Kalkonproblemen

i England visar följderna av globaliseringen på ett pedagogiskt sätt. Bernard Matthewsär en kalkonuppfödare i mycket stor skala, enbart hans anläggning i Holton, Suffolk, inrymde i slutet av januari 160 000 kalkoner i 22 enorma stålhallar. Nu har de alla gasats ihjäl sedan man upptäckt fågelinfluensaviruset H5N1 på farmen.
I Holton har företaget 1 300 anställda i kalkonhallarna och en köttförädlingsfabrik. Det har huvudsakligen rört sig om importerad arbetskraft, mest portugiser. Paul Lewisrapporterade i lördags i The Guardian från Great Yearmouth om deras situation:
Kort före halv fem på morgonen kommer dussintals portugisiska män och kvinnor fram ur den täta havsdimman till ett slags löpande band på disken i ett av stadens flera portugisiska kaféer. Där väntar ångande espressokoppar som de snabbt häver i sig för att fortsätta till en dubbeldäckare som ska föra dem till deras arbetsplatser.

Servitrisen Carla kan ta det lugnt en stund innan nästa grupp fabriksarbetare kommer om två timmar och hon berättar för reportern: ”Folk är nervösa, de är oroade. De har fått order att inte tala med dig. Bernards är allt som finns här. De oroar sig för sina jobb. Det är därför som de är så tysta.
En vecka tidigare hade portugisiska händer stigit i luften i fabrikskantinen när arbetsledarna efterlyste frivilliga för att fånga in och gasa alla kalkonerna. Omkring 60 män fick skyddsdräkter, en sats Tamiflutabletter och tredubbel lön.
Eutanasi kallades operationen i en amerikansk källa.

Arbetet i gaskamrarna
beskrevs för Lewis av en portugis i 20-årsåldern:
– De kom i lådor på lastbilar. Lådorna öppnades mot gaskammaren. Där fanns en elevator. Fåglarna föll ned på ett löpande band och vidare ned i soptunnor. Mitt jobb var att flytta tunnorna.
Inte heller det normala jobbet är alltid så roligt. En arbetare som slutat för att han inte längre orkade med arbetet berättar om hur det kunde hända när han slaktade en kalkon att blodet sprutade över ansiktet på honom.
Andra klagar över långa arbetstider, trist jobb, kalla arbetsutrymmen och förbudet mot att tala vid löpande bandet, där kalkonerna slaktas, tappas på blod, avfjädras, kyls ned, styckas, behandlas och förpackas.
Det lockar inte just engelsmän. För portugiser kan lönen på drygt 200 pund i veckan vara attraktiv och Bernard Matthews kör med reklamkampanjer i Portugal. Vem som helst duger inte. Aspiranter får undergå grundliga läkarundersökningar i Lissabon där de måste redovisa för sin sjukdomshistoria, Munnar och armar undersöks och fingrar böjs för att kolla hur rörliga de är. Tänder måste sättas i skick före resan till England.
Bolaget försöker få sina portugiser att stanna. Nykomlingar erbjuds inkvartering för 50 pund i veckan. De får utbildning på portugisiska och delas in i grupper med en tolk på ungefär 10 arbetare.
Men utom portugiser jobbar här också asiater, afrikaner och östeuropéer.
I Great Yarmouth har det utvecklats en hel infrastruktur av portugisiska kaféer, restauranger, barer och butiker och småföretagarna i staden har med oro följt händelserna i Holton.

Hur fågelinfluensan
drabbade Holton är ännu inte helt klart. Till en början skyllde man på flyttfåglar, utan att kunna förklara hur de skulle hamnat i kontakt med kalkonerna inne i hallarna. Bolaget, som sölade med åtgärder och sände iväg kalkonköttspartier ännu flera dagar efter att de första influensafallen uppdagades, påstod till en början att man enbart använde ”hemmauppfött kött”.
Bolaget har visserligen också kalkonfarmer i Ungern, där fågelinfluensa tidigare påträffats, men man hävdade till en början att det var helt separata verksamheter, utan handel mellan länderna. Först senare medgav man att transporter nog förekommit mellan anläggningarna och att kalkonkött från Ungern använts i produktionen också under de senaste veckorna. Men man hävdade fortsättningsvis att kalkonerna kom från en farm mer än 100 miles från det smittade området. Först när en hälsoinspektör fann en adresslapp i en soptunna som visade ett en sändning kommit från ett slakteri bara 20 miles från smittområdet medgav bolaget situationen.
På brittiskt håll anser man det så gott som klart att smittan kommit från Ungern – virusen i de två länderna överensstämmer praktiskt taget helt. I Ungern bestrider man sambandet.

Integrationen
är i själva verket långt driven. Kalkonägg sänds från bolagets brittiska anläggningar till dess farmer i Ungern. Där växer de upp och sänds sedan tillbaka till Suffolk där brösten skärs ur. Det övriga köttet sänds tillbaka till Ungern för att bli kalkonkorv.
Bernard Matthews importerar också kött från Brasilien och Turkiet, men här är det antagligen ändå inte fråga om sådana tur-retur-transporter.
Undersökningar har den senaste tiden tytt på att fågelinfluensan snarare sprids längs handelsvägarna för fjäderfäkött än längs flyttfåglarnas rutter.
Företaget har uppenbarligen haft en känning av att något kan ske, eftersom det i augusti engagerade den kända PR-firman Hill & Knowlton för att planera hur man skulle hantera ett eventuellt utbrott av fågelinfluensa. Nu sägs firman implementera den ”brand recovery strategy” som man utvecklat (PR-språket är för vanliga dödliga omöjligt att översätta). Men riktigt bra går det nog inte.
Tydligen innebär den strategin att företaget ska neka till allt så länge det bara går, och lite längre. Man går t.ex. inte med på att berätta från vilka delar av Ungern fjäderfän transporterats till dess anläggningar.

är en försäkringsagent som år 1950 köpte 20 kalkonägg och en gammal inkubator på en marknad. Två år senare producerade han redan 3 000 kalkonägg och beslöt att ägna sig åt kalkonfarmning på heltid.
På 60-talet blev han den största kalkonköttsproducenten i Europa. På 90-talet etablerade han sig internationellt. Han köpte Ungerns ledande fjäderfäproducent och en fårköttsproducent på Nya Zeeland. Han köpte ett ledande tyskt bolag och inledde verksamhet också i Tjeckien, Polen och Slovakien.
År 2004 hade bolaget mer än 7 000 anställda i olika delar av världen. Bolaget producerar nu 13 miljoner kalkoner runt om i världen, men framför allt i East Anglia.
Bernard Matthews personliga förmögenhet tros uppgå till över 300 miljoner pund.