846
Jag var litet oförsiktig med vissa termer jag använde för en vecka sedan i min rapport från World Social Forum i Nairobi. Till exempel gjorde jag, vill jag minnas, misstaget att kalla grupper och individer som Thomas Wallgren för ”radikalsossar”. Det är självklart fel. Enbart ”sosse” är en mer korrekt benämning. Ett annat misstag jag gjorde var att enbart informera om att ett tidigare sosse-understött försök att skapa någon sorts alternativ international, Peoples’ Global Action (PGA), övertagits av anarkister sedan ett antal år tillbaka. För att vara hjärtlig och uppvisa en positiv attityd skulle det ha varit korrekt att också berätta att det finns ett nytt försök, denna gång sprunget ur en rörelse som verkligen gör fog för tillägget ”radikal” till sin sossighet. Ett gäng människor som kallar sig Brainstorm 4 Radical Europe (b4re) vill tydligen nästa veckoslut (16–18.2.) grunda något sorts försök att ta sig in i sossighetens hjärta med ”new European cosmopolitanism of radical-democratic (rad-dem) orientation must take its place, with horizontal federalism, social action, green politics, and gay rights at its core.” Alltså ny europeisk demokratisk globalism, precis det jag antar att den utmärglade icke-fackliga vänsterflygeln av sossarna i Finland också hoppas på.
Varför snarvlar jag på om något som några individer vill grunda, och det på ett möte i Milano, av alla platser? Vad är det som borde dra ner finländska sossar och snoka runt, och speciellt just nu, under pågående vahlkampf?
Jo, det faktum att det gänget som möts i Milano går under det alternativa namnet EuroMayDay. Just det, mina kära läsare, alla två som orkat så här långt. Det är frågan om samma nätverk som orsakade rubriker i maj förra året. Det som sossarna skulle göra, ifall de hade något sinne för långsiktigt politiskt arbete, är att glömma allt vad val och WSF heter och rusa ner för att träffa dem som lyckats bygga upp kravallande på en europeisk nivå för totalt reformistiska, ja, rent socialdemokratiska krav.
Det faktum att de finska sossarna är så bortspelade att de följde upp de första halvordentliga kravallerna i Helsingfors på evigheter med att rusa ut på gatorna för att ömsom slå, ömsom krama demonstrationen Smash Asem är otroligt. Med Rajamäki som käpp och ett gäng ungdomsforskande medborgarövervakare och en dyngrak sosseparlamentariker som morötter så skulle man väl i alla fall kunna sträcka ut dessa till ett gäng som är färdigt organiserade till att bli sossarnas ungdomsförbund! Men nej, man ger sig på anarkisterna. Vad var poängen med det?
Kanske det fanns någon genialisk plan bakom det hela. Men det verkar så totalt reaktionärt och reaktivt att det är svårt att föreställa sig.
Men ifall Wallgren & co. skulle vara intresserade av att få kontakt med dem i EuroMayDay-nätverket som så länge gjort sitt bästa för att bli uppmärksammade av sossarna så finns det lättare sätt än att åtala 86 anarkister. Jag lovar, det är inte samma gäng! Visst, det är lätt att blanda ihop dem, båda gruppernas huvudsakliga aktiviteter är tyvärr inriktade på internt partibygge och internt tjat. Gäsp. Men det finns ändå vettiga människor i båda grupperna.
Men oj då, vad långt vi hamnade ifrån WSF. Och poängen är väl precis att WSF som det är nu upprätthåller en situation som gör gällande att det centrala för politisk aktivitet för ”oss i väst” är att solidarisera sig med de verkliga kamperna som antiimperialistiskt förs ute i periferin, där kapitalismens svagaste länk skall brytas upp. Den enda lokalt relevanta aktiviteten förblir alltså att solidarisera sig och manifestera den solidariteten, samt att upprätthålla den nationella suveräniteten, så att de utbrutna fragmenten, vare sig de sen är Nordkorea, Kuba, Venezuela eller Iran, och samtidigt den egna välfärdsstaten, skall förbli skyddade. Alltså organisera sig i den traditionella arbetarklassens massparti.
Nä, tur nog finns det också andra sätt att se på världen. Sådana som möjliggör också aktivitet utgående från den egna situationen, inte bara Papa Africa-skjortor och cocktail-mottagningar hos ambassadörer. Hur trevliga de än är.
Jo, det faktum att det gänget som möts i Milano går under det alternativa namnet EuroMayDay. Just det, mina kära läsare, alla två som orkat så här långt. Det är frågan om samma nätverk som orsakade rubriker i maj förra året. Det som sossarna skulle göra, ifall de hade något sinne för långsiktigt politiskt arbete, är att glömma allt vad val och WSF heter och rusa ner för att träffa dem som lyckats bygga upp kravallande på en europeisk nivå för totalt reformistiska, ja, rent socialdemokratiska krav.
Det faktum att de finska sossarna är så bortspelade att de följde upp de första halvordentliga kravallerna i Helsingfors på evigheter med att rusa ut på gatorna för att ömsom slå, ömsom krama demonstrationen Smash Asem är otroligt. Med Rajamäki som käpp och ett gäng ungdomsforskande medborgarövervakare och en dyngrak sosseparlamentariker som morötter så skulle man väl i alla fall kunna sträcka ut dessa till ett gäng som är färdigt organiserade till att bli sossarnas ungdomsförbund! Men nej, man ger sig på anarkisterna. Vad var poängen med det?
Kanske det fanns någon genialisk plan bakom det hela. Men det verkar så totalt reaktionärt och reaktivt att det är svårt att föreställa sig.
Men ifall Wallgren & co. skulle vara intresserade av att få kontakt med dem i EuroMayDay-nätverket som så länge gjort sitt bästa för att bli uppmärksammade av sossarna så finns det lättare sätt än att åtala 86 anarkister. Jag lovar, det är inte samma gäng! Visst, det är lätt att blanda ihop dem, båda gruppernas huvudsakliga aktiviteter är tyvärr inriktade på internt partibygge och internt tjat. Gäsp. Men det finns ändå vettiga människor i båda grupperna.
Men oj då, vad långt vi hamnade ifrån WSF. Och poängen är väl precis att WSF som det är nu upprätthåller en situation som gör gällande att det centrala för politisk aktivitet för ”oss i väst” är att solidarisera sig med de verkliga kamperna som antiimperialistiskt förs ute i periferin, där kapitalismens svagaste länk skall brytas upp. Den enda lokalt relevanta aktiviteten förblir alltså att solidarisera sig och manifestera den solidariteten, samt att upprätthålla den nationella suveräniteten, så att de utbrutna fragmenten, vare sig de sen är Nordkorea, Kuba, Venezuela eller Iran, och samtidigt den egna välfärdsstaten, skall förbli skyddade. Alltså organisera sig i den traditionella arbetarklassens massparti.
Nä, tur nog finns det också andra sätt att se på världen. Sådana som möjliggör också aktivitet utgående från den egna situationen, inte bara Papa Africa-skjortor och cocktail-mottagningar hos ambassadörer. Hur trevliga de än är.
Markus Drake
