HON PÅ UTSIDAN SOM TITTAR IN

Fort, fort vill man lägga vantarna på det och HA det, så läcker är dess visuella utformning. Det produktiva serietecknarstjärnskottet Kaisa Leka (f. 1978) har kommit ut med ett nytt seriealbum, On the outside looking in, och jag läser och funderar och trilskas och fingrar, på de sträva och glansiga ytorna.

Kaisa Leka slog igenom år 2002 med seriealbumet I am not these feet, som berättade om hennes alter egos, musen Kaisas, dubbla benamputation. Andra spår i berättelsen var hennes förhållande till ankan Leka samt till Hare Krishna-religionen, och allt var skrivet och ritat direkt från hjärtat, inga filter.
Också i de följande, mindre albumen Your name is Krishangi (2004), om musens och ankans bröllopsresa, och brevalbumet Two Stories (2005) var huvudpersonerna och ämnena desamma, men Leka har alltid hittat nya infallsvinklar. På något underligt sätt har hon till och med lyckats undvika överdriven gullighet – det är farligt, farligt att skriva självbiografiskt om lyckliga parförhållanden. Grafiskt sett är albumen alltid superläckra, färgerna får det att vattnas i munnen och själva tecknarstilen får mig att tänka på något japanskt eller franskt, något ljuvligt, minimalistiskt.

Hälsningar från flickrummet

On the outside looking in är det största albumet hittills rent omfångsmässigt, det har hårda pärmar och är inslaget i en flickrumstapet med ett kikhål uppe i högra kanten. Först är läsaren alltså själv på utsidan, looking in, på fotot av den vackra Kaisa som stolt och trotsigt stirrar tillbaka på en. Sedan får man stiga in, i musens och ankans värld igen, som doftar av vegetariska grytor och skenbart naivistiska filosofiska spörsmål. Det börjar vara som att besöka vänner.
Till det yttre är också detta album som en enorm konfekt, den här gången dessutom med de här pillfaktorerna, man bara måste få peta och följa tapetens mönster med fingret. De lakoniskt ritade figurerna och luften emellan dem funkar fortfarande. Med minimala medel visas maximala saker. Det spelar inte så stor roll att jag inte helt förstår logiken i att alla andra är möss utom Lekas ankfamilj och en viktig guru som är en ko, eller att det ibland är lite svårt att se vilket djur som pratar.
Kaisas och Lekas värld är varm och trygg, den är på samma gång värdslig, ibland faktiskt rätt så materialistisk, och djupsinnig. Leka drar Kaisa i en pulka i en snöig stad, när de lägger sig bredvid varandra under täcket syns Kaisas benstumpar sticka upp och det är som det är, det är bra.
Innehållsmässigt ger On the outside looking in bakgrunden till de tidigare albumen. Först berättar Kaisa, sedan Leka, från barndomen och framåt. Hur de alltid stod på utsidan och kikade in, på de ”normala”, hur de sedan fann sin religion och varandra. Det finns slående humoristiska detaljer både i text och bild, bland annat beskrivningen av infernot vi kallar högstadium är mitt i prick.
Både onda och goda tankar ryms med, och förstås är det de onda som är de mest intressanta, för att man känner igen dem, och för att sådana sällan skrivs ut, åtminstone i så här självbiografisk form. Jag gillar till exempel stället där den utstötta Kaisa äntligen kanske har fått en vän och står i skolkorridoren med denna och talar skit bakom ryggen om en tredje, bara för att ens för en stund ha någon att ha samma åsikt med. Och jag skrattar gott åt de fullt igenkännbara bipersonerna som flimrar förbi i bakgrunderna – den avslocknade partyprissen, Lekas brors flickvän med milslånga ögonfransar, högstadieparet som hånglar mitt framför ögonen på Kaisa som sitter försjunken i tankar på sin situation som mobbad. Och ankan Leka måste nog vara en av de mest sympatiska hanarna i nutidslitteraturen, alltid lugn och välartikulerad, dessutom tydligen fenomenal på att laga mat.

En fadersankas skepticism

Mer än de tidigare albumen är On the outside looking in skrivet ur en försvarsposition. I albumet ifrågasätter omvärlden ständigt Kaisas och Lekas val, speciellt av religion, och Kaisa och Leka får förklara sig. Jag undrar emellanåt över det enorma behov av att definiera sig som beskrivs i albumet. Som Leka säger: ”I started out as a member of a six-percent language minority (…), a Swedish speaking Finn. Then I became a Swedish speaking punk rock skater kid. And then a straight edge. And then a hindu. And now I’m a member of a marginally small group inside the marginally small group of western hindus.”
Det är intressant och lite sorgligt, detta enorma behov av att samtidigt sticka ut och höra till. Att kan man inte bara vara? När jag läser känner jag mig ibland precis som de typiska finländska religionsfobiker som paret kritiserar (”Atheism is one of the most fanatical religions I’ve bumped into, you know …”), och jag kan inte låta bli att lite känna med Lekas barska ankpappa när han muttrar att ”You know, I used to think that the worst thing imaginable was that both my sons became Hare Krishnas”. Går det inte att hitta frid utan att ge den ett namn, undrar jag, och känner mig samtidigt dum. Det är den där andligheten. När det gäller den saken är det jag som är på utsidan och tittar in. Sätter mig på bakhasorna dessutom. Trilskas.
Å ena sidan är parets inställning till sin religion fräsch och ifrågasättande; de godkänner till exempel inte kvinnoförtryck eller annan skit bara för att den tycks höra till paketet.
Å andra sidan blir jag inte klok på vissa saker. Hare Krishna-religionen kritiserar den västerländska livsföringen, ändå är Kaisas serier skrivna på amerikanska. För att nå ut till dem som mest behöver tänka över sin livsstil då? Det flygs också mycket i albumet, åks bil, tankas bensin, gillas Disney World, på ett ganska sorglöst sätt. Kanske vill Kaisa visa att man inte behöver vara fanatisk bara för att man är en Hare Krishna-anhängare, eller att det är okej att kombinera som man vill? Kanske att det är svårt att leva enligt sina ideal i dagens värld? Är det som musen Kaisa konstaterar att ”I guess people have this idea of devotees as strict ascetics who aren’t allowed to have fun. And then they meet us and don’t know what to think.” Eller finns här ett glapp i tanken, någonstans?


Kaisa Leka: On the outside looking in, Absolute Truth Press, 2006

Malin Kivelä

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *