Medan WTO kämpar
De senaste 25 åren har varit ett enda segertåg för frihandeln. På 1980-talet inleddes den s.k. Uruguay-rundan som 1995 resulterade i grundandet av Världshandelsorganisationen, WTO. Det tidigare globala superavtalet för handel, Gatt (General Agreement on Tariffs and Trade), blev bara en pusselbit inom ett större ramverk. Medan Gatt bara hade berört varor och tullmurar, skulle WTO däremot gå både bredare och djupare. Handeln skulle befrias på livets alla områden, och friheten skulle sträcka sig allt djupare in i den nationella suveräniteten.
Men ångvälten har saktat ner – ja, nästan stannat. I juli 2006 strandade pågående WTO-förhandlingar för fördjupad integration. Den s.k. Doharundan verkade ha slagit en hopplös stenknut. EU, USA och u-landskonglomeratet G20 kunde inte nå konsensus om en rad frågor.
Fast sista spiken i Doha-kistan återstår att slå. I mitten av 2007 löper president Bushss.k. fast-track-mandat ut. Med mandatet kan Bush förhandla fram handelsavtal som kongressen bara kan godkänna eller avfärda. När tiden löper ut kan kongressen åter kräva ändringar i innehållet. Då riskerar alla avtal att fastna i den snåriga amerikanska politiken.
Multilateralismen är i kris i dag
kan man tryggt konstatera för första gången sedan 80-talet. I en kolumn i Guardian(13.7.2006) menade nationalekonomen Martin Jacques till och med att ”multilateralismens era nalkas sitt slut”. Men själva frihandeln, den lever och mår bra.
USA och EU driver sina frihandelsförhandlingar på tre olika nivåer: På den multilaterala nivån genom WTO, bilateralt med diverse grupper av u-länder inom en viss region och bilateralt med enstaka stater.
– För någon tid sedan flyttade USA sin uppmärksamhet från multilaterala till bilaterala avtal och har sedan dess slutit en hel uppsättning av sådana, skriver Jacques i samma kolumn.
Men USA är inte ensam i sin kursändring. Kapplöpningen om bilaterala avtal har under de senaste åren värmts upp ordentligt. Ett flertal länder, med EU och USA i spetsen, söker frenetiskt parter att utbyta förmåner med.
Med förskjutningen till bilaterala avtal har även de regionala integrationer tagit fart.
Redan före WTO var regionala frihandelsavtal ett etablerat begrepp. EU, Nafta, Mercosur, Andinska gemenskapen, Asean; i slutet av 2005 var 180 regionala frihandelsavtal i kraft. Majoriteten av dem hade slutits efter grundandet av WTO. Fast regionala och bilaterala avtal varit vardag under hela WTO-tiden, har tonvikten legat på multilaterala avtal.
Förändringen i strategi har kommit på skam. På 80- och 90-talet kunde västerländerna ännu ohindrat tvinga igenom sin vilja i WTO. Men bildandet av den lösa u-landskoalitionen G20, med Kinas antagande i WTO 2001 och Lulas maktövertagande i Brasilien som förspel, har gjort livet surt för västhegemonin. WTO har tagit plats vid sidan om FN som en organisation där USA:s, och i det här fallet även EU:s, makt ofta urvattnas. Men medan Martin Jacques anser att WTO så småningom mattas ner till sparlåga, håller hotet på den bilaterala fronten först på att flamma upp:
– Jag har aldrig misstänkt det fasta sambandet mellan globalisering, handel och företagens intressen. Ändå är jag chockerad över det hänsynslösa undertryckandet av mänskliga rättigheter och staters suveränitet som inleddes för fem år sedan. Medlet till det här har varit en aldrig förr skådad mängd bilaterala och regionala handelsavtal, skriver analytikern Devider Sharma på tidningen Voimas webbsida.
Ett försvagat WTO
borde vara goda nyheter, men det är för tidigt att dra en suck av lättnad. Tvärtom har EU och USA med sina splittrade fronter fått tillbaka sitt efterlängtade övertag. Genom att söndra och härska har man inlett förhandlingar med siktet långt bortom vad man inom WTO-ramarna kunde drömma om. Man talar om WTO+.
I sina nya frihandelsavtal insisterar EU på ett stilla-
stånd i avtalspartens handelspolitik då de trätt i kraft. Inga nya tullar, regleringar eller andra hinder för handeln. Det innebär en cementering av de nuvarande Väst-Syd-styrkeförhållandena.
