Det är ett vanligt misstag att klumpa ihop de baltiska länderna. Vår reseledare är mån om att peka ut skillnaderna.
– Vilnius är yngre än hansastäderna Tallinn och Riga. Vilnius är grundat av en litauer, storfursten Gedimino på 1300-talet, Tallinn och Riga av danskar och tyskar ett sekel tidigare. Vilnius är mindre än Riga, 650 000 invånare mot en miljon. I Vilnius finns en stark känsla av italiensk kultur, både från barocken och romantiken.
Med grova penseldrag kan man säga att Finland delade Lettlands öde, som en del av det svenska väldet till år 1721. Litauen förenades däremot med Polen 1569. Efter Napoleons reträtt från Moskva genom Vilnius blev Litauen ryskt 1812, liksom Finland 1809. Men i stället för Finlands i huvudsak lyckliga autonoma tid, gjorde man i Litauen hårda uppror 1831 och 1863 innan landet blev självständigt 1918. Varför det?
– Ni finnar har varit mera pragmatiska. Ni tänker först och handlar sedan. Litauerna gör tvärtom, säger guiden.
Mot den bakgrunden, och med deporteringen av en kvarts miljon litauer till Stalins gulager i färskt minne, är det förståeligt att det ryska inslaget i dag tonas ned.
– Litauen är homogent, 84 procent litauer, 4 procent ryssar, 4 procent polacker och 2 procent andra. I Lettland finns det lika många ryssar som letter, säger vår ciceron.
Ändå tycker vi oss höra mycket ryska på gator, i affärer och restauranger. Men guiden säger att bara 20 procent av Vilnius befolkning är ryssar, mot 40 procent i Riga.
De militärer som höjde den ryska andelen till 40 procent under sovjettiden, har till största delen flyttat bort, resten integrerats (ryssarna har egna skolor). Kanske är ryssarna i stadsbilden turister?
Också polackerna har lämnat landet, efter att Vilnius 1920-40 tillhörde Polen. Och så måste vi ställa den oundvikliga frågan: vad hände med Litauens judar?
– Vilnius var före andra världskriget en viktig judisk stad, ”Nordens Jerusalem”, säger Sigutë Radziviciené. Där fanns 100 synagogor. Sedan kom tyskarna med sina Einsatztruppen. De judar som överlevde dem utvandrade under sovjettiden på sextio- och sjuttiotalet. Nu är de knappt två procent av befolkningen, men har två egna judiska skolor med jiddisch som ämnesspråk. Judarna representeras av två aktiva politiker.

Vi besöker utan vägledare Holocaustmuséet, som ligger litet undanskymt i ”the Green House” vid Paménkalnio 12. I några få rum berättas de litauiska judarnas historia.
Efter att Hitler gjort en helomvändning från Ribbentroppakten, brutit den ryska ockupationen av Litauen och enligt Barbarossaplanen tågat mot Leningrad, Stalingrad och Moskva började nazisterna rensa bort etniskt icke önskvärda element och samtidigit minska risken för motstånd mot ockupanterna. Från den 4 juni 1941 gick man till verket för att göra Baltikum ”judenfrei” och statistikförde noggrant sina resultat. I Estland nåddes enligt en rapport till Berlin detta stadium den 31 januari 1942, ett halvt år innan Hitler uppvaktade marskalk Mannerheim på dennes 75-årsdag.
Mellan den 4 juni och den 17 oktober 1941 sköts 137 346 litauiska judar till döds. De samlades på torgen i städer och byar, tvingades att marschera till färdigt grävda gravar och avrättades. Av 220 000 litauiska judar dödades 94 procent under kriget, en av de effektivaste etniska utrotningarna i världen – omkring 15 000 överlevde. De sista skeppades från Narva till koncentrationslägren den 28 augusti 1944 – efter att tyska vapen hade räddat Finland vid Tali och Ihantala, för att sedan vändas mot tyskarna själva.
Huruvida Einsatztruppen på några tusen man, låt vara med bistånd av Wehrmacth och SS, utan litauiskt stöd kunde genomföra denna slakt är en ömtålig fråga för den litauiska historieforskningen (se ruta därom på nästa sida).

