Valarbete är roligt! Det deklarerar Birgitta Gran med sådan övertygelse att man måste tro på henne.
– Det har känts helt bra åtminstone i västra Nyland. Det finns ett tydligt intresse för valet. Ibland kan det bli för mycket av det goda, man skulle behöva göra valarbete på heltid. Men det är roligt att träffa folk och diskutera politik. Nyss hade vi en aktion på gågatan i Kervo. Det hade utsatts en köldgräns på 18 grader, men fast det var kallare än så genomförde vi den, bjöd på kaffe och delade ut valmaterial och tidningar. Folk stannade och pratade och det blev många intressanta och inspirerande diskussioner. Ingen var oförskämd.
Medlet blev målet
– Väldigt många mänskor är trötta på att ekonomin numera är huvudsaken. Det som skulle vara medlet har blivit målet. Den offentliga servicen skärs ner och medborgarnas behov kommer i skymundan. Jag tror att många blivit cyniska. Man minns hur många partier före förra valet lovade bevara servicen, men i stället sänkte man skatterna. Det har väckt en befogad misstro mot regeringspartierna. Speciellt socialdemokraterna verkar ha svårt att veta på vilket ben de ska stå. När skattebetalarna hade sin valdebatt representerades de av Matti Ahde som glatt gav grönt ljus för fortsatta inkomstskattesänkningar. Både andra och han själv har sedan nog talat för den offentliga servicen.
Birgitta vill satsa på sysselsättningen inom den offentliga sektorn. Dels ser hon genom sitt jobb de stora behoven, dels anser hon att sådana satsningar ger ekonomin större stimulans än skattesänkningar för folk som redan har tillräckligt med pengar.
Hon hänvisar till en undersökning av Raija Julkunen i Stakes’ projekt Välfärdsstatens gränser som publicerades i höstas. Hon visade där att om Finland ville uppnå samma nivå på de offentliga tjänsterna som de övriga nordiska länderna borde det anställas ytterligare 200 000 personer för dem.
Myter som fakta
– Den förutsätter att man produktifierar verksamheten, och det är svårt inom vården och speciellt omsorgen, som till stor del bygger på växelverkan och där processen kan ta lång tid och kanske följas av rehabilitering. Det är ett samspel mellan olika instanser. Det är verkligen en myt att man för att folk ska få valfrihet måste satsa på en privatisering. Inom t.ex. äldreboendet kan det vara viktigt med valfrihet, men den kan ordnas också inom den offentliga ramen.
När det gäller välfärden finns det diverse myter som framställs som fakta.
– Många upplever utvecklingen som obehaglig, utan att kunna sätta fingret på vad det är som är skevt.
”Den dagen glömmer jag aldrig”
– När vänsterförbundet i regeringen gick med på beskärningen av utkomststödet var det startskottet en negativ utveckling också för partiet. Det gav ett trovärdighetsproblem. Nedskärningen trädde i kraft 1.3.1998 och den dagen glömmer jag aldrig. För familjer med många barn kunde den innebära att de fick tusen mark mindre i månaden, och de hade det verkligen inte fett före det heller.
Birgitta anser att det varit bättre för vänsterförbundet att gå ut ur regeringen än att godkänna nedskärningen. Det tog en tid innan det började klarna i vänsterförbundet vad som skett. Detta har ju ingalunda varit den enda försämringen för de mest utsatta.
– Om man skulle ha presenterat hela paketet av nedskärningar som inleddes i början av 90-talet och som förändrade samhället på 10-15 år skulle det aldrig ha gått igenom. Det har varit svårt för folk att se sammanhangen.
Vänstern behövs
– Maarit Feldt-Ranta har sagt att vänsterförbundet inte har något att ge en enda mänska i detta land. Men trycket från vänster är väldigt viktigt, utan det hade de inte tagit bort självrisken för boendekostnaderna. Också om det finns många socialdemokrater som står nära oss har den regeringspolitik som förts talat ett annat språk. Om vi behöver dem för att komma med i regeringen behöver de nog oss för att komma ihåg sina rötter, och sina löften.
– Även om man inte kan låta bli att peka på ihåligheterna i deras agerande skulle det vara viktigt att skapa ett samarbete som ger utsikter för en vänsterpolitik som utgår från mänskors väl och ve, inte kapitalets bästa.
Modell från USA?
Näringslivets organisationer, bland dem skattebetalarnas centralförbund, har slagit på stortrumman för sina krav på nästa regerings program. En del medborgarorganisationer kanske gör det, men mycket mera anspråkslöst. Också Stakes har dragit sitt strå till stacken – avsikten är att ge en grund för förhandlingarna om nästa regering. Och det är ett tungt vägande strå, eller flera strån. Inom ramen för projektet Välfärdsstatens gränser”. Det tyngsta strået är Raija Julkunens bok Kuka vastaa?, som Birgitta Gran hänvisar till.
Julkunen är djupt oroad över utvecklingen. Sedan mitten av 90-talet har de sociala utgifterna i Finland ökat långsammare än i något annat ”gammalt” OECD-land. Finlands socialpolitik har med små steg avlägsnat sig från den nordiska universalismen och närmar sig den amerikanska välfärdsmodellens ideal och praktik, sade hon i en intervju för LO-tidningen i december.
– Oförmågan och avsaknaden av politisk vilja att praktisera jämlikhetsskapande politik flyttar tyngdpunkten i välfärdspolitiken mot fattigdomspolitik och socialt arbete. Man försöker minimera ökningen av resurserna och rikta dem till de sämst ställda grupperna och till aktivering av socialbidragstagare.
Enligt henne strävar man snarast till att disciplinera arbetslösa, snarare än att skapa verkliga förutsättningar för dem att få foten in på arbetsmarknaden. Finlands ekonomiska och sysselsättningspolitiska linje har under de senaste åren baserats på föreställningen att det är nödvändigt att sänka skattekvoten för att trygga ekonomins konkurrenskraft.
Text: Peter Lodenius
Foto: Jens Finnäs
