En senkommen rättelse till Kinanumret: Det är förstås inte en miljon kineser som vet vad de vill – det skulle inte vara så imponerande. Naturligtvis skulle det stå en miljard i intervjun med Yennie. Såna slarvfel smyger sig in då och då. Det förargliga i dethär sammanhanget var att jag visste att dethär felet fanns nånstans, men hur jag än läste hittade jag det aldrig. Och sedan hade just den meningen brutits ut i ett citat som skrek ut just den miljonen i omkring 20 punkters storlek.

I numret blev namnen hanterade på ett icke-kinesiskt sätt. Kineserna skriver ju först släktnamnet, sedan förnamnet, t.ex. Mao Tsetung, så demografen borde ha kallats Gu Baochang. Men de som använder ett västerländskt förnamn använder också den västerländska namnordningen, som May Wong och många andra i Hongkong. I en bildtext om stadsplaneraren borde det därför ha stått att Samuel Su egentligen heter Su Yunsheng. Speciellt besvärligt är det med mänskor där vartdera namnet kan vara förnamn eller tillnamn, som Liu Cheng.

Varför kommer dessa rättelser så sent? Jo, Uppsnappat har funnits inritat på schemat i många veckor, men platsen eller tiden har turvis tagit slut. Vardera är på kort här i huset.

*

I svenska Journalisten skrev Andreas Ekström häromveckan att ”rättelsearbetet” i svenska tidningar präglas ”av godtycklighet, otydlighet, inkonsekvens och slump. I stället borde det skötas principfast, metodiskt och med högsta möjliga precision”.
Hos oss har vi inte kommit ens så långt att vi skulle ha tagit till oss termen rättelsearbete. Kanske vi borde göra det. Ekström är så rigorös att han föreslår att andelen fel i den enskilda journalistens arbete bör påverka hans eller hennes lön.

*

Många utomstående har säkert undrat över varför SFP-Finland styrs från Åbo. Jan-Erik Andelin gav häromdagen svaret i Borgåbladet. Det finns förstås en äldre tradition medRalf Törngren, Lars Erik Taxell och C O Tallgren som förebilder i SFP-toppen. Men så kom studentårgången 1966 från Classicum i Åbo som sedan 1985 fungerat som ett slags kollektivledare för Svenskfinland. Det året tillträdde Christoffer Taxell som SFP-ordförande och också Jan-Erik Enestam som kom senare, efter parentesen Ole Norrback, hörde till samma studentårgång. Det svenska Åbo är en ganska liten krets, med ett centrum i Svenska klubbens hus vid Auragatan. Nuvarande SFP-basen Stefan Wallin har säkert inte haft svårt att få goda råd av Taxell och Enestam. SFP:s nuvarande partisekreterare Ulla Achrén har åter skapat sig sin position vid det andra centret för svenskheten i vår gamla huvudstad, Åbo Akademi.
Där är Taxell numera kansler. Förre ÅA-rektorn Gustav Björkstrand hörde likaså till studentårgången 1966. Också Roger Broo och Krister Ståhlberg gjorde det. De har båda utövat stor makt inom akademin och leder numera dessutom Svenska kulturfonden. Taxell leder både Åbo Akademis stiftelse och Konstsamfundet. Och Björkstrand leder Åbo stift.
Tala om ankdamm … Inte skulle man ha gissat att den dammen var SÅ liten. Det hade varit intressant att tjuvlyssna på klassträffarna.
Dehär uppgifterna förklarar ett och annat om skötseln av Svenskfinland. Det kan ju inom en studentårgång finnas en eller två verkliga begåvningar. Men fem – nej det är knappast möjligt. Några av dessa storheter måste nog ha fått sin ställning snarare genom sitt medlemskap i denna exklusiva klubb än genom sina egenskaper.
Ta t.ex. Enestam. När han nyss lämnade regeringen efter att ha suttit utan avbrott som minister längre än någon annan gjort i Finland, praktiskt taget tolv år, var det just ingen som saknade honom. Också i Hbl kunde man läsa beska kommentarer, som den av Svenska kvinnoförbundets ordförande Anna Lena Karlsson-Finne: ”Det är onödigt att diskutera Enestam över huvudtaget när man äntligen blir av med honom”. Det hindrade inte att hans vänner lyckades ordna posten som direktör för Nordiska rådet åt honom.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.