Tryggt inbäddade bland bokhyllorna på Nifin satt ett tiotal nyfikna skandinaver för att bekanta sig med dessa Nordens östliga utmarker.
Helsingfors hade under veckoslutet 9–11.2 besök av Fria Seminariet i Litterär Kritik (FSL) som samlades för att dryfta grannskap, nordism och finländsk litteratur. FSL består av inbjudna nordiska litteraturkritiker som träffas i Stockholm 7–9 veckoslut per år för att arbeta på texter samt ge och få feedback. Diktarna Magnus William-Olsson och Ulf Eriksson har skapat ramarna för seminariet där man vill närma sig kritiken som en litterär genre. I seminariets hägn föddes tidskriften Kritiker som nu utkommit med tre nummer. Som FSL:s viktigaste uppdrag angavs dels att deltagarna får arbeta på recensioner och ambitiösa essäer, dels att man genom uppläsningar skapar ett element av litterär salong. FSL ska vara en plats för samtal – till och med “långrandigt borrande och sövande” sådana.
Det ska sägas genast – den här besökaren fann seminariet högintressant, stämningen god och uppsluppen, frågeställningarna allt svårare att slita sig ifrån. Många och spretiga tankar väcktes om grannar, klichéer och självrepresentation.
Det exotiska finland
För en finländare som alltid känt sig skandinavisk var veckoslutet på många sätt en besynnerlig upplevelse fylld av självreflektion, självrannsakan och glimtar av orientalism. Inför seminariet i Helsingfors talades det om att “närma sig det främmande” och svårigheten i att hitta fram till “den andre”. Med risk för att hänfalla till samma slags nyfikna ängslighet som då minst tre finska TV-team bevakar varje utländskt TV-teams besök här vill jag föra ett litet resonemang om hur ett för mig obekant Finland under veckoslutet tog form.
Först av allt var det klichéerna som duggade tätt, inte minst från eget håll. Under paneldiskussionen med fyra inbjudna kritiker var det kriget, “björkvedsklabben” (metafor för det komprimerade språket) och mansprosan. Kanske inget att göra åt saken – kanske var bokåret 2006 just sådant?
Den inbjudne filosofen Tuomas Nevanlinna hade byggt upp hela sitt föredrag kring fenomenet. Rastlöst kringvankande lyfte han fram alla de tröttsamma klichéerna ur den nationella garderoben. Showen hade kanske passat för en annan publik, men de här församlade hade definitivt klarat av att smälta en mer komplex meny. Givetvis talade Nevanlinna också om att förhålla sig till klichéer, och slutade med Samuel Goldwynsord: We need new clichées. Indeed. Synd bara att Nevanlinna slutade där han borde ha börjat.
Perspektivet som överraskar gång på gång är Finland som det okända. Finland som det främmande. Finland som Nordens andre. Tyvärr lyckas Nevanlinna om möjligt mystifiera ännu mer. Han kan plötsligt inte minnas att det skulle finnas en enda person från något annat land som skriver på finska – språket är helt enkelt för mystiskt för utomstående att ta sig an. Umayya Abu-Hanna, föreslår någon i publiken. “Ja men hon är ju journalist …”.
Infödingsdans
Vad tjänar man på att dra en sådan självexotiserande show – snarlik uppvisningarna med indigenous dance man ibland inte kan undgå under resor.
Efter Nevanlinnas presentation suckar några av gästerna; återigen
detta resonemang kring “den dumme finnen”. Makten att dumförklara sig själv. Att oskadliggöra sig själv?
Och så det andra, som kryper betydligt närmare. Hur förhålla sig till det finlandssvenska? Nevanlinna karikerar och överdriver avståndet mellan finnar och finlandssvenskar. “De har alla varit på TV minst en gång, de är obehagligt lyckliga och de kan alla sjunga”. Några FSL:are talar om svårigheten att ta sig in i det finska Finland. Och här kommer elementet av självrannsakan brakande in. Om man från nordiskt håll försöker närma sig det finska Finland kan det sannerligen vara svårt att undgå den kompakta mur av finlandssvenskar som misstänkt tjänstvilligt ställer sig till förfogande och täcker sikten samtidigt som de erbjuder sig att tolka och ledsaga den blinde.
Många FSL:are poängterade det faktum att för att överhuvudtaget förstå de på finska skrivande diktarna måste man förlita sig på de finlandssvenskas diktarnas översättningar. En av gästerna ifrågasätter detta finlandssvenska tolkningsföreträde vad nordiska gäster beträffar: “Tänk om den svenska litteraturen på något evenemang skulle representeras bara av Sverigefinnar? Hur representativt skulle det vara?”.
Under den sista seminariedagen presenterade svenske Carl Dieker sitt ambitiösa och intressanta mastodontprojekt Swinging with neighbours; en bok och fyra DVD-skivor fyllda av dikter och hemma-hos-uppläsningar av nordiska och baltiska poeter. Dieker erkänner att det fanns mycket att övervinna för att nå det finskspråkiga Finland.
I filmen Grannar märks att Dieker i sin iver att ta sig över den finlandssvenska muren studsat så långt österut det bara är möjligt. Finska och ryska diktare sitter tillsammans och dricker i ryska Karelen – härav består största delen av det finska inslaget i filmen. Först de svenska, norska, danska diktarna som på soldränkta bakgårdar eller i sina bokfyllda hem talar om grannskap, grannstrider och grannsämja. Sedan vinjetten “Nu lämnar vi Skandinavien för att åka till Finland, Baltikum och Sibirien”. Och så de finska författarna, flaskorna och det ryska Karelen. “Ja, det har krävt mycket ansträngning att komma in i det finska”, suckar Dieker. Och min tolkning? Igen en finlandssvensk som försöker skymma sikten? Kanske är det ryska Karelen verkligen det mest “finska” man kan finna?
Vi talar om det bekanta (Skandinavien) och det främmande (Finland), och om poesin som ett ställe som väsentligen upplöser identitet. Paal Bjelke Anderson från Norge lyckas ändå inte tränga igenom och uppskatta dikterna i urvalet tidskriften OEI:s presenterat i sitt Finlandsnummer. Ulrika Nielsen frågar sig om det inte snarare är ett ointresse som kläs i ord som “svårt att närma sig” eller “motstånd”. Vi talar om paradoxen, om tvånget att göra det främmande bekant samtidigt som man är medveten om att en alltför intensiv tolkningsakt på ett misstänkt sätt tror sig införliva det främmande.
“Var är alla de finska?” är en återkommande fråga.
Och plötsligt sker det; Riina Katajavuori blinkar till på datorskärmen, som från en främmande galax. Hon läser en av sina dikter på finska. Hela maskineriet har riggats upp för att man ska få höra ett par ord av språket. “Jaha, där var det finska inslaget på vårt Finlandsseminarium”, skämtar någon.
Frågorna bland deltagarna är många. Varför valde man att i paneldiskussionen fokusera på ett år som alla inblandade ansåg vara ett dåligt bokår, 2006? Var var alla finskspråkiga kritiker, poeter och författare? Hade de bjudits in? Uppriktigt sagt var det synd att seminariet inte besöktes av fler personer – lyckligtvis infann sig många fler till den alltigenom gemytliga uppläsningen på lördag kväll i Kabelfabrikens tidskriftsgalleri.
Heidi Johansson
