Här i västra Finland var det finns mycket skärgård har man i åratal debatterat om rätten att bygga och bo vid stränderna. I offentligheten har man fått en bild av att alla mänskor kan delas upp i två trossamfund: den ena ser det som skadligt för miljön och för kommunekonomin att fler bosätter sig vid stränderna och utanför bysamhällena, den andra ser just denna bosättning som den enda möjligheten för områden som drabbats av utflyttning.

I media verkar det som om dessa synpunkter omöjligen kan kombineras, men jag börjar allt mera anse att konflikten är konstlad och uppblåst. Rätten att få bygga nya hus nära stränder är mest problematisk i det avseendet att husen byggs för tätt och antalet strandmeter för rekreation minskar ännu mera, det finns alldeles för lite redan nu. Men då det gäller de redan befintliga husen tycker jag problemet inte är stort. De nya kraven på avfallshantering och avlopp är så stränga att den delen inte utgör någon större fara för miljön.

Verkligheten verkar vara sådan att allt fler som bor i mer eller mindre skrangliga sommarstugor sakta men säkert släpar och drar plankor, cement, spikar och muttrar, fyllning och elledningar till sina små paradis och för varje dag blir stugan allt mera vinterbonad. Allt fler tillbringar allt mera tid på sina stugor.
Vid färjpasset Pargas-Nagu har köerna varit så långa hela hösten att man till slut var tvungen att skaffa fram en färja till. Skillnaden är markant när man själv noterar vad som syns från ens lilla båt på böljande hav en stormig regnig fredag i januari (!) jämfört med från några år sedan: ljus syns i många stugor, man möter andra båtar och färjan är full med bilar fulla med allehanda nödvändiga ting som dammsugare, bastuugnar, kimsor och kamsor. Precis som på sommaren.
Som halvårsboende i skärgården beter jag mig likadant. Nymodigheterna tas sakta i bruk: lampa i farstun och i vedlidret och fönstren tätas, nytt elsnålare kylskåp, datorer. Ändå anser jag mig inte vara en fara för miljön. Här lever man så enkelt man kan, komposterar nästan allt och bränner resten.
Då man frågat mänskor som flyttat till skärgården varför de gjorde som de gjorde är svaret oftast inte bara den fina miljön, utan också ”skärgårdslivet”, d.v.s. den sociala delen, möjligheten till jakt och fiske, att leva som man förväntas göra i skärgården. De som flyttar bort efter en tid uppger att orsaken är bristen på sociala kontakter. De flesta vill alltså inte leva helt isolerade även om de inte heller vill se 18 hus från sina fönster.
Jag stöter ofta på mantran att samhället skall utvecklas så att alla bor så tätt som möjligt i närheten av service och kollektivtrafik, att bo utanför centra skall helst inte tillåtas. Mantran upprepas av s.k. miljöfolk eller rättare sagt miljöbyråkrater som tydligen alla gått i samma skola.
På områden nära tättbebyggda bostadsområden förstår jag tanken, men också här finns fruktansvärda exempel på hur det går när man gjort på det här sättet utan att bry sig om de sociala konsekvenserna. Också miljöbyråkrater och arkitekter måste kunna bättre än hittills tänka på både miljön och mänskan när de ger sina expertutlåtanden.
Samma gäller förstås beslutsfattarna, men de/vi utgår ifrån att de som bereder ärenden är kompetenta personer. Och nästa steg är att kräva samma av byggnadsfirmorna som hittills oftast bara haft ett mål för ögat: att bygga så mycket som möjligt så snabbt som möjligt så billigt som möjligt.
Det skulle finnas plats för etiskt orienterade grynderbolag, men var finns de?

Nina Söderlund

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.