Utopin som omfattar idén om att kvinnor i Finland är jämställda med män är starkt förankrad i den finländska samhällsdiskussionen. Ett exempel på denna sorts tänkande gav centerns Anneli Jäätteenmaki som under förra presidentvalet motiverade sitt stöd för samlingspartiets Sauli Niinistö med att kön inte längre har samma betydelse som i valet år 2000. Jäätteenmäki ansåg att glastaket krossats i och med att Tarja Halonen blev vald och att jämställdheten i Finland nått en tillfredställande nivå. Hon gav ändå inga konkreta exempel på hur jämställdheten förbättrats och kom inte heller att tänka på att efter att Halonen blivit vald inleddes den livliga diskussionen om en begränsning av presidentens maktbefogenheter. Den här trenden gäller för övrigt inte bara presidentposten, utan i allmänhet när kvinnor når samhällets högre posteringar. På professionella arenor som tidigare varit ockuperade av män men som tagits över av kvinnor blir ofta till exempel lönesänkningar aktuella.
Bevisen är många för att kvinnors ställning i Finland på många sätt är sämre än tidigare. Faktum är att vi i många frågor ligger under den europeiska medelnivån; endast 12 procent av styrelseplatserna i börsföretagen upptas för tillfället av kvinnor, löneskillnaderna mellan kvinnor och män har inte minskat utan på många håll vuxit! och våld i närrelationer är fortsättningsvis proportionellt ett massivt och nertystat problem.
Dessutom påverkar den ojämlika tudelningen av familjekostnader unga kvinnors möjlighet till stadigvarande arbete samtidigt som snuttjobb främst drabbar kvinnor. Den fattigdom som snuttjobben skapar i de lägre sociala klasserna ökar också generellt sett mest bland kvinnor.
Av nästa regering och riksdag, krävs därför långsiktigt arbete för ökad jämställdhet på alla nivåer i samhället. Regeringen måste dock åtminstone ta itu med ovannämnda problemkomplex, med till exempel följande åtgärder:
– 40 procent av styrelseposterna i officiella företag och börsföretag bör kvoteras för kvinnor, i och med att det här tycks vara den enda åtgärden som på sikt kan påverka kvinnors jämställda representation i det högsta skiktet i samhället.
– All löneinformation bör vara offentlig. Lika lön för lika arbete!
– Fortsatt utnyttjande av snuttjobb måste sanktioneras, också inom den offentliga sektorn.
– En nationell koordinationsenhet som ansvarar för våld i närrelationer bör skapas.
– Ett handlingsprogram som tar itu med fattigdomens könsskillnader och speciellt minoritetskvinnors marginella situation måste skapas.
Ett stjärnklart bevis på att mycket jämställdhetsarbete återstår är den alarmerande konservativa diskussionen som förs i dag, med inlägg som ”småbarnsmammors plats är i hemmen och på grund av det här borde den subjektiva rätten till dagvård skäras ner så att arbetslösa mammor och mammor med spädbarn inte kan få dagvårdsplats för sina barn”. Sådana populistiska diskussioner hör väl inte hemma i ett praktiken jämställt land? Jämfört med de andra nordiska länderna är denna sorts diskussion minst sagt skandalös och en orsak för många politiker att skämmas.
Hemvårdsstödet är i nuläget en riktig fälla för småbarnsmammor, då mammor som saknar stadigvarande arbete att återvända till efter föräldraledigheten, vilket gäller för allt flera kvinnor i ”den fruktbara åldern” i dag, väljer att sköta barnen hemma för 300 euro i månaden. Det här gäller också för många av de mammor som har stadigvarande jobb och skulle vilja tillbaka till arbetslivet, men är rädda att sämplas som mammor som väljer arbetet framom barnen – själviska och egoistiska. Det är dags att fråga sig var alla pappor finns och hur det kan vara möjligt att endast 5 procent av de finländska papporna överhuvudtaget tar ut föräldraledighet!
Nästa regering och riksdag måste därför arbeta för att omstrukturera det konservativa hemvårdstödet i tvåföräldrars familjer. Stödet, som i tiderna skapades av centern, var egentligen inte avsett för att förbättra kvinnors situation utan för att flytta kvinnor från arbetslöshetsstatistiken till hemmen.
I samma veva bör föräldraledigheten förlängas till 18 månader och kvoteras så att minst en tredjedel tas ut av papporna, en tredjedel av mammorna och sista tredjedelen får familjerna själva bestämma över (jmf. med Islands modell). Ensamstående föräldrar får ändå inte sanktioneras i det här fallet för att mannen inte finns. Dessutom måste minimiföräldrapenningen som i dagsläget är 15,20 euro absolut höjas.
Samtidigt måste mammornas och pappornas möjlighet till deltidsarbete förbättras och dagvårdens kvalitet och möjlighet till deltidsplatser utvecklas. Därutöver är en jämn kostnadsfördelning av föräldraledigheten mellan mäns och kvinnors arbetsgivare ett måste, så att arbetsgivarnas tankar på att inte ge jobb åt kvinnor i ”den fruktbara åldern” för att de när som helst, ändå, padang, blir gravida!
Vad kan göras för att förändra den konservativa diskussionen om jämställdhet och feminismens stigma i Finland? Utbildning, utbildning och utbildning. Både för lärare och studerande från och med dagisåldern. Jämställdhetsfrågor löser sig inte självmant med tiden, som det ofta hävdas, utan kräver mycket arbete.
Skribenten är styrelseordförande i Unionen
Unionen, Kvinnosaksförbundet i Finland rf. är en feministisk organisation som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället och avskaffa könsdiskriminering genom att förstärka kvinnans ekonomiska och politiska ställning i Finland. Organisationen grundades 1892 och har i dag 2000 medlemmar. Unionen utger också tidningen Tulva.
Läs mera: www.naisunioni.fi
Veronika Honkasalo