Åter till den guidade turen, där siffran för litauiska judar före andra världskriget anges till 250 000 och antalet överlevande till 35 000, eller 5-6 procent – vem skall man lita på? Kanske säkrare att hålla sig till den gamla, goda tiden, då Vilnius blev ”barockens stad”. Dess gamla kvarter lär vara världens till ytan största barockstad. Petrus&Pauluskyrkan gör med sin maränginteriör skäl för namnet ”Barockens pärla”.
Det finns kyrkor som representerar olika religioner utöver den dominerande katolska, vilket guiden framhåller som ett tecken på litauisk tolerans. Hoppsan, säger min privata ciceron. Han berättar att rasismen lever kvar i Litauen, att man kan får höra att det är synd att Hitler inte kunde fullfölja sin rasstrategi. Svarta tolereras inte, utom amerikanska stjärnor i basketboll som kan få dispens från sin hudfärg. Litauerna visste inte så mycket om vad de röstade för när de gick in i EU, många tog det som ett religiöst val. Landet skulle räddas och tas hand om av det övriga Europa, på samma sätt som storfursten Gediminas på 1300-talet ansåg att ”vägen till Europa” och civilisationen gick genom kristendomen.
På kvällen ser vi i TV Litauen besegra Italien i världsmästerskapet i basketball i Japan, något som följande dag färgar stadsbilden. Av någon anledning är denna lilla nation en av världens bästa i korgboll. Varför?
– Basketbollen slog av någon anledning rot i Litauen på trettiotalet, berättar guiden. Landet fick flera medaljer i Europamästerskapen och så har det fortsatt. Många litauer förstärkte i tiden Sovjets landslag. Ett tiotal litauer har spelat i den prestigefyllda amerikanska proffsligan NBA (mot bara en finländare). Proffsmiljonärerna har mangrant återvänt till hemlandet, bildat basketskolor och tagit sig an ungdomen.
Så är det säkert, men vår privata interlokutör kommer igen med den kompletterande informationen att en av spelarna också startade en luxuös badinrättning vid kusten. Där fick manliga kunder genom ett undervattensfönster i simbassängen spana in inte bara bassäng- utan också sängsällskap bland de nakenbadande kvinnorna. Anläggningen är numera stängd.

Ett absolut måste i Vilnius är KGB-museet – fängelse, tortyrkammare och avrättningsplats under både tsarististiska, nazistiska och sovjetiska regimer. Den engelskspråkiga ljudkassetten är nödvändig. Det är svårt att lämna platsen med bibehållen tro på människans godhet. En grop i väggen är kvar efter kulorna vid arkebuseringarna. Den fysiska tortyren skall ha slutat efter Stalins död, men den psykiska fortsatte.
De övre våningarna visar hur det hade gått för Finland om vi inte hade lyckats med vår försvarskamp under vinterkriget. ”Skogsbröderna” utkämpade ett partisankrig – givetvis utan stöd av västmakterna – fram till 1953. Massor av litauer deporterades till Sibirien. Det var delvis i fruktan för detta som finländska mödrar våren 1944 skickade sina barn till Sverige – bland annat undertecknad.
Det är svårt att blunda för att detta kunde ha blivit också Finlands öde – och att överstarna Nihtiläs och Haahtis med Mannerheims goda minne upprättade vapengömmor kunde ha kommit till god användning.

