Astrid Trotzig uppträdde häromveckan på ett av Nifins författarsamtal, och löste ett gammalt mysterium för en av damerna i publiken.

Astrid Trotzig är den där unga svenska författaren som är adopterad från Sydkorea. Hon var i Finland förra veckan för att att marknadsföra sin nya bok Patrioter, som inget har med adoption eller Sydkorea att göra.

Eller vänta, har den det ändå? Irma, en av de centrala karaktärerna, blir faktiskt adopterad, liksom i en bisats. Hon kommer till Sverige som finskt krigsbarn, sedan hör hennes föräldrar aldrig av sig, och efter några år adopterar de svenska fosterföräldrarna henne.

Boken växlar mellan olika karaktärer och tidsplan, förutom Irma får vi följa hennes adoptivsfars yngre bror och hennes son, som båda dras med i högerextremistiska grupper.
– Patrioter började med bilden av en man som bevakar en kvinna, i avsikt att döda henne. Jag vet inte varifrån grundhistorian kom, berättar Trotzig.
Hon berättar också att hennes svärmor förskräckt sagt ”jag tycker inte att jag känner igen dig här”.
Trotzig debuterade 1996 med Blod är tjockare än vatten, en självbiografisk berättelse om hennes identitetssökande som adoptivbarn. Arbetet med boken tog henne på den första resan till Sydkorea sedan hon kom till Sverige fem månader gammal.
– Boken gav mig en anledning att resa dit, jag ville inte göra det bara för att jag är född där.
Boken blev inte den avslutning hon hade tänkt sig, snarare blev hon ett slags Sveriges inofficiella adoptionsexpert, och blir fortfarande inbjuden till skolor för att prata om ämnet och boken.
– Nu, tio år senare, känner jag att jag kan frigöra mig från boken. Jag är inte bara adopterad, jag är författare också.

Lagom vanlig

Trotzig upplever att hon under skolbesöken får bäst kontakt med ungdomar i 16–17-årsåldern.
– I den åldern är man inne i en frigörelseprocess, man undrar vem man är, man konstruerar sig själv. Oavsett om man är adopterad eller inte kan man identifiera sig med boken.
Trotzig berättar att hon själv i den åldern hade ett väldigt stort behov av att vara ”lagom vanlig”.
– Jag tyckte jag hela tiden syntes. Det är säkert annorlunda i Sverige i dag, men på 70-talet fanns det inte många med invandrarbakgrund där jag växte upp.
Och det att hon ser koreansk ut kommer ju Trotzig aldrig ifrån. Hon säger att hon påfallande ofta får höra att hon talar bra svenska, och att det stör henne att hon aldrig blir tagen för svensk. Och att det stör henne att det stör henne.
– På flyget idag – jag håller på att läsa en bok som heter Glöd, så jag höll upp den så där lite demonstrativt när jag närmade mig flygvärdinnan så hon skulle se ö-prickarna och sa Hej – och ändå började hon tala engelska med mig!
Något överraskande berättar Trotzig att en av de stora inspirationskällorna till Patriotervarit teveserien 24.
– Jag är helt hooked på den, jag har alla DVD-boxar och följer med sjätte säsongen, som nu visas i USA, över nätet. Serien är ju ganska osympatisk. Min man bara skakar på huvudet, han har ingen förståelse för min faiblesse.
Det är dels patriottemat som fascinerar, men framförallt uppbyggnaden. För det första de parallella berättelserna som vävs samman – de finns i Patrioter också. 24:s ständiga cliffhangers och snabba berättande har i boken ersatts av ett långsammare berättande.
– Om jag inte hade avslöjat det hade ingen av er någonsin tänkt på 24!
Trotzig säger att hon inte har någon ambition att skriva renodlade deckare och kriminalromaner, trots att hon som barn drömde om att bli detektiv.
– Men jag gillar att skapa spänningsmoment, det är ett tacksamt berättarknep.

Perfektionist

Trotzig verkar vara en olidlig perfektionist när det gäller hennes texter.
– Det finns stycken i Patrioter som jag jobbat med i två veckor. Att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt – med det idealet för ögonen är det roligt att laborera med orden.
Hon har också mardrömslika minnen av chocken då hon insåg hur den första boken skulle se ut i tryck; typsnitten, storleken, radernas längd, allt var annorlunda. Och då såg texten fel ut, och hon ändrade och ändrade.
– När jag skrev Patrioter gjorde min man en dokumentmall åt mig så att mitt manus så långt som möjligt såg lika ut som den färdiga boken.

Ingen skrivkramp

Trotzig säger sig vara privilegierad i den bemärkelsen att hon hittills haft fler idéer än hon hunnit skriva böcker.
– Skrivkramp, som man ibland hör talas om, det vet jag inte vad det är!
Hemligheten kanske ligger i arbetssättet. Så fort en av hennes böcker åkt iväg till tryckeriet börjar hon på nästa. Och när boken kommer ut och blir recenserad har hon redan förskansat sig i sin egen lilla värld med den nya texten.
– På tal om recensioner – det är faktiskt inget kul att ge ut böcker! Jag frågar mig varje gång varför jag utsätter mig för detta – offentlig bedömning måste vara det värsta man kan utsätta sig för.
Trotzig började följdaktligen på en ny roman då Patrioter gått i tryck i somras.
– Det är en historia jag har gått och tänkt på länge. Men den förändrades helt vid årskiftet då jag hade en jättehäftig dröm och hela historien stod klar för mig.
Vad den nya romanen handlar om vill Trotzig inte säga.
– En gång, det var här i Finland, tänkte jag att nu ska jag inte vara en sådan där typisk förtegen författare, så jag berättade om det jag höll på med.
Sedan gick det ju som det gick, och boken blev nånting helt annat.
– Jag tänkte, att om de läser boken kommer de nog att undra, var det verkligen det här hon berättade om?
När pubiken får ställa frågor som avslutning på författarsamtalet är det en äldre dam som reser sig upp och säger att hon varit och lyssnat på Trotzig den gången på Hanaholmen tillsammans med en väninna. Och att väninnan ringt upp henne senare då boken kommit ut. ”Det är inte alls om jag skrivit upp att det skulle vara, sa hon.”

Solveig Arle

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.