För många är hela reformen fortsättningsvis en obegiplig plan som är svår att med klara argument förklara. Att det behövs massor av pengar till hälso- och socialvård och äldreomsorg förstår de flesta, men exakt hur kommunreformen skall lösa dilemmat är svårare att reda ut.Det faktum att ju fler kommuner som går samman dess mera pengar får de, förklarar i alla fall vad regeringen egentligen vill ha: färre och större kommuner oberoende av vilken betydelse det har för servicen. Det som har gått fel handlar om att den största kommunen i området (var som helst i Finland) ofta inte har varit sin uppgift mogen utan i värsta besserwisserstil har gett order åt de mindre kommunerna och retat upp dem så att också det samarbete som har funnits tidigare har upphört eller försvårats. Det är ju trots allt bara mänskor som skall göra allt detta, och de flesta kommunfäder samt -mödrar skulle verkligen behöva en grundkurs i psykologi och vett & etikett.

Efter den första chocken för 1 ½ år sedan när regeringen plötsligt meddelade att nu skall det börja hända, har många saker faktiskt hänt. Landet är fullt med samgångsplaner och flera kommuner har redan fallit för frestelsen att ta emot miljonerna euro som erbjuds, utan att veta vad som kommer att hända om några år. Det är att hoppas att det blir fungerande kommuner som har mycket gemensamt och som kommer överens, och att de  inte bara har euron i blicken.
I de flesta fall har inte kommuninvånarna getts möjlighet att delta i framtidsspaningen, ibland inte heller fullmäktige, och mindre partier har uteslutits ur beredningen. Partierna har tagit fram räknemaskinerna och räknar febrilt vilka alternativ som skulle ge den bästa utdelningen. I de allra flesta kommunsammanslagningsplaner som i dag är aktuella har partipolitiska frågor en mycket större roll än vad man tror. Alla talar ju om att det handlar om att säkra servicen, men hur det skall gå till får man sällan svar på.
Bland de kommuner som redan tidigare har gått i hop börjar oenigheten komma upp till ytan: sidobibliotek läggs ner, mindre hälsocentraler sammanslås till en större i centrum, skolor dras in. Under hela denna process har invånarna i kommunerna haft en sidoroll och det är ännu långt till nästa kommunalval. Men regeringen är konsekvent: hela reformen nämns ju inte överhuvudtaget i regeringsprogrammet.

I Egentliga Finland finns fem regioner som under senare år med varierande framgång försökt intensifiera sitt samarbete. Av dessa verkar Åboland (åtta kommuner) ha kommit långt, medan Åboregionen med 18 kommuner inte har kommit många meter framåt. Just nu går man egentligen bakåt. Efter att regeringen beslöt att vissa stadsregioner (bland dem Åbo samt några kommuner i närheten) åläggs att utreda samarbetsmöjligheter inom vissa områden, har stämningen mellan Åbo och grannkommunerna beskrivits med ett ord: isande. Något är man tvungen att få på papper före hösten, men tillsvidare har arbetsgruppen koncentrerat sig på kaffe och wienerbröd.
Jag har själv stött tanken på att min hemkommun Pikis som befinner sig på tio minuters bilväg från Åbo och som av regeringen av någon obegriplig anledning inte tvingades med i Åbo-samarbetet, ändå skulle ansöka om att få vara med på ett hörn gällande t.ex. trafikfrågor. Så har också skett, men några resultat är inte att vänta. Åbo vill helst sluka oss allihopa och allt annat är ointressant.

För oss som “flytt” till lugna, trivsamma och bättre fungerande kommuner utanför Åbo, är en samgång med Åbo fullkomligt otänkbar. Det går inte en dag utan att tidningarna har nyheter om Åbo stads olagligheter, dumheter, kulturfientlighet och dåliga ekonomi. Vem med förståndet i behåll skulle vilja dras in i sådant elände?
De kommuner som finns omkring min lilla hemkommun Pikis med 7 000 invånare (den kommun vars invånarantal just nu ökar mest i hela landskapet) försöker få till stånd ett alternativ till Åbo-infiltreringen på den östra sidan.
Det ser ut att gå åt rätt håll, och molnet från Åbo är så hotfullt att man till och med kan få de bångstyriga centerpartisterna till förhandlingsbordet. Målet är att få ett bestående samarbete mellan fyra kommuner, där St Karins utgör den stora och rika. Om detta också blir en ny kommun får tiden utvisa. Kanske sen när vi hittat ett godtagbart namn för kommunen…

I Åboland har det också en längre tid kokat ordentligt. Sfp:s storstilade plan att skapa en kommun Åboland av åtta kommuner har nu gått i stöpet. Motivet var att detta är enda sättet att garantera service på svenska också i framtiden. Budskapet gick trots lock och pock inte hem, och de tre kommunerna på Kimitoön (Kimito, Dragsfjärd, Västanfjärd) vill hellre bilda en ny egen kommun än vara med i en större kommun Åboland. Kommunstyrelserna har redan fattat beslut om det.
Då återstår frågan vad som skall hända med Pargas och de fyra små västliga skärgårds-
kommunerna. De finns två möjligheter: antingen bildar alla dessa en kommun, eller så bildar skärgårdskommunerna en egen kommun och Pargas fortsätter som förr. Problemet för Pargas är att det är nära till den stund då majoritetsspråket blir finska, och det är det som har drivit hela tanken på kommun Åboland. Det handlar ju inte bara om möjligheterna till service på svenska utan också om sfp:s framtid i regionen.
Debatten om var gränserna skall börja gå har säkert skadat sfp internt mera än de flesta andra partier, tonen har tidvis både inåt och utåt varit hätsk. Att sopa igen spåren blir inte lätt. Man förstår paniken inom sfp, språket är ju partiets enda existensberättigande och området där sfp har ett brett understöd är geografiskt litet. Vi andra s.k. vanliga partier har ett verksamhetsområde med närmare en halv miljon invånare, sfp:s kärnområde omfattar bara 20 – 30 000 personer med svenska som modersmål och också här har många andra partier stort understöd.

Att Wallin försöker locka väljare också bland finskspråkiga är närmast ett måste. Därför tycker jag det är lite underligt att sfp:s hela tre kandidater i valet alla uppträder med enspråkigt svenska titlar, medan jag och två kandidater från de gröna (som de enda) har tvåspråkiga titlar i de officiella valdokumenten.
Missnöjet med sfp ligger och pyr under ytan, men rätt många kommer troligen ändå att rösta på sfp av gammal vana, trots att det svider. De andra partiernas framgång i Åboland tror jag i alla fall på sikt blir större, sakta men säkert. Och man kan ju låta sig påminnas om att vänstern t.ex. i Nagu hade ett understöd på 60 procent ännu i början av 1920-talet  och vänsterns roll först på 50-talet blev riktigt svag. Många skärgårdsbor har alltså fortfarande vänsterblod i ådrorna och minns att deras föräldrar och farföräldrar röstade på vänstern.

---

Skribenten är riksdagskandidat för Vänsterförbundet i Åboland.