Jag läser en intervju med en finländsk regissör. Han talar om den finska mansmodellen, alla dessa ättlingar till Kullervo som flyr ut i vildmarken eller tar till flaskan när motgångar randas, och som tiger – dödstystnad – ända till slutet. Själv är Aleksi Salmenperä av nyare årsmodell, framgår det också i intervjun, hemmapappa med tre barn och utan behov att heroisera sin insats.
Några veckor senare har Salmenperäs film Ett mansjobb premiär och synopsis verkar lovande; en familjefar som sparkas från sitt industrijobb men vars hederskod inte tillåter honom att ens tala om det för sin fru. För oss som inte upplevt WSOY-pojkarnas (Seppäläs, Hotakainens, Raittilas och Tervos) mansbilder som speciellt uttömmande verkar det som ett välkommet inslag i en hittills rätt så lam finländsk diskussion om mansrollen.
Salmenperäs protagonist Juha (Tommi Korpela) visar sig dock halvvägs in i filmen ha ganska många gemensamma drag med WSOY-pojkarnas dito. Dessutom har formspråket också vissa gemensamma nämnare även om det handlar om olika medium. Ett slags avkall på känslosamhet som Tervo brukar sammanfatta som ett intill det extrema gränsande manligt sätt att undvika blomsterspråk och känslosamhet. Salmenperäs bilder är utan skärpedjup och i grå färgskala, allting kring Juha har något av modd över sig och estetiken är smutsvattenpöls-aktig.
När ekonomin kommer emot ser Juha ingen annan utväg än att börja bjuda ut sexuella tjänster åt kvinnor i medelåldern. Filmen kommer därför att långt kretsa kring det nät av halvsanningar och lögner han väver in sig i. Sensmoralen blir en utstuderad mening om ensamhet. Juha låser in sig i en värld av drömmar och förhoppningar; lika ohållbar som alla konservativa familjeplanerares envetna plädering för tidigare generationers kärnfamiljsdrömmar, dömd att gå i kras.
Filmen är i slutändan häpnadsväckande endimensionell med tanke på dess omfångrika tema. Dramaturgin är linjär utan egentliga sidospår och kommer lite väl nära det fula tungor brukar kalla potensdramaturgi (de som ser den aristoteliska spänningsutvecklingen som ett bejakandet av den manliga potensen). Det hela får ytterligare en lite löjeväckande underton i och med att Ett mansjobb, som Hymypoika och Levottomat-trilogin, slutit sig till de finska filmer som marknadsförs med sex. Tv-reklamen är ett potpurri på alla bilder med explicit sexinnehåll från filmen.
Trots det har Ett mansjobb sina stunder. Maria Heiskanens intensiva och slitstarka gestaltning av ”mun elämä on täyttä paskaa”-småbarnsmamman är outplånlig, med en tom av psykofarmaka tyngd blick som är innehållsrikare än resten av filmen. Salmenperä visar sig dessutom ha en truffautsk förmåga för barnregi. 8-åriga Konsta Pylkkönen gör en betydligt elegantare rolltappning som Akseli än huvudrollens Tommi Korpela.
Ett mansjobb. Premiär: 23.2. Manus och regi: Aleksi Salmenperä. I rollerna: Tommi Korpela, Jani Volanen, Maria Heiskanen, Stan Saanila, Konsta Pylkkönen.
Anton Schüller
