Det är i de några vettiga arbetsgrupperna som WSF kommer till, ifall inte sin fulla rätt, i alla fall till resultat, skriver Markus Drake

OK, jag erkänner. Jag var litet elak i min beskrivning av World Social Forum i Nairobi i förra veckans Ny Tid. När jag, kort efter att ha skickat iväg artikeln, fick vad som verkade vara ett personligt mail av den pressansvariga för evenemanget så hickade jag till litet. Inte visste jag att de har så bra koll på vad vi gör, radikalsossarna.
Men så sitter de ju på ett par ministerier, också hemma i Finland.
Nåja, det kanske är att överdriva att tro att jag övervakas. Men e-posten jag fick verkade vara personligen addresserad till mig och kom från WSFs pressekreterare. Han ville försäkra sig om att jag skulle rapportera de rätta siffrorna.

En anekdot jag hört gör förresten gällande att det fanns ett tidigare försök att skapa en radikalsosseinternational redan innan WSF, med pengar från Tuomiojasutrikesministerium. Ett gäng indiska lantbrukare och andra skall ha fått sina resor betalade till Hanaholmen, där ett nätverk som fick namnet People’s Global Action började planera sina aktiviteter. Dessa utmynnade lustigt nog i en massa kravallande litet här och där världen runt, vilket kanske inte precis var den ursprungliga tanken. Men visst verkade de indiska bönderna ganska nöjda med det.
Vilket kanske inte kan sägas om World Social Forum. Alltså att de indiska bönderna skulle vara helt nöjda med det. Eller snarare var det väl de indiska slum-mobiliserarna som kritiserade årets WSF i Nairobi för den bristande kommunikationen med och integrationen av de lokala massorna.
Att ”portarna öppnades” under den sista dagen var väl ett försök att svara på kritiken. Vilket var ganska symboliskt, portarna hade stått vidöppna för alla som var tillräckligt vita hela tiden. Och slutresultatet blev så klart att den inväntade maskulina ungdomshjorden anlände och länsade turister och organisatörer. Men det är kanske sättet på vilket man vinner slummens lojalitet i nästa val.
Ja, jag kanske låter konspiratoriskt inriktad, men faktum kvarstår. 2007 är valår i Kenia. Det var ett av skälen till varför WSF överhuvudtaget placerades i Nairobi. Tänk efter nu. När blev Lula da Silva vald till president? Han tillträdde 2003. När organiserades det sista Socialforumet i Brasilien? 2003, precis efter valet. En lämplig valsegerfest, efter vilket man kan skicka iväg mobiliseringsmaskinen på en världsturné till Mumbai, eftersom det alltid är litet jobbigt att ha en massa radikaler på halsen när man själv är vid makten. Sedan måste Lula självklart bli återvald 2006, och då återvände WSF praktiskt nog till sitt ursprung och Porto Allegre.

spel för européerna

Men vem tar nyttan av WSF i Nairobi? Wangari Maathai, belönad med Nobels fredspris år 2004, var väl en av förhandstippningarna. Hon hölls synlig igenom paneldiskussioner och tal på ett sätt som ingen annan lokal politiker, och självklart var hennes organisation, Green Belt Movement, kraftigt närvarande. Men jag tror, baserat på ett par korta veckor i Nairobi, att det inte är synlighet inom forumet som avgör, det är bara ett spel för européerna. Viktigare är självklart synligheten i lokal media. På detta fält fungerade WSF som plattform för någon sorts antikorruptionsoffensiv, där åsikter som annars kunde ha resulterat i repression kunde lyftas fram och sedan rapporteras i media, inte som deras egen grävande journalistik, vilket kunde vara farligt, utan rapporterande vad som sagts under forumet.
Resultatet var för en utomstående något förvirrande. ”Graft at Social Forum” skrek en av rubrikerna på tidningarna. Min första tanke var att tidningarna hittat en mutskandal vid WSF, något som i och för sig inte hade överraskat mig ett dugg. Men det gällde alltså något så enkelt som att folk vid socialforat kommenterat Kenias dagspolitik.
Maathai har själv suttit som minister under den nuvarande regeringen, men har steg för steg dragit sig undan den nationella makten, främst till det internationella planet för att bygga upp en globalversion av Green Belt Movement samt ett samarbetesnätverk för progressiva nobelister.
Men trots att kenianerna i allmänhet är högt utbildade och håller sig medvetna om politiska utvecklingar så är inte ens dessa de faktorer som någon tror inverkar på slutresultatet i valet. Nej, det är frågan om man kan erbjuda konkreta resurser, förbättringar och välfärd åt dem som röstat på en.
Så man hoppas att sluminvånarna i Nairobi minns vem som fixade dem en stor hög med radion att sälja. Och det kanske blev en del till också. Undrar just hur man utnyttjar sådant i valkampanjen.
Nåja. Det var nu inte bara kenianska grön-sossar som gjorde kampanj under WSF. På temat ”grön socialism” lär Vasudhaiva Kutumbakam ha organiserat en Thomas Wallgren-tillställning för att beskylla den gröna rörelsen för att inte vara socialister och förklara hur gröna radikalsossarna är. Enligt rapport, alltså, jag missade det själv. Vilket är litet lustigt, med tanke på hur det inom till exempel det Europeiska gröna partiet finns utrymme för folk som kallar sig för kommunister, något som jag inte stött på att något sosseparti skulle acceptera.
Att använda nationalstatens suveränitet för att skapa socialism i ett land verkade för övrigt vara den gällande melodin under WSF. ”Nej till det amerikanska anfallet på Somalia” var ett av slagorden som var det mest aktuella och minst genomtänkta av alla ”hands off Irak, Jerusalem is the heart of Palestine”-slagorden. Inte så att det skulle ha varit rätt av USA att invadera Irak på något sätt. Men det är inte den nationella suveräniteten som avgör det.

