I en nättext i Iowa journal of cultural studies skriver Sean Scanlan att det nostalgiska alltid är någonting komplicerat. Enligt Scanlan kan nostalgin förflytta sig till olika register samtidigt. Det är till exempel inte helt lätt att säga om nostalgi handlar om något individuellt eller kollektivt. Är nostalgi en känsla eller ett känslokomplex? Och hur förhåller sig nostalgi till begreppen tid och plats? Handlar det om en inre, subjektiv känsla eller ett yttre, objektivt fenomen? Har nostalgi mer att göra med historia eller minne eller kanske rentav med glömska? Kanske handlar nostalgi om en kommentar över hur minnet, det enskilda och det kollektiva, arbetar? Är den kanske en effekt, en specialform av det klichéartade som det är lätt att producera ständigt på nytt. I den riktningen pekar det faktum att nostalgin har så stor betydelse i dagens kulturindustri.
För ett par veckor sedan befann jag mig i Lissabon och kunde inte låta bli att reflektera över det nostalgiska, i en stad som är formligen överlupen med monument, statyer, obelisker, monumentala torg, museer av alla tänkbara slag och inte minst ett kollektivt minne av en portugisisk storhetstid när sjöfarare som Magellan och Vasco da Gama la ut från hamnen i Belém utanför staden ”för att upptäcka världen”, skapa en dröm om en portugisisk storhet, en status som stormakt, en dröm som i dag för en utomstående förefaller genomstungen med nostalgi men också med en kvardröjande nationell stolthet, ett slags nationell affekt som för en finländare kan förefalla avlägsen, märklig, omotiverad.
Samtidigt tänker jag tillbaka – nostalgiskt – på veckan i Lissabon och ser för min inre syn den raserade karmeliterkyrkan Igreja do Carmo, en av många byggnader som rasade vid jordbävningen i Lissabon 1755. En ruin som lätt modifierad återkommer som ett slags kollektivt postkort i den nya, märkliga fantasi/historie/skräckfilmen Pans labyrint av den mexikanske regissören Guillermo del Toro, en film jag ser med en klump i magen, som om någon gett mig ett hårt slag i mellangärdet, en känsla jag känner igen från min barndom när jag tillsammans med min far gick på bio, på Alice i underlandet. Samma känsla av obehag inför en instängdhet i en underjordisk verklighet kryper sig på mig i del Toros film, och min fråga till mig själv är om också detta är ett slags nostalgisk känsla? En klaustrofobisk nostalgi?
Jag föreställer mig att portugiserna på ett märkligt sätt lever på ett annat tidsplan, med en annan historisk och nostalgisk horisont än vad t.ex. jag själv gör. En vecka i Lissabon kan självfallet inte förändra skillnaden mellan min tidsuppfattning och portugisernas. Frågan om vem som är ”modernare” i sin uppfattning om Lissabon, jag eller de, gör att det som jag uppfattar som deras ”omodernitet” i mina ögon blir en problematisk känsla. Här röks det t.ex. fortfarande fritt överallt, männen klär sig gammaldags snobbigt på ett sätt jag trodde var en populärkulturell kliché, svart tycks vara den permanenta modefärgen vad gäller klädsel både bland kvinnor och män etc. Min bild av Lissabon är kanske väsentligen en nostalgisk fantasi, bara avlägset släkt med ”verkligheten”, liksom bilden av Venedig, världens troligen mest turistifierade plats, där en sådan tidsfantasi förts till ytterlighet: en till hälften”frusen”, till hälften dramatiserad 1700-tals värld förflyttad på ett magiskt sätt till vår egen tid.
Sven-Erik Klinkmann
