För min del lyckades jag alltså bara se den sista fjärdedelen av dokumentären. Där påmindes jag t.ex. om miljöforskaren George Monbiot. Han är inne på samma spår som Gorbatjov: Hur kan man ens tänka att det skulle gå att styra världens framtid mot överlevnad och rättvisa, om det inte existerar globala demokratiska organ? Monbiot har redan länge talat för nödvändigheten av klarare visioner för demokratiska globala redskap och behovet av att skapa sådana. Vi behöver förstås ett världsparlament vid sidan om de nationella staterna, ett lågprofilerat globalt arbetsredskap. FN har trots allt i sin nuvarande form ingen möjlighet att fungera som ett tillräckligt organ för världens framtid. De största och starkaste organen är idag globala företagsimperier med mera makt än regeringar och stater. Och organsationer som Världsbanken eller Internationella Valutafonden är inte heller demokratiska inrättningar, utan verkar på den rika Nord-världens villkor. George Monbiot är å ena sidan känd som en mycket konkret och analyserande steg-för-steg miljökämpe, å andra sidan diskuterar han alltid samtidigt globala visioner. Hans nyaste bok, som just kommit ut, heter kort och gott Heat, och i den lär han inte bara diskutera den överhettade jorden, utan t.ex. även analysera hur storföretag agerar när de hindrar miljöåtgärder.

Det är redan flera år sedan han gjorde det utmärkta tankeexperimentet om hur ett globalt parlament – en demokratiskt vald och kontrollerad representation – skulle kunna se ut. Han tänkte sig som exempel ett parlament med 600 representanter, och samtliga jordens invånare som väljare. Valkretsarna skulle bestå av folkmängder på ca 10 miljoner. De skulle utgå från de mänskliga individerna och inte följa nationsgränser. Tanken är en jordglobsversion av principen om ”en människa en röst”, eller varför inte ett talande tillämpningförsök av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Att tänka i termer av verkliga människor istället för stater, är vi ovana vid. Man kan fundera kring hur  maktförhållandena skulle förändras, hur majoriteter och minoriteter skulle se ut, hur justeringar av röstområden enligt befolkningstillväxter skulle tillgodoses. Eller tänka sig hur det globala parlamentet, också i Syd, tydligt skulle säga samma sak till alla företag: Fint, bra, välkomna, här är de globalt gällande reglerna för mänskliga rättgheter, miljöansvar, sociala insatser m.m. Om ni följer dem får ni gärna verka, annars är ert företag helt enkelt inte lönsamt för jorden, och vi har inte plats för det.

Monbiot brukar säga ungefär så här: visst, det här fantasier, men borde vi då istället helt låta bli att tänka på världen och framtiden? Med bilden av det globala parlamentet visar han också hur viktiga visioner är, för att får tag i vad vi söker och vill ha, som redskap för att ge form och skapa klarhet. Vilka de steg sen är som vi faktiskt tar och hur vi tar dem, är förstås en annan sak – men helt sammanhängande med grundvisionerna. FN har, trots allt, i nuvarande form ingen möjlighet att fungera som ett tillräckligt organ för världens framtid.
Visioner är kartor som gör att vi kan förbereda oss och planera resrutterna. Och i sin tur lever visionerna av och med den kunskap som uppstår under resorna. Den politiska verkligheten ombord på jorden i dag befinner sig förstås långt ifrån ett världsparlament. Men tanken känns självklar: Alla är lika värda, och allas gemensamma medverkan kan göra det möjligt att tänka tillräckligt långsiktigt. Idén utgår ifrån att människan och naturen självklart är sammanvävda, och betraktar den globala helheten som mycket mera än existerande politiska strukturer eller samhällsbyggen och deras historia. Tanken är en uppfriskande dubbelexponering av den liksom givna historien, och breddar perspektivet på vår era.
Jag sparar alltså bilden av det globala parlamentet i högen med andra uppiggande tankar. Den mår bra där, tillsammans med Gorbatjovs ”De äldstes råd”. Ugh.