814
Efter att Helsingfors ifjol somras gick ut med de hastigt och i hemlighet tillkomna planerna på att annektera sydvästra Sibbo har frågan om huvudstadsområdets utveckling varit mycket på tapeten. Med tanke på miljön är det välkommet att diskussionen om att förenhetliga metropolområdets samhällsstruktur har tagit fart efter att länge ha stampat på stället.
Tyvärr är de idéer som har kommit upp i diskussionen inte hållbara. Det lantliga Sibbo, huvudstadsregionens östra lunga, har blivit något av en ventil för det tryck som har uppstått under årtionden av dåligt fungerande samarbete mellan städerna i regionen.
Det vettigaste alternativet för huvudstadsområdets del vore givetvis att slå ihop Esbo, Vanda, Grankulla och Helsingfors till ett Stor-Helsingfors med en urbant tät samhällsstruktur som möjliggör miljövänliga boende- och trafiklösningar.
Ett tillräckligt tätt byggande är en förutsättning för att minska på trafiken genom att erbjuda service och arbetsplatser nära hemmen. Välfungerande kollektivtrafik och ekoeffektiva energilösningar, såsom fjärrvärme, kräver ett tätt byggnadsbestånd.
Helsingfors stadsfullmäktiges ordförande Jan Vapaavuori skrev i sin blogg den 3 februari att det vore en stor miljögärning att ansluta västra Sibbo till Helsingfors. Motiveringen är just att bebyggandet av Sibbo skulle möjliggöra en tätare samhällsstruktur. Men där håller jag inte med Vapaavuori, trots att jag förespråkar just ett mindre splittrat byggande och boende.
Visst är Sibbofrågan en miljöfråga, men bara såtillvida att man i Sibbo har lyckats bevara en naturlig och lantlig miljö. Jag tänker förstås på den unika skärgården, men också på Sibbo storskog och jordbrukslandskapen. Det är natur-, kultur-, rekreations- och faktiskt också (mat)produktionsvärden som inte bör offras ens för att uppnå målet med en enhetlig, ekoeffektiv huvudstadsregion. I synnerhet inte då det finns betydligt bättre alternativ.
Alternativet är att så småningom göra den befintliga bebyggelsen tätare i städerna runt Helsingfors. De vitt utspridda områdena med egnahemshus borde ge vika för höghus. Invånartätheten i Helsingfors är nu ca 3000 per km2. Motsvarande tal för Esbo och Vanda är under 800 invånare per km2. Det finns alltså gott om utrymme för att göra städerna tätare. Om städerna gick ihop skulle det vara lättare att förverkliga denna vision. Det är här, och inte i Sibbo, som också statsmaktens ingripande för ändringar i kommungränserna kanske krävs. Men frivillighet är förstås att föredra och ett gott tecken är ju faktiskt att Esbo äntligen har godkänt västmetron. Det kan tyda på att ställningskriget i samarbets- och i förlängningen samgångsfrågor är över.
Det framgår alltså nu att min åsikt är diametralt motsatt Matti Vanhanens. Vår statsminister propagerar ju som känt för att varje finländare ska ha rätt att bo i egnahemshus. För honom är idealet ifråga om boende alltså modellen från hans egen hemkommun Nurmijärvi. Det kan jag inte omfatta. Själv har jag bott i höghus hela mitt liv och inte farit illa av det. Tvärtom anser jag att urbant boende de facto erbjuder individen större friheter och möjligheter att förverkliga sig själv än det isolerade egnahemsboendet. Men det är ett sidospår, det väsentliga i den här kolumnen är ju miljön.
Hållbar utveckling förutsätter att vi låter miljön sätta gränser för vår konsumtion. Det är kanske ett ovant tänkesätt i dagens marknadsekonomi, men obestridligen är det så att både naturresursernas tillräcklighet och miljöns bärkraft rent fysiskt begränsar våra valmöjligheter. Nurmijärvimodellen är en miljöbelastning och energislukare som inte kan rekommenderas.
Helsingfors stadsfullmäktiges ordförande Jan Vapaavuori skrev i sin blogg den 3 februari att det vore en stor miljögärning att ansluta västra Sibbo till Helsingfors. Motiveringen är just att bebyggandet av Sibbo skulle möjliggöra en tätare samhällsstruktur. Men där håller jag inte med Vapaavuori, trots att jag förespråkar just ett mindre splittrat byggande och boende.
Visst är Sibbofrågan en miljöfråga, men bara såtillvida att man i Sibbo har lyckats bevara en naturlig och lantlig miljö. Jag tänker förstås på den unika skärgården, men också på Sibbo storskog och jordbrukslandskapen. Det är natur-, kultur-, rekreations- och faktiskt också (mat)produktionsvärden som inte bör offras ens för att uppnå målet med en enhetlig, ekoeffektiv huvudstadsregion. I synnerhet inte då det finns betydligt bättre alternativ.
Alternativet är att så småningom göra den befintliga bebyggelsen tätare i städerna runt Helsingfors. De vitt utspridda områdena med egnahemshus borde ge vika för höghus. Invånartätheten i Helsingfors är nu ca 3000 per km2. Motsvarande tal för Esbo och Vanda är under 800 invånare per km2. Det finns alltså gott om utrymme för att göra städerna tätare. Om städerna gick ihop skulle det vara lättare att förverkliga denna vision. Det är här, och inte i Sibbo, som också statsmaktens ingripande för ändringar i kommungränserna kanske krävs. Men frivillighet är förstås att föredra och ett gott tecken är ju faktiskt att Esbo äntligen har godkänt västmetron. Det kan tyda på att ställningskriget i samarbets- och i förlängningen samgångsfrågor är över.
Det framgår alltså nu att min åsikt är diametralt motsatt Matti Vanhanens. Vår statsminister propagerar ju som känt för att varje finländare ska ha rätt att bo i egnahemshus. För honom är idealet ifråga om boende alltså modellen från hans egen hemkommun Nurmijärvi. Det kan jag inte omfatta. Själv har jag bott i höghus hela mitt liv och inte farit illa av det. Tvärtom anser jag att urbant boende de facto erbjuder individen större friheter och möjligheter att förverkliga sig själv än det isolerade egnahemsboendet. Men det är ett sidospår, det väsentliga i den här kolumnen är ju miljön.
Hållbar utveckling förutsätter att vi låter miljön sätta gränser för vår konsumtion. Det är kanske ett ovant tänkesätt i dagens marknadsekonomi, men obestridligen är det så att både naturresursernas tillräcklighet och miljöns bärkraft rent fysiskt begränsar våra valmöjligheter. Nurmijärvimodellen är en miljöbelastning och energislukare som inte kan rekommenderas.
Linus Lång
