Förenklad ondska
”Jag ville inte se. Jag var redan en del av det.” Med de orden inleds Klaus Härös Den nya människan, en berättelse om flickhemmet Odenslund i 1950-talets Sverige. Orden uttalas av Solbritt (Maria Lundqvist) som berättar om sin tid som föreståndarinna för mellanformen av mental- och uppfostringsanstalt och har sin motsvarighet i de anläggningar som ända in på 1970-talet omhändertog för samhället oönskade belastningar i Sverige. Tänkesättet bakom verksamheten är ett slags fattigdomspolitik med vissa beröringspunkter med Nazitysklands T4-operation.
Till Odenslund anländer 17-åriga Getrud (Julia Högberg) den äldsta i en syskonskara på sju i en fattig familj och kommer i kontakt med ett brett persongalleri av anstaltexistenser – udda Alba, duktiga Astrid och tatar Jenny. Den nya människan spelar ändå inte på dessa orginal och saknar de glättiga element som brukar finnas i anstaltskildringar som Girl, Interrupted (1999). Berättargreppet är hart när övermättat på dramatik och ger filmen en tryckande prägel. Någonstans i bakgrunden spökar tanken på att det enda sättet för flickorna att bli hemförlovade är att gå med på sterilisering.
Trots det är Den nya människan en rätt så balanserad helhet med tillfredställande skådespelarprestationer (speciellt Maria Lundqvists gråtmilda föreståndarinna), lågmälda vackra färger och ett välgenomtänkt bildspråk. I slutändan ligger filmens styrka ändå snarare i det tematiska än i det filmatiska.
Att ventilera rashygienisk tematik känns speciellt angeläget just i år när man stort uppmärksammar Carl von Linnés 300-års-jubileum. Linné är nämligen en av dem som i upplysningsandans smärtpunkt med sin Systema Naturae (1732) lade grunden för det moderna rastänkandet – en sida av honom som man sällan talar om, inte minst i Sverige. Han skiljde åt fyra raser utgående från hudfärg – Europeaus albus (vitskiftande), Americanus rubescens (rödskiftande), Asiaticus fuscus (gula) och Africanus niger (svarta) – och rangordnade dessa i en inbördes värdehierarki. Senare lade Linné ännu till kategorin Homo sapiens monstrosus – närmast de missbildade – där bland annat samerna ingick.
Symptomatiskt för de svenska tvångssteriliseringarna är också att de genomfördes efter andra världskriget, då man efter Auschwitz internationellt vaknat upp till en fördömande konsensus apropos rashygien. De ärftlighetsvetare, psykiatrer och läkare som utfört tvångssteriliseringar inom ramen för till exempel Nazitysklands T4-operation hade ännu möjlighet till moraliska invändningar. Före Auschwitz var eugenik ännu en etablerad vetenskapsgren med en över hundraårig historia, och de som utförde steriliseringarna var inga sadister, utan erkända vetenskapsmän av sin tid med en uppriktig tro på att de arbetade för en bättre mänsklighet. Efter Auschwitz fanns inte längre denna undanflykt.
Trots att Den nya människans dr Berg (Tobias Aspelin) – hjärnan bakom verksamheten på Odenslund – arbetar efter Auschwitz känns han ändå som en lite för slät, entydigt ond karaktär. Kjell Sundstedts manus bygger visserligen på hans mors och mostrars erfarenheter, men även om dr.Berg har en motsvarighet i verkligheten känns han som en förenkling. Filmen förbigår nästan helt problematiken med den omfattande, lodräta byråkrati som gör människor till ordningstal i kartotek och dr Berg till en ondskans manifestation som ensam får bära hela skulden. I sådana system utför alla i slutändan bara sin egen uppgift och ingen behöver ta ansvar för det maskineri som är förödande för individen. Karaktären dr Berg skulle helt enkelt ha gjort sig bättre som hantlangare i stället för ideolog. Det jag saknar är den renoirska ödmjukheten; alla har alltid sina orsaker och det finns inga enkelspråkigt goda eller onda människor.
Premiär 16.3. Regi: Klaus Härö. Manus: Kjell Sundstedt. Foto: Jarkko T. Laine. I rollerna: Julia Högberg, Maria Lundqvist, Tobias Aspelin. Se sid 6–8.
Anton Schüller
