaffa sig massförstörelsevapen utan att det internationella samfundet ingriper, medan Iran inte kan det.
Äcklande retorik
Incidenten med den judiske historieprofessorn Tony Judt, som i oktober i år tvingades ställa in ett tal på den polska ambassaden i New York, är belysande. Judt, som är chef för New York Universitys Remarque Institute, är jude och förlorade större delen av sin familj i Förintelsen, men är kritisk mot israelisk politik och pläderar, likt Hannah Arendt, för en gemensam israelisk-palestinsk stat. Företrädare för The Anti-Defamation League och The American Jewish Committee lyckades emellertid övertala ambassaden att stoppa föreläsningen.
Judt har, enligt The Washington Post, tvingats ställa in ett tidigare tal vid The Manhattan College i Bronx efter att judiska lobbygrupper protesterat, och flera akademiker har tvingats göra detsamma under de senaste 30 åren. ”Mönstret”, säger Judt, ”är omisskännligt och skräckinjagande”, och tillägger att ”det här är judiska organisationer som tror att de bör hålla folk som inte delar deras åsikter om Mellanöstern borta från var och en som kan tänkas lyssna”.
Det iranska initiativet är således en provokation och en ”oanständighet”, som USA:s utrikesdepartement beskrivit det, men det är inte helt grundlöst. Kritiker av israelisk politik stämplas systematisk som antisemiter och får sina föreläsningar inställda. Det tragiska i sammanhanget är att det är en teokratisk stat som måste påminna västerlandet om detta faktum, och att den frisinnade upplysningen inte förmår ta sig an problematiken på egen hand.
Trots det motbjudande och äcklande i Ahmadinejads retorik innehåller den en uns av sanning. Israel har tillvällt sig ett tolkningsföreträde om Förintelsen och det går inte att kritisera detta utan att desavoueras, och Israel använder detta företräde som alibi för hanteringen av den palestinska frågan.
Å andra sidan finns tendensen att förklä antisemitism i akademisk skrud; det iranska förslaget är alldeles uppenbart inte neutralt vetenskapligt, utan ett populistiskt försök att misskreditera Israel. Som Valérie Igounet visat i Le Monde diplomatique har franska Front National och dess ledare Jean Marie Le Pen under många år systematiskt sökt legitimera förnekandet av Förintelsen.
Hela debatten har därmed upphört att följa en höger-vänsterskala, och åsikter och löst tyckande gör sig breda i den grad de kan sätta politisk kraft (som inte sällan översätts med militär dito) bakom orden, medan historisk vetenskap och förnuftets röster som pläderar för försoning hamnar i bakvatten. Allmänheten tvingas välja mellan det ena eller andra alternativet, vilket, som den spanske filosofen Rafael Argullol hävdar, är just det val som en fri människa inte kan acceptera.
På onsdagen betecknade Storbritanniens premiärminister, Tony Blair, konferensen som ”chockerande bortom all trovärdighet”, medan Ahmadinejad menade att ”Iran är … en fristad för världens frihetssökare. Här kan ni uttrycka och utbyta åsikter i en anda av vänskap, broderlighet och frihet.” Uttalandet lär klämta ihåligt i ett Iran där även en timid kritik av de egna ledarna leder till långvariga fängelsedomar.
Anders Forsberg
