Duettos gallerilokal är som gjord för alla dem som inte har för vana att ta sig en gallerirunda om söndagarna. Galleriet ligger på gatunivå – inga höga trappavsatser att kliva över, ingen tung dörr att dra upp – och stora fönster öppnar sig mot gatan. Man kan antingen stå i fönstret och kika in eller stiga på. Numera har Helsingfors så många fina, små gallerier att folk väl alltmer vågar ta sig till dem men Duetto är en av mina absoluta favoriter. Inte minst för att man bjuds på småkakor, rökelse eller någon annan överraskning flera gånger om året. Just nu ställer konstnär Pentti Koivikko ut sina målningar och grafiktavlor på Duetto. Han brukar ha en utställning på detta galleri vartannat eller vart tredje år och varje gång lyckas han förnya sin konst lite grann. Denna gång ser vi målningar och bilder på finländska hus och gårdar, vinterlandskap med lekande barn, snöbollskrig och sparvar i de kala vinterträden. En del porträtt ser vi också. Bland dem vill jag nämna den vid namn Ynglingen som är alldeles speciellt fin, tyvärr kommer den inte till rätta i tryck, istället måste man se dess fina nyanser i vitt, gräddvitt och grått i galleriet. Det ligger nästan något av Schjerfbeck i hans sätt att skapa skiftningar och nyanser i bakgrunden. Porträtten är ändå målade i Koivikkos helt egen stil – den har han inte lånat av någon annan. Det ligger en stillhet och renhet över dem.


I alla motiven går det att läsa in en fin förnimmelse av något spännande, som om vi genom att vänta lite grann kommer att inlösa ett löfte om något roligt som kommer att hända. Speciellt målningarna med hus har lite av en Barnen i Bullerbyn-stämning över sig. Det finns mycket liv i bilderna, men ändå är de samtidigt avskalade. Stilrena och med en gnutta naivism. Precis som man inom litteraturen kan fråga sig vem berättaren i varje historia är kan man här fråga sig vems perspektiv det är vi ser i Koivikkos målningar. Jag undrar om det inte ändå är barnets. Husen och gatorna är inte sockersöta men de är trygga och det ligger en glädjefylld stämning över dessa småstäder. Ifall perspektivet är barnets undrar jag om man borde föra tanken ett steg vidare. Är det inte egentligen den vuxna som ser på världen med barnets ögon, som idealiserar barnets perspektiv och får oss att längta tillbaks till barndomens idyll? 


Pentti Koivikko, Målningar och Grafik 10.1 – 4.2.2007. Galleria Duetto, Kalevagatan 15, Helsingfors. www.galleriat.net/duetto

Linda Ferreyra Sandoval

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.