Friheten från WTO-ramarna har inneburit en ny genomslagskraft för krav som tidigare varit nyliberal utopi. Fokus ligger speciellt på de tre B:na, som EU:s handelskommissionärPeter Mandelson uttryckt pedagogiskt, ”Beyond Borders Barriers”.
– Man måste förstå att ”handel”, som de flesta ännu associerar till överskridandet av nationsgränser, nu har fått en bredare definition. Därför innehåller frihandelsavtalen […] också bestämmelser om investeringar, med målet att eliminera alla kvantitativa och kvalitativa begränsningar på utländska direktinvesteringar, inklusive krav på företagen att ta en lokal samarbetspartner eller att skapa arbetsplatser […] och ingen begränsning tillåts på antalet investerare på ett fält åt gången. Europa försöker täcka världen med sådana avtal och än så länge är förhandlingar igång eller har slutförts på nästan alla kontinenter, med Asien som den svaga länken, skriver en av grundarna av Attac, Susan George, på webbsidan www.tni.org.
Man vill alltså komma de nationella lagstiftningarna under skinnet, för att skapa en gynnsam miljö för västerländska företag. I Bryssel är det här ingen hemlighet:
– Vid sidan om vårt engagemang i WTO har vi, genom bilaterala förhandlingar, strävat efter att avskaffa barriärer bakom [nations]gränserna – barriärer bortom WTO-reglerna – till exempel i Latinamerika och vid Persiska viken. […] Vi måste se över de restriktiva barriärer som håller tillbaka europeiska företag, proklamerade Mandelson för pressen i oktober.
I Finland har statsmakten helt anammat den nya liturgin.
– Allt eftersom nationsgränserna tappar betydelse står staternas interna affärer allt mer i fokus [för världshandeln]. Multilateralism och bilateralism utesluter inte varandra utan stöder varandra. Därför måste EU avancera även bilateralt, förklarade utrikeshandels- och utvecklingsminister Paula Lehtomäki för en samling medborgarorganisationer i riksdagen i november.
Söndra och härska-
strategin har även försvagat motståndet bland globaliseringskritiker. Med WTO ryker också den gemensamma fronten för massdemonstrationer i stil med Seattle, Prag eller Göteborg. Och medan WTO dryftades även i massmedia har bilateralismen – med x-antal europeiska och amerikanska dagstidningar som undantag – gått massmedia helt förbi.
Men alterglobalisterna samlar sina krafter. På World Social Forum har den bilaterala trenden väckt mothugg. Speciellt EU:s planerade frihandelsavtal med de s.k. AKS-länderna (Afrika, Karibien och Stillahavsländerna) har mobiliserat medborgarsamhället till motstånd.
– Vi är djupt oroade över att de föreslagna frihandelsavtalen bara förvärrar den nuvarande lantbrukskrisen som jordbrukare redan tampas med, löd en petition som överräcktes till EU under socialforumet, enligt New York Times.
Ändå tycks handelsförhandlingarna gå framåt på många fronter. Orsaken till det tudelade förhållningssättet i t.ex. många afrikanska länder på den multilaterala respektive bilaterala plattformen, har förblivit en gåta vars svar är djupt begravet i Bryssel-byråkratin. Frågor som inom WTO ledde till skrammel med sablar och gevär, avancerar enligt EU smidigt på den bilaterala nivån.
Devider Sharma bjuder på några förklaringar:
– Många av dokumenten görs av ”säkerhetsskäl”, t.ex. Cenralamerikas frihandelsatal (Cafta 2004). Några är ”belöningar” till allierade i kriget i Irak, som avtalen med Thailand och Australien, skriver han om den amerikanska frihandelspolitiken och fortsätter:
– Utvecklingsländerna har övertygats om att inträde till den amerikanska marknaden är ett inträde till ett ekonomiskt paradis, fast det inte finns några grunder för en sådan vrickad tanke. I motvikt har u-länderna (även några ekonomiska jättar) gett efter för trycket och gått med på att kuvas till fortlöpande ekonomiska risker.
Läs mer om ett av EU:s mest infernaliska handelsprojekt
Economic Partnership Agreements i Ny Tid 34/06.
Mikael Brunila
