turiståland som länge pendlat mellan det upphöjt hemvävda – midsommarstänger, skötbåtar och hantverk – och det tillkämpat internationella – pokerturneringar, golf och mera golf – sticker satsningen ut. Det finns något befriande opretentiöst i tanken att bjuda på det man har utan desto vidare åthävor. Dessutom finns det en kaxighet och ett självförtroende i tron på att turister vill ha det som så många ålänningar själva vintertid ratar för den så kallade södra skärgården, den som ligger åt Spanien till.
Och jag antar att vi är en hel del som lockas av tanken på ett veckoslut i lugn och ro, utan informationsflöde, utan aktiviteter. Eller är det bara jag som lider av att världen blivit så mångordig? Av att det pladdras, bluddras, bloggas, surrar – i tal likväl som i skrift. Förstå mej rätt: jag är en hängiven anhängare av mångfald och mångstämmighet, av tanken på att alla får säga. Problemet är bara att det inte riktigt fungerar i praktiken. Eftersom mediainnehåll nuförtiden produceras och konsumeras så snabbt att bästföredatumet
ibland redan upphört innan texten svalnat, leder det lätt till att alla reproducerar alla. Och att de som sjunger med annan stämma drunknar i den samstämda kören.
Eller – och det här är en jobbig tanke – är det så att de flesta av oss i grunden tycker lika? Särskilt i Svenskfinland där vi av nödtvång hela tiden mentalt gnuggar och gnider oss mot varann är uttrycket “jag är av annan åsikt” en brandfackla. Därför var det ur diversitetssynpunkt med största intresse jag i början läste de åländska lokaltidningarnas SMS-spalter när de startade för några år sedan – och blev förvånad. Det mest frapperande var nämligen den erotiska blicken, den som manifesterar sej i ett slags hjärtespaltsfunktion. Här några mess ur Nya Åland 19.3.: “Har spanat länge på dig, du snygga, otroligt heta kille med rockabillyfrisyren i kassan på Kantarellen. När du ler mot mig och säger “Det blir 11,80, tack!” blir jag helt knäsvag… Du är så sjukt ball! Sign. Bruden” Eller: “Svarthårig tjej med vita slingor, ljusblå jacka, ljusa jeans, vit handväska, var ute i lördags, du gick om mig, lust att träffas någon gång, kram Regnväder”.
Okej, vem som helst fattar väl att de flesta av messen i den här stilen är insiderskämt kompisar emellan men de vidgar ändå läsarens fantasi; öppnar upp för möjligheten att se vardagslivet som en erotisk arena – att människor längtar, suckar och trängtar efter den mystiska främlingen vars ögon de mött i snabbköpet, på bensinstationen, i bussen. Utan att ge sej tillkänna döljer den drabbade sitt dunkande hjärta under täckjackans hölje och beger sej hem för att med svettiga fingrar trycka iväg ett mess till tidningen. Anonymt och offentligt på samma gång, utan risk att utsätta sej för det direkta mötets avvisande eller förlöjligande. En livlina för de blyga? Ändå är den mest förbluffande insikten för den relativt nyinflyttade denna att alla faktiskt inte känner alla, ens i en liten stad.
Nuförtiden har mitt intresse för de kärlekskranka messen svalnat – i stället är det med en rutinmässig oro jag ögnar genom SMS-spalterna. För den som inte är kär är tydligen arg, väldigt arg. Och då företrädesvis på sin granne, medtrafikant, ja medmänniska över huvud taget. Det finns en övervakningsfunktion i de här spalterna som inte är helt behaglig. För vem vill väl vara den som hängs ut som usel sopsorterare, högljudd granne, klantig bilförare eller annars bara dålig människa och allmän skamfläck?
Jag är medveten om att jag låter grinig. Det kan eventuellt bero på att TV-nätet här på Åland digitaliserats under veckoslutet. I stället för de forna 28 kanalerna kan vi nu se 50. Det jag i första hand önskar mej är emellertid inte fler kanaler utan gärna färre, men olika, utan standardiserade, internationella format. Utan likriktning och ängsligt sneglande på vad alla andra gör. Samma sak med radion – kan ni inte ta och sticka ut mikrofonerna utanför direktsändningsstudiorna för ett tag?
I väntan på de program och artiklar jag längtar efter, de som handlar om konstiga saker som jag inte visste fanns eller får det välbekanta att framstå i ett nytt ljus eller visar på samband och möjligheter som jag inte kunnat föreställa mej bygger jag mitt eget mentala Kumlinge med hjälp av musiknostalgi på vinyl (punken fyller 30: hey ho – let’s go!). I det sammanhanget vill jag gärna flagga för den ultimata historiken om punkens amerikanska rötter: Legs McNeils och Gillian McCains Please Kill Me. Den är något i rocklitteratursammanhang så ovanligt som en välskriven, levande, sorglig och skamlöst underhållande samling intervjuer med dem som skapade den amerikanska punkscenen, från Velvet Underground och framåt.
Och ifall tre snabba ackord inte räcker till för att fylla på, alternativt tömma, sinnesdepåerna finns ju alltid bildkonsten kvar, som t.ex. Michelangelo Merisi di Caravaggios De sju barmhärtighetsverken. Det är en målning som det är svårt att se sej mätt på, men nästan lika mycket som jag tycker om att titta på reproduktionerna av den gillar jag att föreställa mej dess tillkomst. Under 1600-talets första år har Caravaggio nått toppen av sin framgång som målare. Han är verksam i Rom, under en betydelsefull kardinals beskydd. Men Caravaggios smak för excesser och bråk förnekar sej inte. Han är ofta inblandad i bråk och skärmytslingar – “lika slagfärdig med svärdet som med penseln”, som Nordisk Familjebok uttrycker det. Allt kulminerar efter en tennismatch i maj 1606, då Caravaggio i en duell dräper sin motståndare Ranuccio Tommasoni.
Den 35-årige Caravaggio döms till döden och flyr till Neapel. Där får han av den nygrundade välgörenhetsorganisationen Pio Monte della Misericordia i uppdrag att måla altartavlan till dess nybyggda kyrka. Resultatet blev denna förunderliga allegori över goda gärningar, där Caravaggio blandar kristen tradition med antika myter.
Efter De sju barmhärtighetsverken blev det napolitanska måleriet aldrig vad det varit; nu fanns det ett f.C. och ett e.C. Inte för att jag vet om Caravaggio brydde sej. Han höstade in sina 400 dukater och drog vidare till Malta, i ständig rörelse i längtan efter det Rom han aldrig skulle återse. Idag hänger målningen kvar på sin ursprungsplats.
För mej manifesterar De sju barmhärtighetsverken att bilden under vissa betingelser är så mycket subtilare än ordet. Vilka är de här människorna? Hur förhåller de sej till varann? Vad tycker de om de uppgifter de är satta att utföra? Tavlan rymmer inte bara en berättelse utan många. Eller sen kan man förstås strunta i alla eventuella berättelser och bara se till texturen, färgskalan. ljussättningen. När jag står framför målningen är jag medveten om att det jag läser in i den antagligen är något helt annat än Caravaggio och hans samtida. Men vad spelar det för roll? Målningen rör vid en inre sträng hos mej. Och bäst av allt: medan den gör det är den alldeles, alldeles tyst.
Ulrika Bengts
