Jag får ingen att kolla mitt deltagarpass fast jag försöker, skriver Markus Drake som deltagit i Världens socialforum i Nairobi.

Först tror jag det är malariamedicinens fel att det dunkar i skallen, lungorna känns som om de var fyllda med glödhet bomull och knäna inte bär mig ordentligt. Men när allt är uträknat är det den tjeckiska Hruškovicen, päronvodkan, från i går som gör sitt. Den och solen.
Varför placerar man den demonstration som inleder World Social Forum, Världens socialforum, vid den hetaste tiden på dygnet? En sol som inte gassade rakt uppifrån skulle vara välkommen, men inte denna. Inte så att luften skulle vara olidligt het, Nairobi ligger ändå mer än 1 500 meter över havsytan. Men när du är så högt uppe är luften tunn och solen allt mer brännande.
Nairobi är inte någon ful stad, trots att demonstrationen, marschen, tåget eller vad det nu är, demon, skall ha startat i vad arrangörerna hela tiden kallar för en slum. Träd kantar vägen, inget ser så där riktigt slummigt ut som man kunde vänta sig. Det stinker inte. Trots min huvudvärk och darrande ben blir jag misstänksam. Har arrangörerna fegat ur litet? Är vi verkligen i den farligaste och fattigaste delen av Nairobbery?

Och i så fall, var är de fattiga?
Demonstrationen är inte någon uppvisning av slum-ilska, i alla fall inte den del som vi ser när vi anländer. En liten trottegrupp har kapat en sektion framför flera hundra kristna, och genom att hålla sig precis framför den kristna gruppen så verkar de vara mångdubbelt flera. Alla har skjortor som deklarerar Jerusalem vara hjärtat i Palestina, och alla bär anti-Bush-skyltar.
Ett ihärdigt hoppande och skanderande inleds när gruppen förbereder sig för att gå in i själva demonstrationståget, och min resekompanjon, själv föredetta trotskist, ryser till. Det gör jag också, men illamåendet är mer fysiskt än politiskt motiverat.
Vi försöker ta oss längre fram i demonstrationen, kämpar oss förbi ett par kristna grupper till, var och en med ett par hundra deltagare, för att hitta någon sorts kärna, front eller politisk definition i tåget, men kristen grupp avlöser kristen grupp. De sjunger, de svajar rytmiskt medan de vandrar. Några har tagit med sig ett gäng kameler som de visar upp, varje grupp har sina egna t-skjortor med sloganer på litet haltande engelska.
Vi kämpar för att ta oss förbi varje grupp, vi genar, vi drar framåt i tåget, men något ovant slår oss. Trots att vi rör oss så snabbt vi kan kommer vi ingen vart. Att ta sig längre fram i demonstrationen är som att springa ett hundrameterslopp i sirap. När vi tror att vi kommit förbi en grupp visar det sig att vi precis fastnat bakom dess frontbanderoll eller bakom de långsammaste i gruppen framför, och vi tvingas tillbaka.
Varje listig manöver går om intet, och när vi börjar få slut på vattnet och stannar upp vid en kiosk för att köpa mera märker vi plötsligt att vi är tillbaka där vi började. Omkring oss hoppar samma lilla trottesekt som vid starten. Inget kan göras. Vi ger upp, viker av, hoppar i en taxi och tar oss till vårt luftkonditionerade kongresscenter för att sova.

