Det finns flera exempel på amerikanska soldater som organiserar motstånd mot kriget på plats i Irak.
Efter snart fyra år i Irak och en amerikansk dödssiffra som närmar sig 3 000 är majoriteten av amerikanerna motståndare till USA:s krig i Irak. En stor majoritet av irakierna vill att USA lämnar landet. Mindre känt är att motståndet mot kriget också är starkt bland amerikanska soldater i Irak. En opinionsundersökning gjord tidigare i år visade att 72 procent av soldaterna ville att USA lämnar Irak innan årets slut, 29 procent ville se ett omedelbart tillbakadragande. Det finns flera exempel på soldater som organiserar motstånd mot kriget på plats i Irak. I New York berättade nyligen tre soldater organiserade i IVAW, Iraq Veterans Against the War, om hur de gjorde motstånd mot kriget i sina förband i Irak. Garett Reppenhagen, Joe Hatcher och Jeff Engleharttjänstgjorde i den amerikanska arméns första infanteridivision i Irak under åren 2004 och 2005.
– Vi tjänstgjorde i Kosovo när Irakkriget bröt ut. Vi ville inte åka när vi fick besked om att vårt förband skulle flyttas till Irak, vi var emot kriget från början. Vi hade förberett civila kläder för att kunna desertera. Men vi har familjer hemma och ville kunna återvända till USA, så efter långa diskussioner beslöt vi oss för att stanna kvar i förbandet, berättar Garret.
I Irak separerades de tre soldaterna. Trots det fullföljde de sin plan på att göra motstånd mot kriget på plats.
– När vi började opponera oss var opinionen fortfarande för kriget, bara 30 procent av amerikanerna motsatte sig det. Bush blev omvald när vi var i Irak, det var tungt att se. Nu är det lättare att vara kritisk. Det är svårt att skapa motstånd inom militären, man är ständigt övervakad och man kan bli mycket hårt straffad om man åker fast, så vi var tvungna att vara mycket försiktiga, berättar Garret.
– Kriget i Irak är mycket annorlunda än Vietnamkriget. Det finns inget Saigon, inget säkert område bakom linjerna dit man kan åka. Vi var helt instängda på vår bas. Man är alltid övervakad, man sover med sitt vapen, duschar med sitt vapen, befälet kan kontrollera allt som sker.
Kritik på toalettväggarna
Garret och de andra började sprida sina vittnesmål om sanningen i Irak genom brev, nästa steg blev att starta en kritisk blogg. De fick kontakt med fredsaktivister i USA. Genom dem fick de kritisk litteratur av bland andra Noam Chomsky och Howard Zinn, liksom böcker om motståndet mot Vietnamkriget som de cirkulerade mellan soldaterna. Jeff Englehart menar att böckerna fick upp ögonen på dem och lärde dem att se kritiskt på
USA:s politik och historia.
– Som soldat har man ingen yttrandefrihet, man ska bara lyda order, systemet bygger på rädsla och lydnad. Vi försökte få de andra att inse sanningen, att vi var bara var små kuggar i en stor maskin, att kriget inte är något naturligt och att moderna människor kan lösa konflikter på fredlig väg. Vi bedömde att vi hade lite att vinna på att träda fram öppet och sedan tystas, vi ville fortsätta påverka soldaterna i fält, så vi fick arbeta med dolda medel.
Joe Hatcher flyttades från sitt förband för att han hade för starkt inflytande på de andra soldaterna. I flera månader fick han arbeta med att bränna likdelar som hade samlats ihop. I en månad fick han rengöra fordon som hade smutsats ner av damm med utarmat uran.
Männen fortsatte att arbeta på sin blogg, men verkade också genom direkta aktioner på plats, berättar Jeff:
– Vi satte upp klistermärken med ”Bush lies – who dies?” (Bush ljuger – vem dör?) överallt på förbandet, ofta satt de kvar i dagar. De andra talade mycket om det, många var kritiska till kriget. Baktill på våra fordon fanns det ofta texter på arabiska med uppmaningar om att hålla avståndet. Vi lärde oss skriva ”Fuck Bush” på arabiska, det målade vi bak på förbandets stridsfordon. Befälet förstod aldrig varför irakierna jublade när vi kom.
– Ett av få ställen där soldaternas kritik kan komma till uttryck är i graffitin på toalettväggarna, många uttryckte sin känslor och kritiken mot kriget där, säger Joe.
Gary berättar om hur de tog direkt kontakt med andra soldater och försökte de få dem att börja se kritiskt på kriget och vad trupperna gjorde.
– En dag hade en bonde blivit ihjälskjuten ute på sin åker av våra soldater. Jag talade med en av soldaterna som först sa att det var bättre att de sköt honom än tvärtom. Sedan frågade jag honom vad hans pappa jobbade med. Han svarade att han är bonde. Jag sa till honom att den som hade skjutits kunde ha varit hans far.
Allt aggressivare värvning
När Gary hade bara två månader kvar av tjänstgöringen i Irak lyckades militären, via IP-adressen, spåra att det var han som skrev på bloggen.
– Jag blev inkallad till befälet som sa att jag var det värsta som hänt armén. De beordrade mig att sluta skriva, det gjorde jag inte, och snart åkte jag fast igen och blev straffad.
Liksom många andra förband blev även detta beordrat att stanna längre i Irak än vad som bestämdes från början. Tjänstgöringstiden förlängdes med tio månader. Gary Reppenhagen påpekar att det blir allt svårare att få frivilliga till kriget:
– Det är främst de som har det sämst som lockas till armén med löften om god betalning eller framtida utbildning. Värvningen blir allt mer aggressiv.
I dag arbetar männen i en organisation för veteraner från Irak som är emot kriget, de kräver att USA omedelbart lämnar landet.
– Redan medan vi var i Irak såg vi att inbördeskriget var på väg. USA saknar en strategi för att hantera det, problemen kan inte lösas genom fortsatt ockupation, menar Jeff och får medhåll av Gary.
– Ju fler soldater som skickas till Irak, desto värre kommer det att bli. Irakkriget har varat i fyra år. När USA:s krig i Vietnam hade pågått lika länge hade 2 000 amerikaner dödats, men fler amerikaner har ju dödats i Irak under samma tid. Vill vi att Irakkriget ska eskalera som kriget i Vietnam? Motståndet beror på ockupationen, bara ett tillbakadragande kan lösa konflikten.
Jonas Sjöstedt
