Så är det då igen dags för julens samutställningar i flera gallerier. På samutställningarna har man en möjlighet att närma sig de enskilda konstnärerna på ett helt annat sätt än på separata utställningar. Visst är det sant att de individuella verken får lite mindre utrymme, men samtidigt placeras de i en ny och annorlunda kontext. Som besökare tvingas man jämföra och ifrågasätta konstnärens medel och lösningar på ett fräscht sätt. Galleria Heino har tre utmärkta rum, av vilka de bakre kan mörkläggas med tanke på eventuella videoverk eller ljusinstallationer. En samutställning som den här har förvandlat galleriet till ett minimuseum.

Fram till den 22 december ställer tre mycket olika konstnärer ut sina verk på Heino:Marja Söderlund ställer ut verket ”I bildernas rum”, Kaisu Koivisto ”Ytbeten” ochPekka Sassi ”A messge from Mary Davis”. Konstnärerna avbildar verkligheten, filtrerar den och ger den en ny form. Marja Söderlund har i sina fotoverk styckat, spjälkt upp och lösgjort detaljer ur verkligheten. Hon har omstrukturerat dessa fragment och bearbetat kompositionen för att skapa en helhet där flera detaljer och flera tidsperspektiv kan vara närvarande i ett och samma ögonblick. Själv skriver hon så här:
”Någonting rör sig på bilden, det blåser. Det duggar lätt på bordet, en liten smula fastnar på duken. Jag är samtidigt här och någon annanstans. Kanterna och konturerna skapar nya former.”
Pekka Sassis videoverk är både punk och romantik. Han har fångat en rad känslor och stereotypier i tolv separata videoinspelningar som bildar en slags logisk sekvens och berättar en historia med hjälp av bild, animation, texter, stillbilder, lite musik eller inspelade ljud som sorlar i bakgrunden. Han har lyckats genomföra det utan att använda vare sig skådespelare eller andra typiska filmelement.
Kaisu Koivisto har inspirerats av den ambivalenta skönheten. Hennes skulpturer och fotoserie är samtidigt tilldragande, lockande, vackra och motbjudande. Kontrasterna uppmanar betraktaren att se, känna och reflektera. Med hjälp av en mängd olika material, allt från pälsverk till metkrokar, kommer hennes skulpturer med ännu ett stildrag och ett separat bidrag till samutställningen. Koivistos skulpturer utgör ändå på något sätt den helhet som blir mest central. Den binder samman alla lösa trådar och skänker utställningen dess fasta punkt – en konstnärlig helhet av detaljer, snuttar, lösgjorda sekvenser och material som smultit samman.