I det senaste norska valet var det närapå att Rød Valgallianse, en extremvänstergrupp, på nytt hade blivit representerat på stortinget. Det är en skapelse av AKP, ett av de mest seglivade maoistiska partierna i Europa, som alltjämt utger en dagstidning, Klassekampen, och som har satt outplånliga spår i den norska samtidslitteraturen genom namn som Dag Solstad, Edvard Hoem, Tor Obrestad, Espen Haavardsholm, Jon Michelet.
De som grundade Arbeidernes Kommunistiske Parti inspirerades av en motsvarande sektvänster som i Sverige, men de överlevde de svenska marxist-leninisterna med hästlängder; och visserligen drabbades de av kontinuerliga avhopp men inte av några organiserade sprängningar. Ett litet disciplinerat gäng utgjorde kärnan i gott och väl tjugofem år. Också när tron på kommunism och kulturrevolution har tonat bort sitter verkningarna kvar.
Nästan ingenting av politisk betydelse uträttades av dessa stenhårda bolsjeviker: Sigurd Allern, Pål Steigan, Tron Øgrim, som de främsta hette. Men de energier som ackumulerades inom ramen för ett auktoritärt styrt småparti, med delvis underjordisk kaderorganisation, har senare överförts på andra områden. Trots sitt proletära patos och svärmeri för manuellt arbete hade de flesta ledande kamraterna sin förankring i akademiska och konstnärliga kretsar. Vana vid hårt och hängivet arbete var en god grund för fortsatta karriärer. Professorskvoten av före detta ml-are – skolastiker – är välfylld.
Till och från har det gjorts försök att beskriva fenomenet, ur ett samtidshistoriskt perspektiv. Den unge journalisten och historikern Hans Petter Sjøli, född 1974, är den senaste i raden. Hans Mao, min Mao. Historien om AKPs vekst og fall bygger intressant nog både på dokument och på intervjuer med ett stort antal inblandade, dock ingen av de helt centrala aktörerna. Ibland, när källorna tiger, gissar han sig fram, som när det gäller den i Norge hett debatterade frågan om huruvida partiet hade en militär organisation och dess ledande kadrer gick omkring beväpnade. Själva sekretessen får honom att anta att det finns något att dölja: varför spelade man inte med öppna kort om man inte hade terroristiska – mordiska – avsikter i bakfickan?
Som historisk metod imponerar detta ej.
Sjølis styrka ligger på det psykologiska planet. De maoistiska förgrundsgestalterna – en ung generation – var starkt karismatiska, måna om sitt yttre, sin gestik och retorik. De passade som hand i handske in i det framväxande mediesamhället som värdesätter sensation, mystik, permanent kontrovers. Budskapet var viktigt för att få optimal uppmärksamhet. Den rena linjen, den rätta vägen fanns där, men ”vägkartan” ritades om hela tiden i kontinuerliga korrigeringsrörelser som ställde stora krav på anpassning och affektion.
Kampmetaforiken var konkurrensmentaliteten driven till sin spets.
Det kan förklara AKP:s starka genomslag och även dess brist på politisk framgång. Ml-arna var oförmögna att samla stora skaror, men det behövs inte heller i en miljö som är inriktad på utspel och kampanjer. Man appellerar till en publik som ger sitt bifall så länge upphetsningen varar. I det norska fallet pågick den ovanligt länge. Det extrema blev en vägröjare i samhällets elitformering – och inte för första gången i historien.
Hans Petter Sjøli: Mao, min Mao. Historien om AKPs vekst og fall (Cappelen 2005, 270 s)
Anders Björnsson
