HJÄRTSKÄRANDE OCH STARKT

Sebastian Johans har imponerats av Malin Kiveläs Du eller aldrig.

Malin Kiveläs andra roman Du eller aldrig formuleras den mänskliga alienationen genom den ensamma och ganska oinspirerade trädgårdsarkitekten Aija, som flyter fram i en tillvaro som på något märkligt sätt lyckas vara såväl ”både och” som ”varken eller”. En både hjärtskärande och stark romanpersonlighet.
Under ett år låter författaren Helsingfors bli skådeplats för ett kretslopp som befinner sig lite på sidan av. Kiveläs språk illustrerar effektivt ensamheten, det är återhållsamt och ganska fåordigt. När man talar till sig själv behöver inte orden vara så många. Eller kanske snarare: orden finns där, men pauseringen lyfter fram en ekande tomhet mellan dem. Men det handlar inte om en beklagande ensamhet. Det finns en säkerhet hos Kiveläs karaktär som vi kanske inte alltid förknippar med ensamhet. Fast kanske handlar det främst om en sammanbiten beslutsamhet om att ge dagarna mönster, tiden fortsätter ju trots allt alltid i en viss riktning, nämligen framåt.

Huvudpersonen speglar sig i ett antal karaktärer som hon möter såväl i den verklighet och i den fiktion, alltså det läsande, som fyller hennes vardag. Ett kort tag bryts ensamheten av en knappast flammande men i alla fall långsamt sjudande affär med en rysk gatuartist och Elvisimitatör. Men trots en viss närhet påverkas inte isoleringen nämnvärt. Det är som om vissa människor är predestinerade att vandra ensamma, oförmögna att fullt ut ta sig in i den chimär, eller dröm, vi brukar kalla mänsklig gemenskap.

ALDRIG TVÅ LIKA
Elvis Aron Presley dyker genom böcker som huvudpersonen läser upp här och var. Skärvor av kungens liv skavar mot den ensamma trädgårdsmästarens. Elvis blir en motpol. Han var aldrig ensam, åtminstone inte i den meningen att han att han saknade människor omkring sig. Det är ingen vacker Elvis som ger sig till tals, det mesta materialet är hämtat från Albert Goldmans omdebatterade biografi.
Desto vackrare är porträttet av bokens andra manliga skuggfigur; Wilson Bentley, som på 1800-talet blev en pionjär i den svåra konsten att fotografera snöflingor i en manisk och fruktlös jakt på att finna två identiska. Hur mycket två snöflingor än liknar varandra är de alltid olika. Precis som de dagar som huvudpersonen avverkar. I varje förfluten dag finns det element, åtminstone på jonnivå, som skiljer sig från den förra. En iakttagelse av något mer eller mindre banalt genom köksfönstret är också variation, om än aldrig så liten.
Romanens ljusaste gestalt är grannen Sofia, som också är den som är viktigast för huvudpersonen, trots att de egentligen inte umgås överhuvudtaget. Genom fönstret iakttar Aija grannens liv, virvlande och fyllt av fester, kärlek och graviditet. Genom golvspringorna sipprar det in dofter från kalasen, och dansens musik kommer fallande i trappan. Det kan låta som en sorglig gemenskap. Men för Aija, som inte klagar över sin distansering till det övriga samhället är den betydelsefull.
I ensamheten och tystnaden finns ett helt liv. Dofter och fysisk beröring luktar och känns precis på samma sätt som i vilket liv som helst, det enda som skiljer är ljudnivån. Kiveläs huvudperson längtar, och någon gång går till och med hennes längtan i uppfyllelse, men den gemenskap hon känner med andra människor förefaller inte bunden till faktiska möten, vare sig i en fysik verklighet eller i en virtuellt skapad. Hon tar det hon får, och försöker inte ersätta det hon saknar med falska substitut. På det sättet är hon friare än de flesta. Titelns hänvisning till Ekelöf (sonatform denaturerad prosa) går vidare rakt in i de klassiska raderna om henne som varken hundlikt löper till sin vittring eller varglikt flyr för människovittring; ”På en gång människa och antimänniska.” Och det är ingen dålig parallell att komma undan med utan att förlora fotfästet. Som läsare ser man med tillförsikt fram emot Kiveläs fortsatta författande.


Malin Kivelä: Du eller aldrig. Söderströms 2006.

Sebastian Johans

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *