Suverän, skriver Annika Tudeer om Yvonne Rainer vars dansklassiker Trio A framfördes på Sidestepfestivalen.

På hösten berättar jag för mina elever om betydelsen av Trio A. Den postmoderna dansklassikern som jag har läst så mycket mycket om, sett bilder av och sett en rekonstruktionssnutt av. När jag såg snutten häpnade jag över det geniala i koreografin och jag fabulerade för mina elever om hur fantastiskt stycket var, men påpekade att jag tyvärr bara hade sett en kort snutt av den. Sådär en fem minuter lång snutt.
Trio A räcker fyra och en halv minut, beroende på dansarnas individuella tempo. Trio Atog ett halv år att skapa och hade premiär 1966. Hur kan ett så kort stycke vara revolutionerande? Tja, förr i tiden var det vanligt med mycket korta dansstycken som tog flera månader att skapa. På det sättet är Trio A en del av den tradition som den bryter mot. I samma veva på 1960-talet skriver Yvonne Rainer manifestet som säger nej till det mesta som har med dans och teaterkonventioner att göra, och litet till. Det är ett mycket effektivt nej, det är ett nej som provocerar och rungar högt och befriande. Nej! Ja, ja.

Trio A är revolutionerande för att det tog tid att göra den (”ett par timmar per dag” förklarar hon) för att den är omgiven av skriven och publicerad text, för att den är komplicerad och exakt. Exakthet betyder inte att alla dansare ska göra samma sak samtidigt utan att de ska utföra rörelserna enligt de givna instruktionerna (titta aldrig mot publiken, gör rörelserna i det tempo som du får från börjans armsvängning, det finns inga fraser, alla rörelser är olika).
Sista festivalkvällen när vi ser på en dokumentär om Rainer ihopklippt av Charles Atlas(amerikansk dansfilmspionjär) dyker här och där fram bitar av Rainer dansande Trio A på 1960-talet. Det är mycket vackert. I videon, när hon försöker lära Martha Graham-imitatören (som spelar Rainers andra persona i dokumentären om Rainer) Trio A blir allting klart, camp-klart. Vad Trio A motsätter sig: Martha Grahams och förstås många andra dansares psykologiska teatrala narcissim och alla möjliga andra fånigheter som finns i dans, och hur den gör något som väldigt få abstrakta dansverk lyckas med: den är politisk. Trio A är ultrademokratisk. Inga rörelser, inga accenter, ingen och ingenting är förmer än det övriga. Den kan dansas var som helst i rummet. Ingen leder, ingen vinner och ingen kan dansa ut de andra. Vem som helst som har någon form av koordination och atletism kan göra Trio A. Den är svår att lära sig men det går. Dansaren Pat Catterson som också uppträder i Trio A och AG Indexical with a little help from H.M. har dansat den sedan 1969 och kan den fram- och baklänges.
Att varje rörelse är extremt noggrannt koreograferad förstår vi när den finska trion Satu Palokangas, Pia Lindy och Sini Haapalinna som har lärt sig Trio A som första i hela världen endast och enbart från Labannotation (ett slags dansnoter. Mycket komplicerat). Okay, de har tittat litet på en video också. På tisdagen den 23 januari visar de upp vad de kommit fram till för Rainer och oss i publiken. De rättas i en timme av Rainer med dansare. Det intressanta är inte så mycket vad som är rätt eller fel (”ibland”, säger Rainer, ”blir jag så trött på Trio A, det är som om man vore i armén, för fastän jag annars inte är så noga alla gånger, så med Trio A är jag extremt noggrann”) utan att nu tack vare notationen med Rainers kommentarer inskrivna, kan ”vem som helst” göra den. Eller vem som helst och vem som helst. Tja, man bör väl be om lov och så, men framför allt måste man kunna Labannotation fruktansvärt väl.

Sedan blev det film

Rainer slutade med dans på 1970-talet och började göra filmer i stället. ”Det var omöjligt att ta ställning med dans”, säger hon. Hennes filmer är vad man kallar experimentella: de är collage och montage, formen är politisk liksom innehållet. Innehåll och form blandar dagspolitik, könspolitik, det personliga och det fiktiva. Kort sagt är filmerna fantastiska. Jag såg flera – snuttar.
Men det är sant vad Rainer säger. Det är omöjligt att vara riktigt politisk med dans. Hur fascinerad man än kan vara av dans så är det trots starka koreografer och ensembler något ynkligt och (urk) – sårbart över dans. ”Det beror på språket, fortsätter hon, visst använde jag text i mina föreställningar, men det är en annan sak”. Det är förstås helt andra begränsningar för dans och teater än för film, sådana som tid och rum …
Först tänker jag att det är för att hon varit borta så länge från dansscenen som hon gör en så underbar och distanserad tolkning av George Balanchines Agon för fyra kvinnor mellan trettio och sextio. Att det är därför hon kan använda kropparna och de knasiga men nobla attituderna och developpérna som rena byggnadsmaterialet utan att blinka insmickrande till publiken (typ: det här var ju ett roligt skämt hå-hå). Exaktheten finns i tempot och utförandet, men – kan en dansare inte göra chainées så gör den något annat, det är ju klart. Men så slår det mig att hon har samma litet ironiska, mycket geniala, och lätt distanserade blick i Trio A. Nu fyrtio år senare är det ännu mindre allvar. Eller är det bara annorlunda. Det att 35 miljoner människor svälter är allvar, men en dans, den kan inte vara allvar.
Suverän? Det är ordet jag har letat efter hela kvällen. Yvonne Rainer f.1934 är suverän.