INTIMITET OCH PLOMMONRECEPT
Behöver vi veta allt? skrev någon argt angående bloggandets utlämnande av intimiteter och onödigheter. Nej, svarar jag. Ni behöver inte veta allt, men jag behöver skriva det. Att människan vill uttrycka sig och att hon har skrivbordslådan fylld med texter som aldrig når en publik, är ingen nyhet. Bloggen är en kanal ut ur skrivbordslådan.
Jag började blogga för att jag var så skeptisk. Jag tänkte att bloggandet var ett desperat sätt för miserabla människor att få uppmärksamhet, att det gjorde att människor pratar mindre med varandra men att det onödiga informationsflödet ökar. Efter en månads bloggande om både mitt liv och min skepsis mot att jag bloggar, erkänner jag utan omsvep att jag hade fel.
KORSBEKLÄDD KÖRSBÄRSTRÄDGÅRD
Heidi Johansson såg Eimuntas Nekrosius version av Körsbärsträdgården på Helsingfors festspel. Skådespelarna hör till Rysslands främsta och de spelade med en imponerande fysisk precision.
I början öppnas ridån bara lite, försiktigt. Den gamle lakejen Firs (Aleksei Petrenko) står i springan och dammar av rockar medan rök bolmar ut över publiken. Precis fem timmar senare dras ridån igen, försiktigt, så bara en smal springa av scenen syns. I springan blir den gamle Firs kvar. Däremellan bevittnar man som publik en fysisk och intensiv urladdning av sällan skådad kaliber.
Det är frågan om Anton Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården i litauiske Eimuntas Nekrosiusregi. Nekrosius (född 1952) är en av Östeuropas mest ansedda och innovativa teaterregissörer. Under de två senaste decennierna har han satt upp prisbelönta produktioner av bland annat Shakespeares och Tjechovs pjäser. Flera av uppsättningarna har också visats i Finland.
ETT KÄNSLOLADDAT FARVÄL
Publiken tog emot honom med stående ovationer och kungen själv bjöd enligt tradition på första klassens underhållning. Kvällen den 31 augusti då BB King tog farväl av sin finländska publik var atmosfären laddad.
Han stiger fram på scenen, intar sin plats på en stol mitt i centrum, omgiven av sitt åttamannaband och inleder kvällen med att säga med huvudet på sned ”Jag vet visst vad som rör sig i era tankar: nu har gamle BB blivit så gammal att han inte ens kan stå upp … Men till mitt försvar skall jag säga er att jag är 81 år gammal om några veckor och en man med diabetes – så ni får ta mig som jag är!”. Publiken vill inte sluta applådera. Folk står upp och då de första tonerna klingar ut i natten blir det nästan för mycket för publiken som inte vill bli tyst. Men slutligen får han spela, och ackompanjerad av sitt band står han för en oförglömlig show där varje solo, varje detalj är välplanerad och rätt tajmad. Och självklart blir det en del snack på scen – BB King älskar inte bara att spela men även att berätta anekdoter. Vi får veta att hans älskade gitarr “Lucille” faktiskt följt med honom sedan 1940-talet och att hon en gång räddats från en ödesdiger brand. Vi får självskrivet höra om kvinnor och män, kärlek och betydelsen av respekt och ödmjukhet.
ETT ANNAT PERSPEKTIV
I sin nya utställning ställer Marja Pirilä ut tre helheter. Till att börja med, då inbjudningskortet och utställningskatalogen damp ner genom brevinkastet trodde jag det hela skulle handla om tre installationer, mörklagda rum med projicerat ljus över väggar, golv och tak. Rum med bilder av landskap som flyter tvärs över ytor av flagande målfärg och tomma golv. Kanske skulle bilderna vara rörliga, tänkte jag mig. Det visade sig att jag hade fel. Den pågående utställningen är en fotoutställning – och en fin sådan.
I den första serien tillgodoser Pirilä de tomma rummens potential som talar om frånvaro, glömska och förgänglighet. De talar simultant om ett nu och ett då. Konstnären fyller dessa rum med skiftande landskap och årstider – med höst och vår, med moln, gräs, träd och fasader som å ena sidan hör hemma utanför rummet, men som å andra sidan ger en antydan om de männi-skor som en gång bott i dessa rum och betraktat och blivit berörda av landskapen utanför. Personer som kanske formats en smula av det landskap de mediterat över i stilla stunder. Det bindande temat är den övergivna byggnaden – ett sjukhus, där tiden alltid verkar ha stått stilla – och kontrasten mot de evigt växlande vyerna med vind och väder utanför. Pirilä rör sig från rum till rum och fångar två parallella världar i ett och samma fotografi.
VARFÖR TEMAÅR?
Handikappår, designår, mångkulturår. Ett tragiskt bevis på vårt sätt att stycka världen, eller ett framsynt sätt att lyfta upp viktiga frågor på agendan?
År 2006 har den svenska regeringen utlyst till Mångkulturår. Det innebär att 54 myndigheter, 13 universitet med konstnärliga utbildningar och 9 svenska ambassader med kulturråd fått i uppdrag att genomföra konkreta aktiviteter för att öka mångfalden inom det svenska kulturlivet. Över 600 andra institutioner har inbjudits att medverka, men de kan själv bestämma om och hur de är med.
Innan året ens hade börjat var protesterna igång. Några hade räknat ut hur mycket mer pengar som satsats på designåret 2005 i jämförelse med mångkulturåret 2006. Andra ansåg detta vara ett gott tecken, för pengarna ska inte behöva komma utifrån, utan kulturinstitutionerna ska göra upp mångfaldsstrategier inom ramarna för sin egen budget. Sedan kom anarkismargumentet. Chefen för en av de stora teatrarna uppgav att teatern till sin natur är sådan att den inte ska underkasta sig rekommendationer som kommer uppifrån. Andra människor ville igen att mångkulturåret skulle fungera som ultimatum. De institutioner som inte åstadkommit någon mångfaldsstrategi under 2006 skulle inte mer få statsstöd 2007.
