Enligt den forne Koijärviaktivisten Henrik Hausen är bygemenskapen vägen till en levande landsbygd.

Gröna förbundet fyllde nyss 20 år och i det sammanhanget intervjuade partiorganet Vihreä Lanka också några av de aktivister som inte kom med när partiet grundades. En av dem var Henrik Hausen, i tiden aktiv inom Alternativ till kärnkraft och andra mer eller mindre gröna projekt. På en bild i artikeln sitter han och Olli Tammilehto fastkedjade vid grävskoporna i Koijärvi.
Aktiv är Henrik Hausen fortfarande, men numera inom byarörelsen.

– Jag jobbade då inom miljörörelsen och antikärnkraftsrörelsen. Dehär frågorna är fortfarande viktiga, jag bor t.ex. i ett väl isolerat hus som jag värmer med ved. Målsättningen var från början ett ekologiskt samhälle, självbestämmanderätt och småskalighet. Vi hade internationella kontakter och diskuterade mycket hur man kunde bygga upp ett alternativt samhälle. Vi var sura på 60-talisterna som till stor del gått in i maktens korridorer. Vår strategi var folkrörelser och att genom praktiska experiment bygga upp alternativ, både tekniska och sociala. Parlamentariskt arbete – grönt eller rött – var mindre viktigt.
– Sedan beslöt vi med min nuvarande fru att flytta ut till landet och skaffa tolv barn. Jag gick en lantbruksavbytarkurs och fungerade i det yrket i över tio år. Min sambo Eeva Hallivuori gick i yrkesskola och blev sömmerska. Nu har vi tagit följande steg. Jag är nästan färdig ekonom från Jyväskylä och Eeva har utbildat sig till modersmålslärare, också i Jyväskylä. På landet har vi trivats, men barnen blev nog inte mera än tre.
Vad är då viktigast i livet på landet? Henrik kommer till att både naturen och bygemenskapen varit viktiga för hans familj.

Lätt att smälta in
Det var 1984 som han och Eeva tog steget ut och flyttade först till Heinola lk, sedan ett stycke vidare på vägen mot S:t Michel, till Ruorasmäki by i Pertunmaa.
–  Det råkade bli till salu ett stort hus, som var billigt. Det hade stått tomt i över tio år och behövde renoveras.
– Som lantbruksavbytare var det lätt att komma in i byn och lära känna mänskorna, vi blev snabbt en del av bygemenskapen. Vi rättade oss efter folks sätt att tänka, vi började t.ex. inte genast diskutera hur skogarna ska skötas. En del nyinflyttade har varit väl snabba med sådant.
Snart var Henrik aktiv i byaverksamheten i Ruorasmäki.
– Vi byggde en småbåtshamn, vi försökte försvara byskolan och byn blev också känd för sin sommarteater. Pjäserna bygger på motiv ur byns historia. Författaren till de första pjäserna och en del av skådespelarna är sommargäster. Riksdagsman Kari Uotila, hemma från byn,  medverkade i flera pjäser.
– Jag hade jobbat i miljö- och alternativörelsen, och där var det samma sak som i byarörelsen att den förenade väldigt olika mänskor. Det är roligt med olika mänskor, olika utgångspunkter, jag skulle nog se byarörelsen som en intressant folkrörelse.
Henrik tar kyrkbyn i grannkommunen Mäntyharju som exempel. Sedan stationsområdet blev nytt centrum gick det nedåt för kyrkbyn, tills den gamla kommungården Salmela blev ett konstcentrum som lockat en mängd besökare till byn och gjort den känd.
– Byarådet förbättrade landskapsbilden genom att röja stranden och stoppade planerna på att riva Salmela som sades vara ”i så dåligt skick”. Ändå handlade det mest om att byta de nedersta stockvarven, vilket är alldeles normalt i gamla hus, man talar om att ”sko” dem. Det är ett exempel på hur byarådet kunnat påverka.

Talkoandan lever kvar
Henrik konstaterar att få byar lever bara på jordbruk – det måste mycket annat till. Problemet är att EU:s landsbygdsstöd kanaliseras enbart till jordbruket. Distansarbetet blir allt viktigare, en stor del av dem som bor på landsbygden jobbar någon annanstans.
– Det är förstås slött att vara beroende av bil, men inte bor heller stadsbor bredvid sina arbetsplatser.
– I vår by bor flera busschaufförer, en barnträdgårdslärare, en veterinär, två lärare av vilka den ena jobbar i S:t Michel och den andra i Heinola, och några jordbrukare, av vilka större delen också jobbar med något annat. Från Ruorasmäki är det en kvart timme till närmaste kommuncentrum. Själv kan jag göra en stor del av mitt jobb hemma som distansarbete och reser bara ett par dar i veckan. De teknologiska förutsättningarna för distansarbete finns. Det är en organisationsfråga, och en mental fråga.
Åtminstone i Ruorasmäki lever bygemenskapen kvar, enligt Henrik.
– När vi började renovera sade de i byn att vi skulle ordna stocktalko. Vi behövde inte stockar, men målade huset på talko – drygt tio husbönder kom med stegar och penslar och det tog bara 3–4 timmar. Vi bjöd på soppa. Byarörelsen bygger på dessa traditioner, det är mycket lättare att få mänskor för praktiska saker som att bygga en brygga än för att skriva byprogram.
Henrik jobbar som byombudsman i södra Savolax – det finns 220 byar med byföreningar eller byaråd i regionen. Alla är inte nödvändigtvis särskilt aktiva, verksamheten går i vågor
– Att få folk med i styrelsen är ofta besvärligt, många drar sig för det. Men det är inte bara superaktivisterna som är viktiga, lika viktigt är stödet från sporadiskt engagerade. För praktiska jobb får man också i en liten by som vår lätt ihop 30–40 personer.

storleken avgör inte
Henrik ser utvecklingen på landsbygden mer ur ett by- än ur ett kommunperspektiv. Det viktiga är att byarna bevaras livskraftiga, inte vilken kommun de tillhör. Han medger att Pertunmaa kan bli en alltför liten kommun, kanske den måste gå upp i ett större sammanhang. Men enbart storleken hjälper inte. Många vill flytta till landet för naturens och gemenskapens skull, och då hjälper det inte att bygga ut centrum. Han tror inte egentligen på kommunreformen.
– Byarna lever vidare oberoende av vilken kommun de tillhör. Men visst är det besvärligt för de minsta kommunerna. Visst funderar vi alltemellanåt om det finns kompetens t.ex. på skolområdet eller miljöområdet. Nog är jag ju för närdemokrati och tycker att det är bra med en liten kommun, men en viss kompetens måste också finnas.
– Ur vår synvinkel ser det fult ut det som Helsingfors gör i Sibbo när man försöker tvinga på dem en annan utveckling än de själva vill ha.
Henrik har i tiden ägnat sig åt dessa frågor också ur ett mera principiellt perspektiv. På 80-talet var han med om att sammanställa boken Kun edustajat eivät riitä, som redigerades av Olli Tammilehto och innehöll bidrag av bl.a. Heidi Hautala. Budskapet var att den representativa demokratin inte var tillräcklig och att folkrörelserna var viktiga. Nu deltar han i en arbetsgrupp som bygger upp ett landsomfattande byprogram.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.