1,3K
I förordet till diktsamlingen Här i orkanens blinda öga refererar Gösta Ågren poetenWallace Stevens, som menade att filosofen i sitt sökande efter verkligheten gör en insida till en utsida, medan poeten gör verklighetens utsida till en insida.
Här i orkanens blinda öga följer det här receptet genom att låta dikterna kommentera välvalda citat av två av 1900-talsfilosofins portalfigurer, Ludwig Wittgenstein ochMartin Heidegger. Boken är uppbyggd så att varje uppslag har ett citat av antingen Wittgenstein eller Heidegger på vänstra sidan och en dikt av Ågren på den högra. I slutet finns sedan en sammanfattande del med bara dikter. Upplägget resulterar i en väldigt symmetrisk och stel struktur, och mig veterligen gör Ågren inga ”konstnärliga” symmetriförvanskande undantag på den här punkten.
Vad beträffar innehållet undersöker och kommenterar Ågren rummet och tiden, deras betydelse för medvetandets former samt diktens plats i tänkandet och språket. Det är inte några lätta frågeställningar, i synnerhet då de positioneras mot idéer av två nog så dunkla och suggestiva tänkare.
Ågren tacklar problematiken med välbeprövade språkliga finter – tautologier, paradoxer, suggestioner – medan han tränger allt längre in i begriplighetens svårsmälta utmarker. Och ju längre man vandrar med honom desto tydligare förefaller det att han vandrar runt i stora cirklar, liksom instängd i ett gränslöst men ändligt hölje av ord.
Resultatet av dessa strövtåg tycks bara bli osäkerhet angående vägens riktning, om det överhuvudtaget finns en väg ut. Som läsare blir man lite missmodig, tänkandet verkar vara en bedrövlig verksamhet, någonting för idioter, i synnerhet då de konkreta målsättningarna överges för abstrakta mål. Det är som om tänkarens fångst efter ihärdigt arbete bara består av några utmärglade vassbukar i stället för hemlighetsfullt skimrande djuphavsfiskar.
Ändå lyckas tankens kullerbyttor också förmedla en viss masochistisk njutning, som i dikten Teorins triumf:
”Osynliga varelser finns inte. / Det är så de håller sig / osynliga. Om de fanns, / skulle de synas, och inte finnas längre.”
Man frågar sig varför det är så lustigt att bli intrasslad i språket som i sina egna kläder. Plötsligt finns det liksom inga hål för vare sig armar, ben eller huvud, och det känns helt absurt att tappa bort sig i en simpel skjorta.
Ågren själv avslutar sin diktsamling med att stänga utvägen: ”… Allt var / tidsfördriv, en sådd, / som aldrig skall skördas. / Än sedan? Att inte så / ger inte heller skörd. Sådden / är skörd nog.”
Det är en plausibel och ofta hörd slutsats även om man kan fråga sig om det är ekologiskt korrekt att spilla sin säd i en värld med begränsade resurser, att hålla lamporna tända fast ingen är hemma? Själv betraktar jag den ågrenska stilen som en traktorplogfåra som åtminstone bär vittnesbörd om att någon gick fram här. Och det är kanske skörd nog.
Ågren tacklar problematiken med välbeprövade språkliga finter – tautologier, paradoxer, suggestioner – medan han tränger allt längre in i begriplighetens svårsmälta utmarker. Och ju längre man vandrar med honom desto tydligare förefaller det att han vandrar runt i stora cirklar, liksom instängd i ett gränslöst men ändligt hölje av ord.
Resultatet av dessa strövtåg tycks bara bli osäkerhet angående vägens riktning, om det överhuvudtaget finns en väg ut. Som läsare blir man lite missmodig, tänkandet verkar vara en bedrövlig verksamhet, någonting för idioter, i synnerhet då de konkreta målsättningarna överges för abstrakta mål. Det är som om tänkarens fångst efter ihärdigt arbete bara består av några utmärglade vassbukar i stället för hemlighetsfullt skimrande djuphavsfiskar.
Ändå lyckas tankens kullerbyttor också förmedla en viss masochistisk njutning, som i dikten Teorins triumf:
”Osynliga varelser finns inte. / Det är så de håller sig / osynliga. Om de fanns, / skulle de synas, och inte finnas längre.”
Man frågar sig varför det är så lustigt att bli intrasslad i språket som i sina egna kläder. Plötsligt finns det liksom inga hål för vare sig armar, ben eller huvud, och det känns helt absurt att tappa bort sig i en simpel skjorta.
Ågren själv avslutar sin diktsamling med att stänga utvägen: ”… Allt var / tidsfördriv, en sådd, / som aldrig skall skördas. / Än sedan? Att inte så / ger inte heller skörd. Sådden / är skörd nog.”
Det är en plausibel och ofta hörd slutsats även om man kan fråga sig om det är ekologiskt korrekt att spilla sin säd i en värld med begränsade resurser, att hålla lamporna tända fast ingen är hemma? Själv betraktar jag den ågrenska stilen som en traktorplogfåra som åtminstone bär vittnesbörd om att någon gick fram här. Och det är kanske skörd nog.
Gösta Ågren: Här i orkanens blinda öga. Dikter. Söderströms 2006.
Janco Karlsson
