Minna Långström är en ung konstnär som tror på den samhällsengagerade konstens återkomst. Under 80-talet och en stor del av 90-talet var de engagerade konstnärerna inte så många – kanske det var en reaktion på det överpolitiserade 70-talet.
Själv har Minna Långström fått en viktig del av sin inspiration i USA, där hon studerade i några år.
Konstens gränsområden
Minna har större delen av sitt liv sysslat med konst, redan i tonåren gjorde hon det i Karis.
– Jag visste alltid att jag skulle bli konstnär, men måste sedan återupptäcka det. Jag målade och tecknade och hela familjen utgick från att jag skulle bli konstnär. Men jag måste arbeta själv och inse att det var mitt eget val. Jag har jobbat mycket i konstens gränsområden, jag är inte så intresserad av att bara umgås med andra konstnärer. Jag skulle inte ha velat studera enbart konst, jag tycker det är mer givande med en konstutbildning kombinerad med kommunikation och andra kunskapsområden. Konst är inte för mig att uttrycka min egen individualitet och sitta i min egen studio. Jag föredrar att undersöka olika saker i världen.
Efter gymnasietiden, när hon också ägnade sig åt konst på Lönkans specialiseringslinje, gick hon på Nordiska konstskolan i Karleby.
– Det var ett viktigt år för mig, det var en mycket bra skola när det gällde tekniken – teckning och målning. De har också ett bra gästlärarsystem.
Teknik och konst
Sedan kom hon in på Bildkonstakademin i Helsingfors. Det första året där målade hon ännu, men sedan övergick hon till mediekonst, som hon kände hade en klarare relation till dagens värld. Oljemålning skapade för henne en distans till vardagsvärlden, medan t.ex. film och installationer tydligare relaterar till dagens verklighet. Det går numera bra att byta inriktning på konstakademin, där murarna mellan avdelningarna håller på att suddas ut.
Minna påverkades på konstakademin speciellt av konstnären, professor Lauri Anttilasom varit mycket intresserad av förhållandet mellan teknik och konst och som t.ex. är ivrig radioamatör. Dessutom var han Finlands första konceptkonstnär och jobbade också på arkitekturens område. Hans konst har varit ganska minimalistisk och filosofisk, berättar Minna.
– Han fick genom sina kurser också mig att intressera sig för teknologi som ett medel att se utanför den egna verkligheten – jag är nyfiken på andra mänskors världssyn.
Lauri Anttila har vistats mycket i USA och gjort konst också där. Och han har skapat kontakter till Carnegie Mellon University i Pittsburgh, som har en starkt teknologisk inriktning, men också en konstavdelning och kontakterna mellan avdelningarna är livliga. Det har startats ett elevutbyte mellan CMU och akademin och Minna åkte till Pittsburgh med tanken att stanna ett halvår.
– Men jag tyckte att det var ett så intressant ställe att jag blev där i tre år. Det är ett av de bästa universiteten i USA. Carnegie Mellon är ett privat universitet som fysiskt är organiserat på ett sådant sätt att eleverna möter varandra. De måste studera diverse olika ämnen, och det kan leda till intressanta resultat.
– En viss mängd filosofi och andra icke-konstnärligt inriktade ämnen var obligatoriska. En massa kurser ordnades i samarbete mellan olika linjer, som robotik och konst, konst och datateknologi o.s.v. Olika världssyner möttes. Man kunde också ifrågasätta en massa. Man kunde använda teknologi på helt nya sätt.
Critical Art
I den här miljön fostrades konstnärer med ett kritiskt intresse för teknologi. Speciellt intressant är gruppen Critical Art Ensemble (CAE), som bildades 1987 av fem personer med olika fackliga specialiteter som man ville kombinera för att ta upp frågor om teknologins inverkan på mänskan med konstnärliga medel, med hemsidan på nätet som viktigt publiceringsforum. Gruppen verkar fortfarande, idén har alltså varit livskraftig.
– Speciellt ville man kritisera bioteknologin och informera folk om den, säger Minna. Bl.a. handlar det om genmanipulerade livsmedel.
