843
Då Mari Rantanen debuterade i början av ”de kvinnliga konstnärernas” 1980-tal, ville hon vara som en av killarna och hade alltid velat måla abstrakt, utan att fördenskull hänge sig åt själlösa excerciser med form och färg. Hennes första vistelse i New York, mitt under rasande tidigpostmodern entusiasm, öppnade ögonen för de traditionellt kvinnliga konstmanifestationerna – kort och kraftigt generaliserande sagt dekorationshantverk – som modernismen lyst i bann. Det blev oerhört viktigt att lyfta fram det kvinnliga, både för jämlikhetens skull och för det icke-hierarkiska tänkandet som återspeglas i mönstrens upprepning av delelementen. Hon började revidera konstens auktoritativa, uttalade och icke uttalade regler och fann att sökandet efter den enda sanningen saknar relevans, verkligheten är sammansatt och alla delarna har sitt existensberättigande.
Ett kvartssekel senare har det jordbundna med kraftiga färger gett plats åt ljusa, klara färger i lager på lager, med inslag av silver. Intresset för färgen och formen och deras inbördes växelverkan omfattar alltmer också ljuset, den traditionella bäraren av det immateriella, ”det som icke är”. Målningarnas textur, ytan, är om möjligt ännu viktigare än tidigare – att se målningarna på avstånd är en helt annan upplevelse än att se dem nära, och beroende på ljuset skimrar de i allt mellan tusen och två dimensioner. Här får utställningen lite draghjälp av årstid och plats – Konsthallens takfönster släpper generöst in det ständigt föränderliga vårdagsljuset.
I sitt arbete blandar Rantanen friskt och frejdligt – nytt och gammalt, exotiskt och trivialt, högkulturellt och lågkulturellt, i ständig dialog. Kommenterande, inte predikande rätt och fel. Mellan raderna en ryggmärgskänsla för tolerans och öppenhet, vilja att åskådliggöra det vi ser och, som Klee i sina dagar, göra det osynliga synligt. Stommen i målningarna kan vara metrokartor, rutnät – modernismens heliga koncept och samtidigt ett alldeles allmänt grundkoncept – eller arkitektur. Speciellt sedan hon sett Taj Mahal försvinna och återuppenbara sig i solnedgången har hon utgått från arkitektoniska former. Hon dras till ställen där människor gjort saker länge och det satt överflödande spår i den visuella miljön. Ostasien, men också ställen som New York och Italien.
Barockt överflöd snarare än minimalism, säger hon själv, och jämför sin konst med en film med många sidospår. Hon vill skapa rum, där man kan uppleva sig vara innesluten i konsten – som i ett fornromerskt finrum – och där känslor och tankar föds. Blandandet av element från olika delar av världen blir, med hoppet om att kunna bidra till bättre samförstånd i den stora världen, ett globalt perspektiv.
Förra veckan öppnades Mari Rantanens utställning Much of all at once i Konsthallen i Helsingfors. Hur välfunnet namnet är gick upp för mig först då intrycken haft tid att sätta sig: Förutom att utställningen är omfattande i fysisk bemärkelse, fungerar den på många olika plan både som helhet och genom delarna – målningarna – i sig. Tre stora målningar och en bok har tillkommit speciellt för utställningen.
Då Mari Rantanen debuterade i början av ”de kvinnliga konstnärernas” 1980-tal, ville hon vara som en av killarna och hade alltid velat måla abstrakt, utan att fördenskull hänge sig åt själlösa excerciser med form och färg. Hennes första vistelse i New York, mitt under rasande tidigpostmodern entusiasm, öppnade ögonen för de traditionellt kvinnliga konstmanifestationerna – kort och kraftigt generaliserande sagt dekorationshantverk – som modernismen lyst i bann. Det blev oerhört viktigt att lyfta fram det kvinnliga, både för jämlikhetens skull och för det icke-hierarkiska tänkandet som återspeglas i mönstrens upprepning av delelementen. Hon började revidera konstens auktoritativa, uttalade och icke uttalade regler och fann att sökandet efter den enda sanningen saknar relevans, verkligheten är sammansatt och alla delarna har sitt existensberättigande.
Ett kvartssekel senare har det jordbundna med kraftiga färger gett plats åt ljusa, klara färger i lager på lager, med inslag av silver. Intresset för färgen och formen och deras inbördes växelverkan omfattar alltmer också ljuset, den traditionella bäraren av det immateriella, ”det som icke är”. Målningarnas textur, ytan, är om möjligt ännu viktigare än tidigare – att se målningarna på avstånd är en helt annan upplevelse än att se dem nära, och beroende på ljuset skimrar de i allt mellan tusen och två dimensioner. Här får utställningen lite draghjälp av årstid och plats – Konsthallens takfönster släpper generöst in det ständigt föränderliga vårdagsljuset.
I sitt arbete blandar Rantanen friskt och frejdligt – nytt och gammalt, exotiskt och trivialt, högkulturellt och lågkulturellt, i ständig dialog. Kommenterande, inte predikande rätt och fel. Mellan raderna en ryggmärgskänsla för tolerans och öppenhet, vilja att åskådliggöra det vi ser och, som Klee i sina dagar, göra det osynliga synligt. Stommen i målningarna kan vara metrokartor, rutnät – modernismens heliga koncept och samtidigt ett alldeles allmänt grundkoncept – eller arkitektur. Speciellt sedan hon sett Taj Mahal försvinna och återuppenbara sig i solnedgången har hon utgått från arkitektoniska former. Hon dras till ställen där människor gjort saker länge och det satt överflödande spår i den visuella miljön. Ostasien, men också ställen som New York och Italien.
Barockt överflöd snarare än minimalism, säger hon själv, och jämför sin konst med en film med många sidospår. Hon vill skapa rum, där man kan uppleva sig vara innesluten i konsten – som i ett fornromerskt finrum – och där känslor och tankar föds. Blandandet av element från olika delar av världen blir, med hoppet om att kunna bidra till bättre samförstånd i den stora världen, ett globalt perspektiv.
Mari rantanen: Paljon ja kerralla – Much of All at Once. Konsthallen. Till den 6 maj 2007.
Bianca Gräsbeck