glest i leden

De som orkade följa med demonstrationen till slutet berättar om Uhuru-parken där den stora inledande demonstrationen avslutades, och om den besvikelse som slog till då man till slut fick en översikt över de deltagande människorna. 150 000 var det antal deltagare som arrangörerna för WSF hade hoppats på för hela evenemanget. På den inledande söndagens march lär vi ha varit högst 10 000, kanske några tusen färre. Inte någon så massiv summa, faktiskt. Litet glest i leden, trots trängseln.
Och trots att hettan avtog litet och några av artisterna lär ha varit riktigt bra så blev det konstiga pauser, som när någon afrikansk presidents – den zimbabweanska? ingen verkar veta – höll sitt 45 minuter långa tal på swahili, utan översättning.
De som genomlidit det hela – march, tal och musik – kommer tillbaka till vårt läger när solen håller på att gå ner, precis i tid för en afrikansk måltid med potatismos och linsröra, och jag håller på att piggna till.
Ja, lidit har de gjort, och kommer att göra det i flera dagar till, för det är inte hälsosamt för en nyanländ europé att hålla till i solen så länge. En av de finska deltagarna hade inte någon solkräm på sig, och snart har hon inte bara illröd hud utan också vad som verkar vara ett öppet sår i pannan där huden flagnar av. Jag tackar min krapula som fick mig att sticka tidigt, min tunna solkräm som gav ett litet skydd och det förstånd jag har kvar som fick mig att ignorera alla estetiska synpunkter när jag drog en t-skjorta över huvudet.
Trots blessyrerna är en grupp människor på väg ut och festa i Nairobinatten. Deras första mål är att kolla socialforats officiella ungdomsläger, en tältby som skall ligga bredvid det enorma stadionkomplex där WSF hålls. Under tidigare år skall ungdomslägret ha varit den mest dynamiska och festande delen på WSF, men när de festhugade anländer är det tyst som i graven. Ingen fest, inga människor, ingenting. De drar vidare till en nattklubb i Nairobi och får tillräckligt av såpig R&B för att vara nöjda. Men oron hopas för det kommande evenemanget.

leve caritas

Nästa morgon, pigg och utvilad, ger jag mig iväg för att registrera mig. 80 euro är vad européer skall betala för sitt deltagande, men tur nog representerar jag en organisation som betalat för ett bås och därför skall få in fem personer på köpet.
Registreringen innebär ett par timmar till i gassande sol, tills jag äntligen kommer fram till det
tiotal volontärer som sitter framför datorer i skuggan, registrerar folk och ger dem deras deltagarpass. Det går lätt att få ut våra fem pass, utan namn, utan regist-
reringskod, utan någon som helst identifikation. Visst kan det vara att just denna del av organisationen är otroligt effektiv, men jag blir ändå misstänksam. Det fanns ingen vettig skyltning till registreringen, info-tjänsten bestod av tre förvirrade stackare som inte kunde ge vettiga svar på något och den första WSF-dagens innehåll verkar kaotiskt. Hur kan då just detta fungera perfekt? Snart får jag det hela bekräftat. Vem som helst kan be om ett passerkort! Datorerna verkar bara vara för syns skull, volontärerna sitter framför dem och låtsas! Inte att undra på att de tröttnar i något skede och bara ger ut lapparna.
Inte så att det spelar någon roll. Jag får ingen att kolla mitt deltagarpass fast jag försöker. Fast det är klart, jag är ju vit.
På WSF i Nairobi är vänstermänniskorna vita. De svarta kommer från kristna organisationer, och då har väl deras inträde betalats via deras grupp, organisation, kyrka eller orden. Ja, fransiskanerna är med. En stor drös nunneordnar också. Kyrkor, sekter, religiösa temagrupper så som ett katolskt nätverk för skuldernas förlåtelse. Caritas.
Under veckan som går så börjar jag se Caritas, den katolska biståndsorganisationen, som en av de vettigaste organisationerna som är med på WSF. De vet i alla fall hur man mobiliserar folk, engagerar dem och når ut. Och deras budskap är i alla fall inte direkt destruktivt, så som till exempel den lokala anti-abort-organisationen som plötsligt får för sig att ge sig ut på demonstrationståg kring WSF, komplett med gråtarkvinnor och de där äckelbilderna som skall föreställa aborterade foster, ni vet. Nej, tacka vet jag Caritas. De drog till och med applåder genom att ha en muslimsk representant närvarande, från Caritas i Kosovo.
Och indierna talar om jordbruk. Allt blir så förutsägbart.

