Det var en omtumlande vecka under vilken de anställda vid vårt finlandssvenska universitet Åbo Akademi tvingade rektorn att avpollettera Roger Broo, förvaltningsdirektör vid ÅA sedan 1977. Broo innehar en central plats i utbildnings- och kulturpolitiken i Svenskfinland. Han är t.ex. ordförande för Svenska kulturfonden och medlem av Stiftelsens för Åbo Akademi delegation. 1999 utnämndes han till kansliråd.
Den direkta orsaken till att Broo fråntogs sina uppgifter (utom att fortsätta med projektet yrkeshögskolan vid ÅA) var att han egenmäktigt hade anställt Leif Rex som utredningsman. Till bakgrunden hör att Rex för några år sedan måste avgå som VD för Ekenäs tryckeri och då anställdes som doktorand i företagsekonomi (trots att han blev magister som naturvetare) mot en lön som enligt hörsägen översteg den handledande professorns. Han skulle skriva om finlandssvenskt tidnings- och tryckerisamarbete.
Missnöjet med Broo har pyrt länge och det som kallats en sammetsrevolution har också drag av en palatsrevolution, eftersom byråcheferna spelade en viktig roll i rektorns beslut. Enligt samstämmiga utsagor har Broo ofta handlat egenmäktigt på ett sätt som kunnat vara mycket irriterande.
Personligen har jag ogillat några av Broos interventioner, bl.a. hans försök att stoppa återbesättandet av professurerna i statistik och filosofi, hans iver att flytta socialpolitiken och en tjänst i nationalekonomi till Vasa, liksom hans alltför öppna ansträngningar att hindra Humanistiska fakultetens utmärkta kandidat, Christer Bruun, att få Amos Andersson-professuren. Han lyckades bl.a. omdefiniera donationsprofessuren så att den inte skulle vara i kultur eller ekonomi, utan i stället vara i kultur och ekonomi.
Däremot uppskattade jag Roger Broos starka engagemang för Institutet för mänskliga rättigheter. Att det fick en så bra start hängde på det goda samarbetet mellan Allan Rosas och Broo.
När jag försöker analysera Broos handlande inom ÅA finner jag att han nedprioriterat traditionella, för det akademiska livet centrala ämnen – fysik, matematik, statistik, nationalekonomi, klassiska språk, filosofi – och gärna satsat på ämnen som är politiskt opportuna eller ekonomiskt matnyttiga. ÅA är ett professorstungt universitet med många ämnen och Broo har målmedvetet försökt slå ihop dem till stora tvärvetenskapliga storinstitutioner. Den kampen har lett till att ÅA numera är ett institutionslöst universitet.
Ett problem ur ÅA:s synvinkel är att Roger Broo småningom blev för stor för sin uppgift inom akademin. Han har sett sig som Svenskfinlands utbildnings- och kulturpolitiska strateg och i hans värld utgör ÅA bara en bit i ett stort pussel. Han är representant för finlandssvenskhetens framtid – så som han outtalat uppfattar den – inte ÅA:s representant utåt mot samhället.
En viktig sida av detta spel är att hålla sig väl med undervisningsministeriets tjänstemän och frustrationen som riktades mot förvaltningsdirektören måste förstås som en protest mot att han med iver försökt förverkliga ministeriets alla ukaser. Den senaste är det famösa ”produktivitets-
programmet”, som t.o.m. ministrarna själva medgett att handlar om nedskärningar mer än produktivitet. Det vore befängt att försöka pressa fram fler magistrar och doktorer per anställd än vad som redan nu uppnås. Tack vare, snarare än trots sina få lärare per ämne, har ÅA rankats som det mest produktiva universitetet i Finland.
För dem som försökt hålla fast vid tanken på ett bildningsuniversitet har ministeriets direktiv varit nedbrytande. Universiteten har översköljts av reformer som har varit dåligt motiverade och som ofta har gått stick i stäv med den akademiska världens, den fria forskningens och undervisningens, egenlogik. Resultatansvarstänkandet, den nya individuella lönesättningen, försöken att införa kontroll av tidsanvändningen, upphävandet av tvåterminssystemet och jakten på projektpengar med medföljande snuttifiering av jobben, är sådant som rubbat de akademiska cirklarna och som förpestat en även annars svåruppnåelig kollegial stämning. I dagarna har ett förslag till en ny universitetslag sänts på remiss. Förslaget går ut på att i än högre grad toppstyra universiteten. Roger Broo har representerat allt detta vid ÅA.
Det fascinerar mig att
jämföra Broo med hans tre företrädare, akademisekreterarna Svante Dahlström,Helmer Tegengren och Carl-Erik Sundman. Jag har faktiskt personligen känt alla tre. Dahlström var en bildningsivrare, en docent som brann för uppgiften att bygga upp ÅA till ett riktigt universitet. Tegengren hade skaffat sig en hög akademisk meritering och blev snart professor i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning. ”Hemliga” Sundman var den osynliga, men formbundna, trotjänaren, som helt identifierade sig med sin uppgift som kanslichef.
När Broo utsågs 1977 skedde det i en besvärlig konkurrenssituation. Det fanns nio sökande av vilka en redan var förvaltningsdirektör vid Svenska handelshögskolan. Några ledamöter i konsistoriet voterade mot Broo, bl.a. med motiveringen att hans verksamhet som politisk ministersekretare inte bara var meriterande, eftersom politisk aktivitet skulle vara ”ägnad att främja pers-pektivblindhet och intressekonflikter”. Konsitoriet röstade dock för en person som skulle uppfatta ärendenas ”substantiella” betydelse snarare än deras ”formella egenskaper”. Man hade kanske tröttnat på Sundmans sätt att sköta sin uppgift.
Jag har skrivit som om Broos era vid ÅA redan skulle vara avslutad, men hur det kommer att gå i fortsättningen får vi nog vänta på en tid. Det sägs att saken kommer att behandlas i styrelsen först i mars.
Jan Otto Andersson
