De arbeten som konstnären Mika Karhu just nu ställer ut på galleri Heino i Helsingfors lämnar knappast någon oberörd. Karhus intresse för starka känsloupplevelser som övergår förnuftets bearbetningskapacitet har varit utgångspunkten för utställningen. Hans arbetsmetod är forskarens. Han tar sig an ett problem, filosoferar kring det, för att sedan låta tanken formas till en bild.
Vid första anblicken kan man bli överrumplad av kolteckningarna som föreställer väldiga kvinnokroppar, vars huvuden faller utanför bilden. Vi får helt koncentrera oss på de enorma kropparna som hänger från bildens övre kant. Först känner jag mig nästan illa till mods vid åsynen av dessa Female Christs. Vid en närmare anblick ser jag samspelet mellan konturernas svängande linjer och de som verkar i bildens inre och jag erfar en känsla av sanning. Detta är människan som hon är. Tung, sårig och stympad hänger hon likt den korsfäste Kristus på sitt kors som är hennes livshistoria. Karhu vill kommentera vår bristande förmåga att känna medlidande i vår globaliserade värld med dess snabba livsrytm.
I verket Straffet ser man övre delen av en manskropp hjälplöst hängande och sammanflätad med ett grenverk och med klorna på en korp. Jag tänker mig att det talar om mänskans maktlöshet inför livets verklighet, att vi som levande varelser likt fåglarna och träden är delar av en större helhet och styrs av vårt genetiska och historiska arv samt vår miljö.
I galleriets bortre rum finns en bänk, där man kan slå sig ner och njuta av den fina upphängningen och i lugn och ro begrunda verkens inre budskap. Vi formas av händelser som genom sin styrka blir kvar i vårt historiska medvetande, likt krig som i verket 1918eller skräck som i His Fears, där man ser en gestalt med huvudet höljt av ett skynke sikta åt vänster med något som liknar ett gevär. Människan anfaller i blindo.
Nuet styrs till stor del av känslor, liksom hos hunden i den vackert tecknade bilden, kalladMedvetenhetens problemställningar. Där ser den smäckra dobermannpinschern, den som Karhu så ofta använt i sina verk, tillitsfullt mot framtiden, styrd av sitt näringsbehov.
Mika Karhus arbeten förliknas ofta med Francis Bacons. Likheten i uttrycket framträder bäst i verket som han valt att kalla Colon Irritabile. Colon Irritabile alluderar till det rikliga flödet av information som når oss men lämnar kroppen utan att lämna spår.
De två verken kallade Cape är metaforer för det oförklarliga i tillvaron. Karhu tecknar på ett intelligent sätt något som vid första anblicken ser ut som en man i en kåpa. Tittar man noggrannare på profilen ser man att det man trott sig se där bara är huvans kanter som formats likt en profil. Det vi ser är inte alltid sanningen. Starka upplevelser lämnar dock spår och dessa tecknas likt ornament i vårt medvetande.
Mika Karhu, till 25.2.2007. Galleria Heino, Nylandsgatan 16–20, Helsingfors.
Carita Maury