migrationstema

Att just nationalstaten är kampens primära nivå inom WSF var kanske skälet till att temat migration, som ändå är en av de största sociala kamperna med progressivt utrymme globalt sett just nu, inte fått något eget segment innan Nairobi. Nu lyckades det alltså till sist, kanske främst tack vare den nuvarande italienska regeringens stöd till arbete i frågan. En serie migrationsworkshop koordinerade av italienska ARCI drog för första gången vad jag vet samman alla olika skeden av migrationsfrågan. Närvarande var organisationer som stöder flyktingar innan de ger sig över gränsen, grupper som aktivt arbetar med att hjälpa flyktingar korsa farliga gränser, grupper av flyktingar som själv organiserat sig i destinationslandet och sådana som arbetar i solidaritet med dem, sådana som för kampanjer mot flyktingförvar och försöker förhindra utvisningar, samt till slut en organisation från Mali som representerar de redan deporterade.
Det är i de några vettiga arbetsgrupperna som WSF kommer till, ifall inte sin fulla rätt, i alla fall till resultat. Trots avsaknaden av mikrofoner, vettig översättning och till slut belysning när solen gått ner så känns det viktigt. En amerikan som kommer från en grupp som samlat svarta kyrkliga ledare för att agera i solidaritet gentemot latino-invandrare delar ut en pamflett som berättar om den rasism som den nyblivna svarta välmående arbetarklassen visar mot de spansktalande som ”kommer och tar deras jobb”. Han är vältalig, och berättar om hur de arbetar praktiskt, med allt från att samla de kluvna samhällena till att upprätta vattenposter i öknen på gränsen till Meksiko för att rädda livet på de som vågar sig över trots utbyggda murar, intensifierad övervakning och ”frivilligstyrkor” som The Minutemen som drar omkring i jeeps och jagar ”illegala”.
Och så mannen från Mali som upprättat en organisation för de utvisade, som ställer sig upp och talar om vad de deporterade känner, om att det bland alla de han möter och organiserar inte finns en enda som skulle acceptera sitt öde som utvisad, inte en enda som skulle vara färdig att stanna kvar i Mali. Eftersom det inte finns något för dem där, inget arbete, inget att göra, inget alls.
De frågorna har inte fått något större utrymme på WSF tidigare. Det måste tilläggas att ett initiativ togs för ett självständigt ”Socialforum på Gränsen” som organiserades i Chihuaha i Mexico i oktober 2006, för att kunna tvinga upp temat på WSF agenda. Processen kommer att fortsätta utanför socialfora-processen, med en fristående kongress nästa höst någonstans i Nordafrika.
Det tidigare försöket att starta upp något motsvarande, Peoples’ Global Action alltså, finns fortfarande också kvar och håller sin europeiska kongress i februari. Tyvärr verkar det nätverket i allt större mängd vara dominerat av enbart anarkister.
Och hur många var deltagarna på WSF enligt pressekreteraren? Tja, han skriver om 66 000 registrerade. Vilket kanske kan stämma. Men de registrerade är väl knappast samma sak som de som verkligen anländer …