SKRIK OCH GRÄNSER
Skrik och gränser
Kunde förstås skriva om nationsgränser, övertramp eller gränsdragningen mellan olika länder som lett till de evigt pågående bombningarna och meningslöst våld. Jag läser dagstidningarna med allt större förbryllelse, pendlar mellan ångest, uppgivenhet, raseri och detta eviga varför? varför? som vi aldrig kan få ett entydigt svar på.
Den subjektiva sanningen härskar, Gud är ett vapen, ändamålet som helgar medlen? Nej.
Här kommer mitt nej, min totala vägran att begripa. Här går min gräns. Jag kommer inte över med förnuftet i behåll. Istället vill jag skrika.
ETT TJURÖGA PÅ STOA
Jag måste ha glömt hur mycket man kan göra med armar och ben, för att inte tala om med kroppen – att döma av den förundran jag kände under Helsingforspremiären på Kaira, koreografen-dansaren Susanna Leinonens beställningsarbete för dansfestivalen Kuopio tanssii ja soi, nu på Stoa. Och jag undrar inte alls över att föreställningen lovprisats i både inhemsk och internationell press.
Skulle det inte låta så banalt, skulle jag säga att det är en närapå fullträff. Scenen är ensam med dansen som emellanåt inhöljs i rök och accentueras av spännande ljussättning som emellanåt för tankarna till gammal hederlig scifi. Dansarna är klädda huvudsakligen i svart, med lagom blänk och spetsar om vartannat (Erika Turunens design), och kompletterar stämningen av abstrakt, tidlöst och samtidigt slående samtida.
PERKELE! OCH PALEFACE PÅ NYTID-FEST
Bildkonstakademins gamla bailupaikka i Georgsgatan 18:s källarvalv visade sig fungera bra som undergroundspace förra fredagen. Det var Ny Tids understödsförening Tigern som ordnade festen. Ett hundratal gäster kom, t.ex. var Antonia Ringboms familj företrädd i tre generationer – vem av dem som spydde på golvet ska vi inte gå in på här.
Många Ny Tid-medarbetare var på plats men också några Hbl-journalister – förstärkta av Heidi Johanssons multikulti-seminariedeltagare från Sverige och hela världen (se Överblicken på sidan 5). Ett par riksdagskandidater syntes i vimlet, bland dem Ny Tids ekoleverantör Jukka Ahonala (grön) från Karis och Jonas Forsman (sfp).
MED BÅDA FÖTTERNA I TORNEDALEN
Populärmusik från Vittula älskades av alla men Mikael Niemi tycks kunna handskas med framgången och pressen och släpper sin andra seriösa roman efter Populärmusik från Vittula. Svålhålet var ett oslipat och roligt sci-fi äventyr som övertygade med sin allmänmänsklighet. Att den var något bagatellartad gjorde inte så mycket, den hade sina definitiva stunder och kändes som ett mellanverk i väntan på något större.
I Niemis nya roman Mannen som dog som en lax står vi åter stadigt med båda fötterna i Tornedalen där älven brusar, myggorna tjuter och byborna tiger på två-tre språk. En gammal man, hatad av de flesta, hittas dräpt i sin bostad. En ung och attraktiv kvinnlig Stockholmspolis flygs till Pajala för att reda ut fallet. Till sin hjälp får hon ett par lokala poliser. Det mesta går ungefär som man kan förvänta sig: storstadsdetektiven möter ett skyggt men i grunden hjärtligt folk som hon så småningom lär sig tycka om. Efter några om och men löses även mordet, något så när i alla fall…
HAR MASSMEDIERNA BLIVIT SMYGTITTARMEDIER?
Intervjun med Natascha Kampusch som ursprungligen gjordes för Österrikes statliga tv och som sändes den 13 september på MTV3 i Finland, var en obehaglig upplevelse.
Före intervjun intygade programvärden Christoph Feurstein att Nataschas läkare och medierådgivare samtyckt till intervjun. Nataschas redogörelse för sin kidnappning och åtta år långa fångenskap i händerna på en psykopat är förvisso tragisk, men det som enligt mig är ännu sorgligare är mediernas situation i dagens värld. Även om Nataschas läkare gick med på att göra intervjun – vilket kan betraktas som dålig medicinsk vård – borde den journalistiska etiken ha förhindrat tv-bolaget från att spela in och sända en intervju med en så sårbar och traumatiserad individ.
