Anna Rotkirch
Sacks kallade Grandin ”antropologen från Mars” eftersom sådant som skvaller, intriger eller solnedgångars skönhet för henne är begripliga endast ”utifrån”, genom att någon inföding tålmodigt redogör för deras innebörd och sociala funktion.
Anslaget i Animals in translation är just lämpligt alienerat: Grandin ”översätter” djur, autism och normalitet med lika lugn som distanserad auktoritet. ”Det här är viktigt”, konkluderar hon ofta, utan att bre på eller argumentera desto mera. Och jag tror henne som man tror en objektiv och välvillig värderingskommitté.
Mest skriver Grandin om hundar och hästar, men också grisar, kattor och andra husdjur.
Jag inser hur mycket mera dagens urbana mänskor vet om lejon, koalor och isbjörnar än om getter och höns. Här får man äntligen en saklig redogörelse för hur människor gör för att ta sperma av avelsdjur, till exempel.
Är man inte någon särskild vän av husdjur kan man applicera de flesta insikterna på under två-åriga homo sapiens.
Grandin inleder med hur djur, liksom flera autister, ser och fäster sig vid detaljer. Vanliga människor däremot är duktiga på att abstrahera bort detaljer till förmån för helheten. Därför måste hon påpeka för djurskötarna att det är den där gula jackan på staketet som skrämmer korna. En gul jacka ingen av tiotals arbetare sett; en jacka varken Grandin eller korna kan undgå eller sluta se.
Utgående från detta spekulerar Grandin kring huruvida också ”normala” människor med en stark visuell sida – de som bland annat tänker i bilder – ofta också är väldigt noga med detaljer. Inredningsarkitektens nattsömn kan störas för att en list är sned, trots att våningens egentliga invånare aldrig märker det.
Då jag prövar detta i tankarna på mina närstående verkar det stämma fullständigt.
Bokens baksidestext skryter med att varje sida är fylld med insikter och det är alltså faktiskt sant.
Grandin hjälper mig också att upptäcka en ny känsla. En känsla jag alltid känt till men aldrig vetat om. Tänk på hundens reaktion när den vet att mat vankas: glatt gläfs, svansviftning. Det här är, påpekar hon, en grundläggande social känsla hos alla djur, inklusive oss själva. Fast den saknar namn.
Forskaren Jaak Panksepp har i boken Affective Neuroscience liknat känslan vid ”intensivt intresse, engagerad nyfikenhet och ivrig förväntan”. Denna förväntan lokaliseras i hjärnan till vissa nervbanor och till en särskild del i hypotalamus. Den är också förbunden till en viss kemisk substans, dopamin.
Förväntan är således en del av ett ännu vidare känsloregister. Grandin och Panksepp kallar det SÖKANDET, skrivet med versaler.
Stimuleras SÖKANDETS nervbanor säger försökspersonen att det uppstår en känsla av att ”något intressant och spännande pågår”. Djur beter sig ivrigt och nyfiket.
Tidigare talade man om hjärnans ställe för njutning eller om belöningscentrum. Men forskarnas uppfattning har förändrats. Det handlar inte om belöningen utan om lusten att spana efter ”belöning”: efter mat, trevliga ställen att bo på, sexpartners, och så vidare, beroende på vilken art du hör till.
En Bernsteinsk njutning, med andra ord (han som tyckte att socialismen handlade om vägen, inte målet).
Grandin antar att stimulerande droger likt kaffe och kokain inte så mycket får oss att njuta, likt en sensuell njutning, utan att lystra till.
Det är just så åtminstone mitt morgonkaffe fungerar. Före kaffet segar jag mig omkring och orkar högst läsa Husis, efter kaffet känns det igen möjligt att bege sig ut i välden. Hur det går där ute just i dag är en annan sak.
Succépjäsen Grottmannen drog för några år sedan ner skrattsalvor med sin ganska så enkelspåriga evolutionspsykologi. Kvinnor har förut samlat bär, därför rusar de nu alla till realisationer och samlar varor. Hahha! En humor ägnad att avskräcka dem som likt mig aldrig far till centrum då Stockmann har sina gula dagar.
(Dessutom en milt sagt haltande analogi. Jag älskar att plocka bär, jag hatar att shoppa i trängsel. Bärplockning är inte stökigt och konkurrensfyllt!)
Vårt darwinistiska själsliv är mer sofistikerat än så, påminner Grandin mig om.
Både ”kvinnlig” bärplockning och ”manlig” jakt kan förenas av en allmänmänsklig, och allmändjurisk, lustfylld böjelse för själva sökandet. Ett sökande med ett visst mål, men stor öppenhet för hur det kan nås.
Jag ser framför mig en mängd olika situationer och kan igenkänna det stråk av SÖKANDE som genomsyrar dem alla.
– Att första gången gå ut ensam i en främmande stad (länge min definition på total lycka).
– Att som tonåring samlas hemma hos någon, mejka sig och klä sig tillsammans före man går ut på stan (och nu förstår jag varför första delen nästan alltid var så mycket mera givande än det tråkiga festande som följde).
– Shoppa, då det blir spontant, lustfyllt, ett äkta fyndande.
Jag kan tänka mig att samma känsla finns hos andra: hos Ekenäs unga män som cruisar runt, runt centrum i sina amerikanare fast de aldrig verkar lyckas ragga upp någon. Eller hos alla mina kulinariska vänner som lagar invecklade recept i timtal utan att själva just äta av maten då den blivit färdig.
För dopaminets roll försvinner då målet uppnås. Dopaminet stöder nyfikenheten, inte tillfredsställelsen.
Försiktig iver, början till ett språng.
Vad vill vi kalla den här känslan? Förslag?
Eller är det bäst att lämna den obenämnd, i stil med sin gäckande natur.
Anna Rotkirch
