Annu Kekäläinen har skrivit en personlig reportagebok om dagens Sydafrika.
Annu Kekäläinen inleder sin reportagebok från Sydafrika i apartheidkolonin Oranien. Där odlar värdshusvärden Renus Steyn rosor: Rosa Bushveld Dawn, Rosa Ester Geldenhuis, Rosa Pretoria, Rosa Touch of Glass, Rosa Harmonie.
Poetiska och laddade namn som väcker min nyfikenhet. Vilken färg har en ros som kallas ”Gryning i bushen”? När och varför döptes en ros till Pretoria? Vem var Ester Geldenhuis? Vad drömde hon om i det nya landet? Längtade hon nån gång tillbaka till Hollands milda fukt? På Karoos torra, röda jord är rosorna ”alien plants” som måste odlas i växthus för att klara sig. Rosenodling som metafor för det främmande och exklusiva.
Det är en lockande inledning till en bok om Sydafrika. När man läser vidare i kapitlet blir det snabbt klart att Oraniens omkring 500 bosättare inte är några nyanlända drivhusplantor utan ättlingar till de boer som på 1850-talet i sina oxvagnar tog sig till högslätten för att komma undan engelsmännen. De betraktar Sydafrika som sin fosterjord och håller fast vid sin afrikaanerkultur, sin vithet (inga svarta eller färgade tjänare här inte) och sin kalvinistiska tro. En anakronism och en utopi i dagens regnbågsnation.
En av Oraniens bosättare är Annatjie Boshoff, en mycket gammal men energisk, skarp och vänlig dam. Också i hennes lilla trädgård växer blodröda rosor. Hon har arbetat för Hendrik Verwoerd, ”apartheids arkitekt” kallad, under hela hans premiärministertid. ”Dr. Verwoerd var en förunderlig, intelligent människa. Han hade en vision”, säjer Annatjie. Och Kekäläinen fortsätter: ”Dr Verwoerd har karakteriserats som intelligent och karismatisk också av andra än hans understödare. Hans vision skapade vår tids kanske mest systematiska maskineri av godtycke och ojämlikhet.”
Genom att inleda sin berättelse i Oranien kan Kekäläinen liksom i förbifarten berätta apartheids historia och ge bakgrunden till det som är bokens egentliga ärende: dagens Sydafrika. Det är skicklig dramaturgi – i verkligheten gjorde hon resan till Oranien först i slutet av sin sju månader långa odyssée.
Vägen till ubuntu
Annu Kekäläinen är en modig och grundlig journalist. Hon reste med liten budget, färdades kors och tvärs i landet, bodde litet hur som helst, intervjuade ett hundratal personer, mest kvinnor, och valde sedan de öden som hon tyckte var intressantast och som komprimerade en erfarenhet eller öppnade nya infallsviklar. När hon skriver döljer hon inte att hon är en tillfällig besökare i en främmande kultur, och hon redogör också för möten där en genuin kontakt inte föds eller där hon upplevs som bara till besvär.
”I all forskande journalistik ingår ett element av maktutövning” säjer en irriterad Benitasom arbetar på ett centrum för våldtäkt. ”Vad får vi i gengåva? En bok kanske. Det hjälper mig inte ett jävla dugg i det här jobbet.” Kekäläinen insisterar på att information och möten kan ha en betydelse på sikt men Benita fräser att folk ren vet tillräckligt.
Tja, det är kanske sant att vi vet på ett allmänt och abstrakt plan, men inte på ett mänskligt, eller så att vi verkligen skulle förstå.
Kekäläinen tar oss med till alldeles konkreta människor med alldeles konkreta rädslor och traumor och fröjder och förhoppningar. Skalan är vid. Kxosakvinnan Noncadile som syr kläder på sin Singermaskin och tätar sin hydda med lera för vintern medan hennes man jobbar i Johannesburgs gruvor. Den före detta lärarinnan Anlie som köpte boskap och blev farmare i en tid när landfrågan snart kan explodera. Regeringen har beslutat om en frivillig jordreform, men fortfarande är 84 procent av marken i vita händer. Shirley Gun, vit kommendant i ANC:s underjordiska armé, en kvinna som ”skrattar hårt och ödsligt” när hon berättar om sina brutala erfarenheter i apartheids fängelser och ANC:s läger. Ela Gandhi, som växte upp i sin farfar, Mahatma Gandhis Fenix-koloni och blev invald i Sydafrikas första demokratiska riksdag. Bulelwa som bor i townshipen Khayelitcha i Kapstaden och jobbar för medborgarorganisationen Rapecrisis. Ray, städerska och ensamförsöjare med fyra barn (och tuberkulos), som gör allt för att hålla sina barn utanför gängen. Adelaide som jobbar med långivning åt townshipinvånare så att de ska kunna starta småföretag.
Adelaides mamma och syskon lät gängvåldta henne som straff för att hon inte ville vara med om systerns knarkhandel och den vägen blev hon också hivsmittad… Alla berättar sin personliga historia som samtidigt blir en bit i Sydafrikas gemensamma historia.
Mycket handlar om våld. Det går inte att skriva om Sydafrika utan att skriva om våldet. Kekäläinen gör det klokt och insiktsfullt. Hon lyfter fram enstaka fall ur den fasansfulla våldtäktsstatistiken och hon talar med gräsrotsaktivister och forskare. På sätt och vis, säjer de, är våldet begripligt. Sydafrika har ett dubbelt arv av förtryck: först kolonialismen och sedan apartheid som slog sönder traditionella strukturer, splittrade familjer, tvångsförflyttade folk. Till det kommer det krigiska mansideal som både apartheidarmén och ANC:s beväpnade kamp har fostrat. Förklaringar finns men både forskare och vanligt folk står ändå lika hjälplösa inför det irrationella våldet. Vägen tillbaka till det traditionella ubuntu – vi är alla en gemensam familj – är i det moderna samhället stängd. Vägen till ett nytt, mera jämlikt civilsamhälle är lång trots att Sydafrika i dag har en av världens mest demokratiska grundlagar. Men alla som har besökt Sydafrika slås av den positiv energi som också finns och som är våldets motpol. Alla dessa heroiska kvinnor och män som vägrar ge upp kampen. Bulelwa säjer: ”Fattigdomen är en utmaning. Den knäcker mig inte utan tvingar mig att fråga vad jag kan göra. Jag kommer från knappa förhållanden. