Filosofin börjar med häpnad. Åtminstone om vi ska tro Platon. En tyst förundran över det främmande. En gapande stumhet. Filosofin börjar där orden tar slut. De bekanta orden med sin bekanta innebörd.I en tankeväckande bok med titeln Lovtal till intet, presenterar filosofen Marcia Sá Cavalacante Schuback denna gamla fråga om tänkandets begynnelse och kunskapens källa som en hermeneutisk uppgift. Hermeneutiken, eller konsten att förstå och tolka texter, når oss i Schubacks läsning som den grundläggande hållningen i all med filosofi besläktad verksamhet.

Hermeneutiken betraktas gärna som en förståelsekonst av komparativ karaktär. Schuback avtäcker på ett oroande vis de blinda förutsättningarna för en dylik uppfattning. Hermeneutiken är konsten att förstå, men en förståelse kan inte nås via jämförelse. Schubacks ansats är flerfaldig. Parallellt med att hon på ett egensinnigt sätt beskriver den hermeneutiska traditionens utveckling, åstadkommer hon en förödande kritik av det objektscentrerade kunskapsideal som reducerat tänkandets uppgift till att vinna kunskap om sitt föremål till förfång för insikt. Här skisseras en ny definition av tänkandets förutsättningar, i sin förlängning av tänkandet självt.

Som bidrag till den tradition inom vilken den uppstått uppdagar hermeneutiken att inget av förståelsens element kan behandlas som en färdig storhet. Tolkning och förståelse beskriver varken en tingest eller ett mekaniskt förfarande utan en levande process – ett skeende som involverar såväl tolkare och text som tid och plats för möte mellan dem – ett evigt mellanrum. Detta mellanrum är förståelsens rum och kunskapens brudsäng.
Schuback drar sig till minnes det divinatoriska moment som Schleiermacher framhävde i sitt försök att närma sig frågan: genom inlevelsen, att likna vid kortare vistelse i den andres inre. Schuback går ett steg längre. Ett möte kan inte ske mellan differentierade storheter – ett subjekt som befattar sig med sitt föremål. En förståelse kan inte komma till stånd genom ett besök i den andres värld som lämnar oss själva intakta, den kan bara vara en frukt av förblandning. Ska vi i djupare mening förstå det andra räcker det inte med att tränga in i en främmande värld, vi måste därtill öppna oss för det främmande, också i oss själva, eller med Schubacks radikala formulering: vi måste vara beredda att bli det andra, att mer eller mindre subtilt förändras. Något som tillsammantaget innebär ett avsevärt steg bortom den projektion av det egna på det andra som ligger till grund för den traditionella konstruktionen av kunskapsobjektet. Som Schuback visar oss är ett villkor sine qua non för mötet att varken subjektet eller dess föremål betraktas som en färdig produkt utan som en pågående process, ett spel av krafter: ett skeende som äger rum i gränslandet däremellan. Ett gränsland som i sin outsägliga öppenhet bör omtalas som intet och till vilket Schubacks bok utgör ett lovtal.
Schubacks bok är en viktig bok. Och ovanlig. I åtta essäer med stor tidslig och tematisk räckvidd kring förhållandet hermeneutik och filosofi har hon av den hermeneutiska gärningen skapat ett existentiellt imperativ, och av en svensk bok en internationell angelägenhet.


Marcia Sá Cavalcante Schuback: Lovtal till intet – essäer om filosofisk hermeneutik. Glänta 2006.

Anna-Lena Renqvist

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.