nu eller aldrig
Efter världskriget lämnades Ribbentrops och Molotovs avtal från 1939, om att Finland och Baltikum hörde till den sovjetiska intressefären, intakt. Finland blev lämnat i sticket lika mycket som Estland, Lettland och Litauen, men hade skaffat sig en annan utgångspunkt som förvaltades skickligt. Men vad hände när Litauen den 11 mars 1990 deklarerade sin självständighet och krävde att de ryska trupperna lämnar landet. Vår guide förklarar vid minnesmärket över motståndet:
– Sovjetunionen beslutade sig för att krossa ”den sjungande revolutionen” som med körmusik protesterar mot ockupationen. Den 13 januari 1991 anföll sovjetiska trupper det litauiska parlamentet men möttes av en köttmur. Pansarvagnarna siktade på folkmassan men sköt inte. Det var minus 30 grader. Långväga demonstranter inhystes hos vilniusbor, ofta i 32 kvadratmeters bostäder från 50- och 60-talen, där bara värdinnan rymdes i köket. De ryska trupperna stormade Vilnius TV-torn varvid fjorton människor dödades. Presiden Mauno Koivisto kallade det offentligt för en ”mediehändelse” (se utdrag från hans briefing av finländska journalister den 10 januari 1991 här invid). Den 12 februari erkände Island som första nation Litauens självständighet. I augusti kollapsade statskuppen mot Gorbatjov och därmed det kommunistiska Ryssland. Litauens ”pånyttfödelse” hade börjat.
Vi frågar varför landet inte fick något internationellt stöd. Vart hade Finlands solidaritet försvunnit, den som president Urho Kekkonen så tydligt hade demonstrerat med sitt tal på estniska i Dorpat 1964? Vår guide förklarar:
– Västmakterna hoppades att Gorbatjovs perestrojka och glasnost skulle leda till Rysslands demokratisering. Därför ville George Bush d.ä. – och hans meningsfrände Koivisto – att balterna skulle ta det lugnt och hålla rättning i leden. Men litauerna såg situationen som en parallell till 1904, då kejsar Nikolai II när Ryssland började koka beslöt att glänta på locket och släppa ut litet ånga, bara för att sätta på locket igen senare. Därför grep Litauen tillfället – ”nu eller aldrig”– och fick sin självständighet.
Litauens president sedan 1998 är Valdas Adamkus, som fyllde 80 år den 3 november. Det sägs att han har valts till president för att han ”är tillräckligt rik för att inte behöva stjäla och knappast har kontakter med KGB”. Adamkus kan ha varit närvarande när jag år 1962 bevittnade en exillitauisk sammankomst vid foten av Frihetsgudinnan i New York. Jag jobbade då vid Finlands generalkonsulat där jag upplevde president Kekkonens besök och notkrisen som började vid slutet av resan. Om jag då i utrikesministeriet hade sagt att Litauen någonsin kunde bli självständigt skulle jag ha betraktats som sinnesförvirrad.
Så kapitalt kan en människa missta sig. Inte bara George Bush d.ä. och Mauno Koivisto.

---

Citat ur Koivistos pressbriefing 10.1.1991
(urval av P.-E.L.)
“Vi har tänkt oss att det för balterna, i deras strävan efter självbestämmande och även självständighet, vore till nytta att få kontakter med människor i andra länder, att få erfarenhet och att få en bild av den yttre världens inställning till deras strävanden”.
“Vi blandar oss inte i Sovjetunionens inre angelägenheter. Finland har godkänt de baltiska staternas anslutning till Sovjetunionen, och vi håller fast vid allt som man internationellt har kommit överens om. Mellan oss och Sovjetunionen har det utvecklats synerligen goda förhålanden, goda relationer som har förseglats med avtal och fördjupats med många personliga sammanträffanden och diskussioner. Vi har ett stort intresse av att utvecklingen i Sovjetunionen skall fortskrida i samma riktning som den nu har haft – mot en allt större inre öppenhet.
Enligt vår åsikt är en samtalande Sovjtunion mycket mera sympatisk än en som håller färdiga tal,”
“Uppenbarligen är det så att den internationella situationen inte har utvecklats på ett sådant sätt som man i de baltiska staterna har hoppats. Starka intressen hos många länder är tydligen inriktade på att den utveckling som skett i Europa inom ramen för KSSE och den allmäna globala utvecklingen inom ramen för FN inte har fått störas, och att sakerna borde hållas inom rimliga proportioner”.
“När man i de baltiska staterna gärna vill se en sådan utveckling som påminner om den finländska, vore det värdefullt om de skulle beakta också de synpunkter som har varit viktiga för oss när vi har byggt upp vårt lands position. Vi har ansett det vara viktigt att förstå och stöda Sovjetunionens strävanden och att inte försöka rubba sovjetledningens ställning”.
“Det finns skäl att betona att Finland också har sina egna intressen, och att det är en moralisk fråga att värna om dessa. Vi lever inte under något slags gudomligt beskydd där ingenting av det som händer i världen berör oss. När vi lever i en orolig värld där sinnena är lättrörliga är det enligt min åsikt viktigt att vi inte provocerar folk att beträda en väg på vilken vi inte är beredda att följa dem”.