Sedan har man justerat belopp och regler och de socialdemokratiska potentaterna kunde vid fredagens diskussion om grundinkomst förnöjt deklarera att flitfällorna till större delen tagits bort och att grundinkomsten också därför var onödig.
Men vad betyder det? Medborgare M fick oväntat snabbt svar på den frågan, han träffade Markus Jäntti som tillsammans med några andra forskare undersökt just den saken. De har kommit till att elimineringen av flitfällorna inte haft några påvisbara effekter på sysselsättningen, men att den däremot förklarar en mycket stor del av de växande inkomstklyftorna. Och det var väl inte meningen, eller var det?

M minns fortfarande hur mycket tal det i tiden var om dessa flitfällor som sades förklara en inte obetydlig del av arbetslösheten. Och Markus Jäntti, professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, kom ihåg mera, t.ex. den stora finska TV-debatten i Stora smedjan i Böle, där partiledarna skulle ta ställning i frågan genom att dra linjer på enkla figurer.
Han var noga med att understryka att det är möjligt, antagligen också sannolikt, att elimineringen av flitfällorna kan ha haft en viss inverkan på benägenheten bland arbetslösa att ta emot korttidsjobb – det fanns ju en tid när man förlorade mer än man vann på sådana affärer och då kunde man med skäl tala om flitfällor. Men med de metoder forskargruppen använt har inga effekter på sysselsättningen kunnat konstateras – i den mån de förekommit har de varit små.
Däremot har man kunnat konstatera en klar inverkan på inkomstfördelningen. M var inte våldsamt överraskad, eftersom elimineringen av flitfällorna till stor del gått ut på att försämra de sociala stöden så att det inte längre finns några risker för att stöden skulle vara attraktivare än arbetsinkomsten. Framför allt är det ensamförsörjare som kan ha frestats att stanna hemma med barnen i stället för att söka lönearbete. Det innebär att reformerna speciellt drabbat ensamförsörjare.
Att effekten varit så stark överraskade däremot M. Forskargruppen studerade inkomstfördelningen åren 1995 och 2004 och konstaterade att klyftorna vidgats. När det gäller spridningen i de högre inkomstgrupperna är det andra mekanismer som spelat in, men det växande avståndet mellan punkt 10 och punkt 50 i en 100-punkters skala (alltså mellan låg- och medianinkomsttagare) analyserades genom en mikrosimulationsmodell som visade att 70 procent av ökningen i inkomstskillnader förorsakats av flitfälloreformerna. (Också vid Sorsa-stiftelsens tillfälle nämndes mikrosimulationsmodeller, de är tydligen inne. Den modell Jäntti & Co använt heter JUTTA.)
M är ganska härdad, men han chockerades av denna information. Den statliga politiken som motiverats med att sysselsättningen skulle förbättras har i huvudsak bidragit till att öka inkomstklyftorna och speciellt drabbat ensamförsörjare.
Det förde M:s tankar till den SFP-kandidat som bestämt förklarat att skattelättnader stärker välfärdssamhället eftersom de ökar statens skatteintäkter i stället för att minska dem och angav statsbudgeten som källa. M har förvånad över detta – ett liknande argument har framförts om Ronald Reagans skattesänkningar, men forskningen har inte bekräftat dem. Han frågade Markus Jäntti, som var lika skeptisk. Det är komplicerat att mäta sådana effekter. För några år sedan kom skattebetalarnas förbunds chefsekonom med en undersökning där hon hävdade att skattresänkningar på 4 miljarder kostat staten bara 400 miljoner, men det visade sig att detta resultat byggde på ett räknefel. Någon forskning som skulle påvisa att skattesänkningar skulle gå med vinst kom Jäntti inte ihåg. Kandidaten har hänvisat till kapitel 10 i statsbudgeten, men Jäntti har inte hittat några sådana uppgifter där (s. 59-63 i budgetens bilaga 1 “Ekonomisk översikt”).
– Helhetsintrycket är att de dynamiska effekterna i regel överdrivs. Ändå kommer det med regelbundna mellanrum någon som påstår att de är jättestora.