För Minna blev Steve Kurtz’ undervisning i kritisk teori speciellt viktig. (Mera om CAE och ”fallet Kurtz” på s. 12.)
Lens Politica
Efter tiden i Pittsburgh kom hon tillbaka till konstakademin för att studera färdigt till magister och gjorde framför allt sitt slutarbete, Det kinesiska rummet. Hon har senare återvänt till akademin som lärare, hon har lett en kurs om konst och teknologi, till stor del baserad på studierna i Pittsburgh, och en annan om radikal film, Lens Politica.
– Det är svårt att göra mediakonst. Jag har fått stipendier som gjort det möjligt att göra mina arbeten. Men stipendierna går till att producera själva arbetet. Man måste ha ett annat arbete för att leva.
Minna verkar inom Virta Productions, ett litet bolag som är inriktat på att ta upp samhällsfrågor via konsten, närmast film och installationer.
– Det är ganska många som har anknytning till bolaget. Två färska produktioner är Anu Pennanens S˜oprus om ungdomar från olika etniska grupper i Estland och Tellervo Kalleinens film om utopiska samhällen i Australien.
Om sin egen konst berättar Minna att hon själv mest är intresserad av att skapa situationer där åskådaren känner igen sig och via konstnären kan återskapa självupplevda situationer.
Drömmar – ett fritt område
Helst talar hon om sitt senaste verk, installationen Sömnlabbet som kommer att visas i Korjaamo i de gamla spårvagnshallarna i Tölö från den 14 februari. Tidigare versioner har visats i Liverpool och i Belgien.
– Jag har i många år varit intresserad av drömmars funktion och deras plats i vårt samhälle. Enligt kognitiv neurologisk forskning har drömmar ingen biologisk funktion, men den finländska forskaren Antti Revonsuo har lagt fram en revolutionerande teori om att drömmar har en funktion som en biprodukt av REM-sömnen, berättar Minna.
Revonsuo har skrivit boken Inner Presence: Consciousness as a Biological Phenomenon(MIT Press 2006), där han skisserar en modell för utforskning av medvetenheten på basen av drömmar, där medvetenheten är renast, opåverkad av yttre incitament. Han tänker sig att en forskargrupp samlar neurofysiologiska data om en sovande försökspersons hjärnverksamhet, medan en annan frågar ut personen som väckts och försöker skapa en så exakt bild som möjligt av personens upplevelser under drömmen. Sedan jämförs gruppernas arbete. Revonsuo kastar fram tanken på att man i framtiden kunde utveckla en apparatur som skulle visa mänskors drömmar så att de blir synliga för andra.
Om det faktiskt är möjligt återstår att se. Men Minna har tagit sig för att demonstrera vad det handlar om. Hon har från Arbetshälsoinstitutet lånat en apparatur som används för att inregistrera data om en mänskas sömn och som bl.a. visar hur djup sömnen är. Vilka drömmar försökspersonerna ser kan hon inte visa, men hon visar vad de kanske kunde se. Hon har bett var och en att göra en kort videofilm, och den visas på en skärm i ett rum intill ”sovrummet”. Den påverkas av sömnstadiedetektorn: ju djupare sömnen är, desto abstraktare är drömmen och det syns på skärmen genom att sömnstadiedetektorn var 30:e sekund ger ett värde för sömnens djup. Videomixern använder värdet och lägger till effekter – i djupsömn blir videon totalt abstrakt och långsam.
Kreativ kapacitet
Första gången visade hon en installation om drömlabbet i Liverpool för två vintrar sedan. Hon fick alla möjliga individer att berätta om sina drömmar. Det visades på en jätteduk i ett affärscentrum två gånger om dagen i två veckors tid – mänskors drömmar kontrasterades mot den kommersiella omgivningen.
– Folk tyckte det var roligt. Jag var rädd för att folk när man ber dem berätta om sina drömmar skulle bli långrandiga, men berättelserna var tvärtom komprimerade.