synligt BLT-tema

Förutom de religiösa progressiva organisationerna är de enda som lyckas med sin mobilisering de kriminaliserade homosexuella. Q-spot, bögarnas, de lesbiskas och trans-människornas eget tält, visar sig vara det enda stället där någon som helst politisk laddning kan kännas av. Det är förståeligt. Maximistraffet för homosexualitet i Kenya är 14 år i fängelse.
Ändå har ett flertal organisationer slagit sig ihop och håller frågan synlig under WSF. Inte bara från Kenya, utan också från grannlandet Uganda har de aktiverat sig.
Det blir grundkurser. ”Ja, lesbiska kvinnor kan ha stabila parförhållanden, du är inte tvungen att söka dig sex ett par gånger om året i någon mörk gränd …” ”Så här använder du en kondom …” ”Ja, kvinnor kan smitta AIDS till varandra. Så här undviker du att smittas …”
En ung gender-överträdare skall hålla föredrag, men stöter på ett problem. Ingen mikrofon, ingen ljudanläggning, och hans röst är ljus och svag, rent av skör. Det blir turvis-tolkning från engelska till engelska. ”Ever since I was a child, I have hated to be thought a girl …” ”EVER SINCE I WAS A CHILD,
I HAVE HATED TO BE THOUGHT A GIRL …” Här blir programmet plötsligt imponerande, och samtidigt blir de tekniska svagheterna så mycket tydligare.
En arbetsgrupp om migration samlas litet längre bort i samma tält. Ingen högtalarutrustning finns, ingen översättning är organiserad. Huvudspråket är franska. De som bara förstår engelska sitter hopkrupna i ett hörn, de som bara förstår spanska i ett annat. Tolkarna är amatörer som först väntar tills talaren slutat och sedan börjar översätta. Och när talaren fortsätter innan de översatt färdigt tappar de tråden, lusten och modet. Och när en av talarna talar spanska så blir det ingen översättning till engelska.
Det enormt tjocka programhäftet är omöjligt att få grepp om. Inte för att det skulle vara så många arbetsgrupper, utan för att det är fullt av fel och upprepningar och för att layouten består av excel-tabeller.

krossarens deal
Och så, till sist, som kronan på verket, under den fjärde och sista programdagen, dyker plötsligt utrustning för simultantolkning upp. Halvvägs igenom den sista arbetsgruppen. Alltså små FM-radiomottagare. De delas ut, men det enda jag får in på min lilla svarta dosa är Nairobis pop-kanaler. Ingen annan får heller dosan att ta in någon översättning, så det blir turvis-översättning igen. Och till slut så går ett par unga, svarta killar omkring och samlar in radioapparaterna från åhörarna. De ser ut ungefär som de som delade ut dem, och ingen protesterar, innan någon av organisatörerna kommer fram och säger att man inte skall ge något åt de unga killarna.
Hur kom de in? Ja, det var enkelt. Under den första WSF-dagen kunde vem som helst komma in på området, men trots det var det ganska så tomt. Under den andra hade ryktet spridit sig, och en massa försäljare och andra, som betalat för rätten att ha försäljning utanför staketet som omgärdar socialforat, på parkeringsplatser och dylikt, men som inte var nöjda med inkomsterna, försökte dra in på det centrala området. Och då blev det stopp. Då skulle de betala inträde.
Lägg till att det inte fanns någon som helst skyltning till denna mat-och-krimskrams-försäljning. I stället gick alla till det enda matstället innanför staketet: Windsor Sideshows, som sålde dyr öl och ännu dyrare (lokalt sett) snabbmat. Och som lär ägas av den nuvarande inrikessäkerhetsministern, John Michuki, känd som ”Krossaren” för sin roll under den brittiska kolonialmakten. Han är också känd för att ha gett order om en raid mot en keniansk tidning, The Standard, med motiveringen att ”om man retar en skallerorm måste man vara beredd att bli biten”.
Ja, hans firma var alltså den som fick all business den första dagen. Sedan, den andra dagen, när gatuförsäljarna försökte komma in, stängdes portarna. Den tredje dagen ”stormade” de ”fattiga” portarna och krävde gratis inträde åt alla kenianer, samtidigt som en demonstration inne på WSF-området krävde ”billigare mat på WSF” framför Windsor Sideshows. Och de indiska slumaktivisterna kritiserade den dåliga kontakten med lokalbefolkningen på den inledande marchen, och hänvisade till att de i Mumbai 2004 visst drog ett par hundra tusen. Resultatet var så klart att portarna öppnades den fjärde dagen, och turisterna blev av med sina väskor, kameror och laptops. Och att de små radiorna som delades ut nu finns till salu på ett torg någonstans i Nairobi.
Hur många deltog? Betyder sådana siffror något? Kanske var det 20 000 pers, max 30 000, det är min gissning. Det kändes tomt nästan hela tiden. Arrangörerna talar i efterhand om över 40 000 registrerade.