Lena Frölander-Ulf har tillsammans med Hannele Mikaela Taivassalo gjort en prinsessbok som man kan läsa för sina barn utan att känna ångest över att man skolar in dem i kvävande könsroller. I alla småbarnsföräldrars namn bugar jag mig djupt.
I landet Kapuschong rustar man till prinsessan Bulleribångs bröllop när man får höra att den tilltänkta prinsen blivit bortrövad: ”Bland högresta berg av presenter/ samt rosor och välgångskort,/ grät hon en stund, men bestämde sen:/ nu skulle han räddas, fort!”
Lena Frölander-Ulf berättar att hon först skrev historien om prinsessan Bulleribång som ett bröllopstal, och efteråt kom en av gästerna, en mamma till två prinsessfixerade flickor, fram till henne och frågade om hon inte kunde skriva en barnbok om den initiativrika Bulleribång. Och eftersom Lena är grafiker och illustratör satte hon igång med både text och bilder till boken, och gjorde dessutom en egen layout innan hon alls tog kontakt med förlaget.
Sedan gjordes mycket om. Hannele Mikaela Taivasssalo engagerades för att hjälpa till med texten, Lena säger att den var mycket längre och en hel del pompösare i hennes första version.
– Nu är rimmen kanske två delar Mikaela och en del mig.
Hela delar med bilder och allt ströks också, och ändå finns flera vändningar kvar i historien, vilket är mer än man kan säga om alla barnböcker. Så får man hoppas på fler böcker?
– Nja, jag har en idé. Men det är bara en idé än så länge. Men det blir en lite mörkare barnbok i så fall. När Alva börjar på dagis efter jul ska jag sitta på soffan och rita och se vad det blir.
Alva är Lenas dotter som nyss fyllt två. Den första april ska hon få ett syskon så soffsittarperioden blir ganska kort. Men jobba kan man ju ändå.
– Bulleribångboken är gjord under min första mammaledighet.
Vilket bland annat har lett till att Alva då hon nattar sin docka säger. ”Nati, nati, måste jobba nu”.
Jag frågar vilka som är Lenas egna favoriter bland barnböckerna.
– Tove Jansson är ju förstås alltid den stora favoriten. Och Alfons Åberg och John Bauers klassiska sagofigurer. Och så tycker jag mycket om Linda Bondestamsillustrationer, oberoende av vems texten är.
Lena skulle gärna teckna till andras manus.
– När jag får idéer har jag lite svårt att bli av med dem.
Före Alva jobbade Lena som AD-assistent, men där var det grafiska hennes huvudsakliga jobb medan illustrerandet var mer på sidan om, nu hoppas hon att det ska bli tvärtom.
Trots att hon alltid har tecknat säger Lena att det är först de senaste åren som illustration verkligen har börjat kännas som hennes grej.
– Min stil har långsamt krupit fram. Jag har alltid haft ett väldigt brett spektrum gällande både teknik och stil. Men nu är det som om själva bildspråket plötligt har kristalliserat sig. Kanske det är fråga om något slags mognad?
Den som läser Sagan om Prinsessan Bulleribång ska titta på texten. Okej, några ”och” och ”att” kanske är identiska men nästan alla bokstäverna är ritade av Lena.
– Det är nästan så att jag är tacksam att den inte översatts till finska.
Solveig Arle
