De flesta konflikter idag omges av någon form av mediebevakning. Den uppmärksamhet som konflikter ges kan variera från notiser till att världspressen närvarar och rapporterar. När en bred bevakning av ett krig pågår får man lätt så mycket information man vill om det via olika medier. Under ett krig är det medierna som bevisar krigets existens, förutsatt att man inte befinner sig på själva krigsskådeplatsen. Det är därför till stor del medierna som skapar den bild individen får av en konflikt, genom att endast tillhandahålla begränsad information.
De konflikter som uppmärksammas stort i media bevakas redan innan själva krigsutbrotten. Som exempel kan nämnas att man innan Irakkriget 2003 i olika nyhetstidningar kunde få information om olika militära operationer och i stora drag få en överblick av krigsplanerna. Att media reagerar innan själva utbrotten med en slags mediemobilisering är alltså ingenting ovanligt.


Gulfkriget 1991 och Irakkriget 2003 kännetecknades i medierna av högteknologiska precisionsvapen, direktsända anfall, dag för dag-rapportering om de inblandade krigsmakternas avancemang, anknytningar till terrorism samt personifieringar av Iraks ledarskikt där den numera avrättade exdiktatorn Saddam Hussein var i centrum. I grova drag kan dessa fem faktorer spegla den rapportering och information som omgav konflikterna.
Med en sådan mediemobilisering och en sådan massiv global täckning och genom så många kommunikationskanaler under krigsretorikens dominerande demagogi så kan man påstå att de då rådande samhällsstämningarna inför dessa krig stärkte motsättningar och skapade klyftor i samhällena. Skillnaden mellan motståndare och förespråkare stärktes.Denna växande konfliktstämning påverkade alla mediekonsumenter.

Något som hör samman med detta är ett känt uttryck om att medierna inte bestämmer vad vi ska tycka och tänka men däremot om vad vi kan tycka och tänka. Vi erbjuds alla ett slags ram inom vilken vi kan tänka och tycka vad vi vill. Ramens utbud kan sen variera beroende av vilka medier vi väljer att följa med.
Så vad har vi att titta på? Eller när det blir krig, vilket bakgrundsbrus utöver nyheter och direktrapportering kan tänkas hjälpa oss fylla vår ram med kunskap?
En kanal som fascinerat många är Discovery Channel. Jag minns själv när jag som yngre såg mayaindianernas civilisation gå under. Jag minns hur högteknologiska hangarfartyg senare fick flyta över världshaven. Det som slog mig långt senare var att det alltid var amerikanska eller brittiska militärteknologiska prestationer som visades i krigsprogrammen. Med titlar som Combat Chopper, Specialisterna: Operation Purple Star Gulfkriget och Blod och ära: luftstrider i Persiska viken väcktes ungdomens nyfikenhet och fascination för krigets ytlighet.
Det som jag ännu senare kom att förundras över var när dessa krigsprogram egentligen sändes, vem som producerade och varför man alltid visade specifika krigsmakters förmågor. Discovery Channels motto var för något år sedan, wherever the viewer, whatever the language, Discovery helps to explore their world and satisfy their curiosity. Visserligen är krig en universell (och märkligt brutal) form av kommunikation och visst är vi människor obönhörligen fastnaglade vid vår nyfikenhet. Men om man som medieföretaget Discovery Communications har 18 andra kanaler och når ut till ungefär 450 miljoner tittare i 160 länder infinner sig två intressantare frågor – vad visar man och när?

Ungefär tre månader innan Gulfkrigets Desert Storm och fram till dess utbrott skedde en rakt stigande ökning av krigsprogram på Discovery Channel. En sån ökning kan naturligtvis bero på många faktorer. Man kan hävda att Discovery Channel följde samhällets intresse och mediernas mobilisering inför de mediala krigen.
En annan tanke är att det skulle finnas något syfte med att visa upp några få västmakters krigsapparater inför krig för att kanske skrämma fienden eller “informera” allmänheten. Så här långt intet sagt.
Några år senare, tre månader före Irakkrigets utbrott, skedde också en stigande ökning, dock en mindre sådan. Däremot utgjordes lite mer än hälften av krigsprogrammen av ledargestaltning. Exempelvis visades det en repriserad serie om Hitler i flera delar med titlar som Hitler Förföraren och Hitler Diktatorn bara någon månad innan Operation Iraqi Freedom. Vi borde alla minnas att Saddam Hussein i flera medier utpekades som en ny Hitler innan och under invasionen av Irak.
Under början av 1990-talet växte det fram tre olika typer av militära kommunikationsdiscipliner, PSYOPS, Civil Military Affairs (CMA) och Public Affairs (PA) och 1996 formulerades det nya PSYOPS (psykologiska operationer) i USA enligt följande: operations planned to convey selected information and indicators to foreign audiences to influence their emotions, motives, objective reasoning, and ultimately the behaviour of foreign governments, organizations, groups and individuals.
Känt är också att höga militärer under denna era sökte sig till betydande poster på olika medieföretag. Under mitten av 90-talet visades det också som mest krigsprogram på Discovery Channel. Över en fjärdedel av alla program som sändes behandlade då framför allt brittiska och amerikanska militära styrkor och deras operationer runtom i världen. Om detta är rena tillfälligheter eller om det finns något samband kan vi bara spekulera.

Men ska man värja sig mot dessa vågor av informationsblandad underhållning och i så fall hur? Många i väst har växt upp med media och lärt sig att vara kritiska. Våra barn kommer kanske att vara än mer slipade i hanteringen av all information. Eller kanske inte.
Om vi återgår till de ramar som bildar vår förståelse så är det av stor betydelse för mig att ge ramen variation genom att ta del av olika berättelser. Men hur många får den chansen? Och hur många tar den? Discovery Channel sänder exempelvis i delar av Centralasien (i de s.k. –stanländerna). Hur många där uppfattar krigsprogrammen som underhållning? Pansarvagnar och kommandosoldater på TV kan uppfattas på olika sätt, här hemma kanske vi uppfattar teknologi i en vetenskaplig anda och där borta kanske man uppfattar krigspropaganda och dess konsekvenser. Kanske.
Det vi mediekonsumenter med all säkerhet har “efterfrågat” är en kollaps av skillnaden mellan information och underhållning. Om denna kollaps innebär en krympande förståelseram eller en växande sådan återstår att se.

Jani Pirttisalo

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.