Jag har tidigare stött på texter av Bergmark i t.ex. nättidskriften Yelah, men det här är första gången de finns samlade till en bok. Det är fråga om en samling kolumner, krönikor, kåserier, som handlar om allt mellan himmel och jord. Allting är skrivet med en genomgående attityd av stillsam, odogmatisk anarkism. Det fina med Bergmarks funderingar är att de är så fjärran från all fanatism. Han har också en självironi, som allt för ofta saknas i de radikala kretsarna. Det beror kanske på att han redan nått medelåldern och skaffat barn, arbete och egen lägenhet. Många brukar i detta skede lämna sina gamla idéer bakom sig. Så icke Bergmark. Han håller idealen kvar, men försöker kombinera dem med den nya livssituationen så gott det går. Det är också om det texterna i hög grad handlar. Hur man kan kombinera frihetligt socialistiska ideal med en vardag fjärran från Utopia.  Jag tycker Bergmark lyckas bra. I stället för att ta till stora ord och revolutionär jargong, visar Bergmark hur hans ideal platsar in i vardagen och närmiljön, alltså på platser där han brukar hänga. Därför skriver han om Möllevången i Malmö, med en sympati som får mig att besluta mig för att resa dit i sommar. Här finns också texter om hur barnen reagerar på att fredliga demonstranter attackeras av polisen, om hur hans mamma drabbas av Alzheimer, barnuppfostran, vardagsfascism och vardagsrevolter. Till varje text har Mattias Elftorp bidragit med en personlig illustration, som gör boken estetiskt tilltalande.
De här rapporterna är naturligtvis inga litterära mästerverk, men de visar att man också kan skriva relevanta reflexioner på ett lätt och underhållande vis. På så vis återtar Bergmark och Elftorp en populär genre, som oftast monopoliserats av konservativa tyckare. Det är en utmärkt bok att ha på ställen där man hänger och har några minuter tid att läsa. Varför inte på arbetsplatsens kaffebord?