Tom Malmquist är ishockeylöftet som släppte klubban, greppade pennan och debuterade med diktsamlingen Sudden death. Där gör han upp med den våldsförhärligande kulturen som råder i och runt rinken, en machovärld av gaphalsar och käftsmällar.

En kvinnlig kritiker jublade: Äntligen en man som tar itu med en problematisk mansbild! En manlig kritiker däremot gav debutanten en dask på kinden: Nu överdriver du allt, så våldsamt är det inte. Res på dig.
Fadersupproret pyr lite varstans. Söner på trettio någonting som, likt flertalet i den andra halvan av befolkningen, tröttnat på patriarkatet och manstraditionens vittförgrenade armar in i framtiden. Ska de aldrig släppa taget?
Vad som förvånar mig är att vi inte skrikit i protest tidigare, och högre. Hur står vi män ut med en norm som ständigt förminskar oss, gör oss så förutsägbara? Listan på hur en man ska vara är kort som texten på en ishockeybiljett, listan på hur en man inte ska vara däremot är lång som inköpslistan för ett flerfamiljshushåll.
Grejen är att vi blivit bättre. Fadersupproret är delvis slutfört. Vi diskar, dammsuger, dagishämtar, vi går på föräldramöten, fräschar upp hemma samtidigt som vi friskvårdar barnen. Ibland slår det mig att vi till och med har bytt roller. Jag vårdar sjuka barn veckovis medan min sambo förkovrar sig i sitt framtida yrke. Jag sitter i sandlådan och bygger slott medan min sambo installerar den nya printern.
Likväl känner jag mig förkrympt av en osynlig hand som format mannen i alla tider. Jag vill upprätta en lista på allt vi har kvar att montera ned. Frågan är om det går.
Ett minne som jag tidigare stoltserat med har på senare tid börjat skava i tanken. Det är minnet av en syslöjdsal och en ensam kille med en hop flitiga tjejer och en lärare som bara ville väl. Då eleverna själva fick välja slöjdämne i skolan kunde det verkligen ha varit ett steg i rätt riktning när jag valde nål och tråd framför hammare och spik. Men vad som i tanken var könsöverskridande blev i verkligheten bara ett cementerande av gamla könsroller. En ensam kille i en syslöjdsal tar all plats medan flitiga tjejer med munnen full med nålar sitter tysta. Läraren skrattar ett välviljans skratt och syr färdigt killens morgonrock i kycklinggul frotté. Killen får ändå cred och fortsätter stjäla utrymme samtidigt som produktiviteten bara sjunker. Det är precis som när småbarnspappan idag får beröm från en äldre generation när han hämtar på dagis, lyckas få hem barnen, serverar dem middag samt får dem i säng. Vilken bragd! Vilken man! När min sambo gör exakt samma sak möts hon i bästa fall av ett medlidsamt ögonkast från äldre mammor: vi vet hur det är.
Feminismen är inte ett kvinnoprojekt, jag vet inte hur många gånger det kan sägas. Feminismen innebär också männens frigörelse. Listan på manliga schabloner att ta kål på får vänta, en diskussion om mansrollen är inte nödvändigtvis det viktigaste. Tvärtom, vad vi män behöver är mindre uppmärksamhet och mer stret och slit i tysthet. Och där har till exempel ishockeyn liten eller ingen plats.