Att bo över tio år i ett land som inte är ens eget lämnar sina spår. Att bo i Frankrike är inget undantag, snarare tvärtom. Efter sex år hemma har jag visserligen återhämtat mig, men totalt symptomfri blir jag nog aldrig. Det är mycket jag saknar och allt det jag saknar mest har en gemensam nämnare: passion. För mat och dryck, för det sköna, för rättvisa, för politik …

Men den kanske starkaste passionen i Frankrike är – fortfarande – fransmännens passion för Frankrike, för det franska. Den passionen har, tror jag, sina färskaste och starkaste rötter i det andra världskrigets motståndsrörelse och i behovet att stärka den franska identiteten.
Kriget och efterkrigsperioden präglades mycket starkt av general de Gaulles imposanta person. För över 40 år sedan, den 14 december 1965, uttalade de Gaulle i en radio- och TV-intervju nedanstående – passionerade – fraser om Europa. I synnerhet den ”studsande killingen” citeras fortfarande flitigt i Frankrike och har blivit något av ett symboliskt slagord för fransmännens ovilja att se ett förenat Europa som en nationernas smältdegel:
”Saker och ting bör tas för vad de är, eftersom politik enbart kan basera sig på realiteter. Naturligtvis kan man studsa upp och ned på sin stol som en killing och utbrista ’Europa!, Europa!, Europa!’, men det leder ingen vart och det betyder ingenting. Jag upprepar: saker och ting bör tas för vad de är. (…)
Det finns de som utropar: ’Men Europa, det övernationella Europa! Vi behöver bara sammanslå allt detta, smälta ihop; fransmännen med tyskarna, italienarna med engelsmännen o.s.v.’ Visst, Ni vet, det är bekvämt och ibland rätt så lockande, chimärer och myter, men det är inget annat än chimärer och myter. Realiteterna finns och realiteter behandlas inte så. Realiteter skall behandlas utgående från vad de är.”
Mycket har hänt och mycket har förändrats sedan de Gaulle uttalade sin syn på nationernas Europa. Han var inte, som det ibland påstås, emot ett sammanfört Europa, utan han försvarade passionerat varje nations behov – och skyldighet – att upprätthålla den nationella identiteten inom ett förenat Europa.
Jag tror att franska attityder som för oss kan t.o.m. te sig som arroganta och sårande ibland – t.ex. Jacques Chiracs nedlåtande uttalande om den finska gastronomin – har att göra med en stark känsla av att det helt enkelt finns vissa områden fransmännen anser sig ha ett passionsmonopol på.
Jag har svårt att föreställa mig att det i något annat land t.ex. skulle existera ett radioprogram om mat som ens närmelsevis skulle komma nära den grad av passion som det program jag brukade lyssna på medan jag tillredde familjens söndagslunch.
Programvärden hade en otrolig förmåga att med bara ord, tonskiftningar och onomatopoetiska ljud framkalla starka sinnesintryck hos lyssnaren, som nästan kunde känna doften och smaken av ostron från Oléron eller en helstekt kyckling från Bresse eller vad det nu var han just den söndagen brann i ivrig passion för. Jag har mycket svårt att föreställa mig någon i vår eter brista ut i så höga varv och hyllningsord om en leverlåda, till exempel.

Det är en realitet att fransmännen också har mycket annat än den franska gastronomin att vara passionerat stolta över, men i dagens läge befinner sig landets mest gloriösa tid i historien. I stil med andra EU-länder har Frankrike i globaliseringens kölvatten förlorat många arbetsplatser till Asien och kämpar dessutom med andra allvarliga strukturella problem, som till en stor del har att göra med landets koloniala förflutna.
Den andra – och till och med den tredje – generationens invandrare, barn och barnbarn till de marockaner, algerier, senegaleser, m.m. som efter det andra världskriget massvis rycktes in för att bidra till landets återbyggnad, står nu massvis i samhällsmarginalen, eftersom det inte längre finns någon självklar funktion för dem i dagens Frankrike. De har inte heller något land att flytta “tillbaka” till, då de är födda och uppvuxna i Frankrike. Det franska skolsystemet omfattar alla barn från 3 års ålder och skapar mycket medvetet en ”fransk” identitet hos eleverna med den franska revolutionens arv av liberté, égalité och fraternité i bakhuvudet.
Problemet är, skulle en sociolog förenklat säga, att alla socialiseras till det franska samhället, men på grund av de djupa samhällsklyftorna blir allas integrering omöjlig. Känslor av åsidosatthet och orättvis behandling har länge pyrt i de fattiga förstäderna till de franska storstäderna och sporadiska rapporter om förortsupplopp och brinnande bilar har regelbundet dykt upp i de franska nyheterna. Våldet blossade upp speciellt i november 2005 och översteg nyhetströskeln också hos oss. Stadfästandet av en ny lag som minskar på ungdomars anställningsskydd var som att hälla bensin på det pyrande missnöjet.

Sedan den våldsamma hösten har den sittande högerregeringen försökt göra något åt detta som kallas la rupture eller la fracture sociale, d.v.s. ”det sociala brottet” i betydelsen att något har gått av eller sönder. Inrikesminister Nicolas Sarkozy har frenetiskt arbetat för större resurser för polisen och resultatet kan konkret ses som mycket fler poliser överallt och en mycket låg toleransnivå för ”oroväckande beteende”.
Det har också blivit oerhört svårt att ta sig till Frankrike illegalt – och nästan omöjligt för t.ex. en senegales att få inrese- och uppehållstillstånd. På gräsrotsnivå i förstäderna arbetar otaliga medborgarorganisationer med l’insertion sociale, d.v.s. med att försöka göra de revolterande förstadsungdomarna samhällsdugliga.
Men någon genomgripande samhällsreform som på riktigt skulle kunna läka la fracture syns inte vid horisonten. Just nu ser det ut som om Sarkozy skulle kunna vinna presidentvalet i slutet av april och i Frankrike har presidenten fortfarande mycket makt.

Den franska folkomröstningen i maj 2005 kastade omkull det konstitutionella fördraget för EU, eftersom det räcker med ett enda lands non. Fransmännen är också missnöjda med euron och anklagar den för den franska ekonomins usla tillstånd. Dels anses den starka euron vara orsak till landets rekordhöga underskott i utrikeshandelsbalansen, dels tycker fransmännen att euron har trissat upp de inhemska priserna och satt igång en inflation.
Att man längtar tillbaka till francen syns konkret i att många priser fortfarande är utsatta i både euro och franc. Men, å andra sidan, vad annat kunde man vänta sig av ett land där man fortfarande år 2000 räknade i anciens francs, d.v.s. i ”gamla franc”, en envis kvarleva från 60-talet då sedlarna pryddes av två extra nollor …
Men, trots motståndet, och trots dagens relativt dystra konjunkturer, håller Europa på att formas också i Frankrike och Frankrike är en synnerligen betydelsefull del av Europa. Till exempel blir skolelever via europeiska utbytesprogram tidigt bekanta med andra länder och det är snarare en regel än ett undantag att i något skede av studierna vara utbytesstudent i ett annat europeiskt land. Bilden av den totalt språkokunnige och arrogante fransmannen kan förpassas till kategorin ”chimärer och myter”. Trots alla svårigheter att kompromissa och jämka med oss andra, har det franska samhället långsamt blivit mycket öppnare och dagens generation har att göra med helt andra realiteter än de Gaulle. Och också de mår säkert bäst av att behandlas utgående från vad de är …