– När man ger folk en videokamera visar det sig att de har en otrolig kreativ kapacitet som vanligen inte används. Kreativiteten blir påtrampad i vårt kommersiella samhälle. När folk berättar om sina drömmar är det ett annat sätt att berätta om sig själv. Man lär sig känna den andra på ett nytt sätt.
Egna drömmar och andras
Minna har läst en hel del om drömforskning.
– Revonsuo har spännande teorier om drömmars funktion, han tänker sig att de kan förbereda en för svåra situationer eller behandlar trauman. Mänskors miljö har urbaniserats så snabbt, men drömmar kan relatera till en tid när vilda djur fortfarande var en fara. Vi har ett sådant genetiskt arv. Ju längre man lever, desto mindre handlar drömmarna om vilda djur och desto mer återspeglar de vårt teknologiska samhälle. Hur ser farosituationerna ut i vår tid?
Det är alltså en arbetsdryg process som ligger bakom dessa installationer. Varför lägga ner så mycken möda på dem?
– Den centrala idén är att drömmar representerar människans unika natur, den som den kommersiella världen vill trycka ner. Vi har alla unika tankar, vilket strider mot massproduktionens strävan till profit.
Hon anar risker för den kommersiella världen t.ex. genom reklamen försöker tränga in också i drömmarna.
– Psykoanalysen har redan gett mycket material för reklamen som vill tala till det undermedvetna.
Anpassad i Konform
Hon talar om risken för att samhället tvingar i oss färdiga drömmar och om hur våra egna drömmar kan innehålla en viss radikalitet om man tar dem på allvar, man kan uppfatta dem som antikapitalistiska.
– Jag vill föra fram drömmandet som en rebellisk aktivitet. Drömmandet är något som alla kan göra. Det är en inre skapande kraft som inte är kommersialiserad. Drömmar har inte alltid tagits på allvar, de passar inte in i marknadssamhället där alla konformeras för att massproduktionen ska ge resultat.
Det får mig att tänka på Olof Mobergs roman Anpassad i Konform från 1970, ungdomsrevoltens år.
Minna ser sitt projekt som ett försök att göra politisk konst på ett sätt som inte är så tydligt, men som ändå bottnar i politiska tankar. Hon tycker det är mer meningsfullt än att t.ex. filma graffitimålare – ”det är få av oss som är det i verkligheten”.
Total kontroll
Hennes slutarbete från konstakademin, Det kinesiska rummet, handlade om teknologi och övervakning. Det åskådliggjordes av individer som bevakar varandra inom samma hus, men man kan enligt Minna se samma tematik också i större skala.
– Det är ett dystopiskt porträtt av hur databasteknologi och övervakningsutrustning kunde påverka mänskors privatliv. Det kunde också handla om förhållandet mellan väst och resten av världen. Ju högre gränsen mellan Europa och den övriga världen blir, desto större växer sig behovet av konstgjord säkerhets- och övervakningsutrustning,
Det tog Minna ett år att göra Det kinesiska rummet med hjälp av ett program för tredimensionell animation. Resultatet är mycket illusoriskt.
– Jag hade lärt mig att animera i Pittsburgh och gjorde det så bra jag kunde. Det är vanligen en stor grupp som gör animation, men jag gjorde det mesta själv, därför tog det så lång tid.
Livet i en bubbla
Följande produktion blev installationen The Bubble, som Minna beskriver som en kritik av det västerländska samhället där man inte kan värja sig mot bilder, de kommer till oss vare sig vi vill det eller inte. Det var en överdimensionerad barnkammare där man blåste såpbubblor. I bubblorna visades bl.a. en våldsam krigsvideo.
– Bubblan handlar om att vi i väst lever i en bubbla, vi lever i överflöd, vi är medvetna om allt som händer utanför bubblan, men upplever på grund av den stora mängden information att vi inte har förmågan att påverka.
Alla de här tre arbetena handlar enligt Minna om vad som är verkligt och att allt inte sant som ser så ut.
– Det kan vara svårt för dagens mänskor att avgöra vad som är verkligt, vad man ska satsa på.
Sömnlabbet visas på Korjaamo i Helsingfors f.r.o.m. 14.2.
Peter Lodenius
