Det är snart tio år sedan Hugo Chavez genom demokratiska val tillträdde presidentposten i Venezuela. Många löften har givits och infriats till landets fattiga befolkning – som utgör 60 procent av den totala befolkningen. Ändå är det få i väst som kan utpeka enskilda reformer eller ens den positiva trenden. Men välskolade av massmedia som vi är, vet vi en hel del annat.
Belgiern Vanessa Stojilkovic har gjort en film som visar kontrasterna mellan européers uppfattningar om vardagen i Venezuela och den verkliga vardagen där, så som den uppfattas av dem som lever den. Stojilkovic frågade folk i Bryssel vad de vet om Venezuela. Sedan flög hon över Atlanten och frågade folk i Venezuelas huvudstad Caracas vad som förändrats i deras land och deras vardag sedan Chavez blev president.
Verkligheten på gatorna i Caracas motsvarade knappast bilden som förmedlats av den till Bryssel. Västerländska medier exponerar sällan de strukturella förändringar som svept över Venezuela under de senaste tio åren. Istället ligger fokus på hans skumma utrikesaffärer med figurer som Alexander Lukasjenko och Kim Jong II, eller hans autoritära tendenser.
Ändå lyckades Hugo Chavez regim på två år stryka analfabetismen i landet. Bolivarianska skolor, sjukhus och mataffärer bildades. Vårdköerna utanför offentliga sjukhus byttes ut mot preventiv vård i de bolivarianska. Matpriser i vanliga affärer halverades i de bolivarianska. Landets massiva oljeresurser nationaliserades sådär på riktigt och kanaliserades direkt till lokala, folkstyrda projekt.
I Venezuela har man visserligen representativ demokrati men den har varvats med många direkta kanaler. Folkomröstningar kan och har arrangerats om förtroende till folkrepresentanter – från presidenten nedåt. Kooperativ har medfört arbetsplatsdemokrati och tacklat en del av de svåra frågorna om landrättigheter som genomsyrar hela Latinamerika. Häpnadsveckande nog vänder befolkningen i Caracas upp och ner på uppfattningar om nöd. ”Lycka till med eran kamp om demokrati” lyder hälsningarna till Bryssel, träffande nog.
Trots allt är Brussels-Caracas ingen välnyanserad film. Stojilkovic filmar först de dumma européerna, sedan de fattiga hjältarna på gatorna i Caracas och sedan den onda överklassen i köpcentren. Mellan etapperna nystas hennes personliga och polariserade åsikter i en mycket ledande ton. För faktum består att Chavez är en mycket förmyndande personlighet som verkligen knutit kontakter med några av de mest suspekta diktatorer vår planet har att bjuda på. Men det diskrediterar inte den vackra, uppriktiga entusiasmen som förmedlades från arbetarna i Caracas. Venezuela är redan en föregångare, men frågan är om också Chavez lyckas vara det ända till slutet.

Brussels-Caracas. Dokumentär, Frankrike 2006. Regi: Vanessa Stojilkovic.
Filmerna visades på Lens Politicafestivalen i Helsingfors förra veckoslutet.

Mikael Brunila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.