DEN PUNSCHDRUCKNA FAUST OCH JAKTEN PÅ LIVET

Föreställ dig att du går på teater, men pjäsen har klippts upp i x antal delar som utspelar sig på olika platser samtidigt. Inget garanterar att du kommer att se en enda scen. Om du har tur ser du dem alla. Men ingen vet när och i vilken ordning. Se där – förutsättningarna för den besynnerliga, megalomana men tankeglimrande teaterproduktionen Faust av National Theatre och Punchdrunk Productions. Promenerandes hemåt i det nattliga London grunnade jag på hur man skulle recensera. Det vore lätt att säga att Goethes Faust sjabblats bort, att det är teater för en rastlös generation som inte klarar av att sitta i två timmar – eller sluta med ett elitistiskt fastän trösterikt ”jamen om detta får fler att intressera sig för teater, så …”.

PP har använt Goethes Faust I som källa när de byggt upp sitt teaterpussel i det monstruöst stora packhuset på Wapping Lane 21 i London. Texten har bearbetats till ett ”fysiskt och visuellt narrativ” vars händelser utspelar sig samtidigt på olika håll i de fem våningarna. Vad man ser beror helt på var man råkar befinna sig. Man kan välja att följa någon skådespelare till nästa scen eller pröva lyckan genom att söka själv. Vi i publiken bar vita masker för att särskilja mellan publik och skådespelare. Eller ja – egentligen borde man säga dansare, eftersom inga repliker yttrades, och dramat fördes vidare enbart med hjälp av det visuella.

Det första som sköljde över mig var hjälplösheten när jag insåg packhusets dimensioner och att jag inte ens skulle hinna se alla rum under de tre timmar vi hade på oss. Inte en chans att hitta ”början” där Mefistofeles söker upp Faust. Och tänk om jag missar höjdpunkten? Utkliven ur hissen insåg jag att jag befann mig på åkrarna där Valborgsmässofesten skulle firas med häxor och dans i slutet av berättelsen. Nu var där tomt, tyst och mörkt. Ett oändligt antal dörrar och trappor senare fick jag syn på en bar med många vitmasker och två dansare, men jag hade ingen aning om vem de spelade eller var i pjäsen vi befann oss.
De flesta valde att följa dansarna – ett säkert sätt att se en scen istället för att irra runt bland tomma kulisser. Vi tog oss fram genom hotellrum, biosalonger, tät barrskog och mellan torkande byke in i någons vardagsrum och sängkammare. Valentins och Fausts duell utkämpades som capoeira och Gretchen krampade fram sin desperation i modern dans. Precis när jag trodde att jag tappat bort allt och alla möttes jag av ett massivt begravningståg i trappan, och följde med till vad som blev en hejdundrande fest med sång och dans.
Den bisarraste upplevelsen var när jag av misstag kom in i ett rum där en kvinna stickade. Jag satt där en stund, men i det lilla rummet kändes det konstigt att hon aldrig tittade upp. Å andra sidan var det en välkommen kontrast till stimmet, trängseln och springet i trapporna. Kanske var det Gretchen som satt i sin kammare? Jag undrade om någon annan varit där under kvällens lopp? Och hur många aktörer som satt i liknande rum dit ingen hittat?
Då insåg jag det geniala i föreställningen. Ibland irriterar det mig att man i konsten kan tro sig se hela tavlan, höra hela stycket, läsa eller följa med hela handlingen. Denna produktion är mer lik livet självt. Vetskapen om att så mycket händer samtidigt, risken att man väljer fel våningsplan och något mycket mer avgörande händer annanstans. Valet mellan att sitta lugnt och titta på då Gretchen stickar eller söka efter den makalösa festen. En så konkret upplevelse av jakten på livet har jag aldrig haft.

Heidi Johansson

Johann Wolfgang von Goethe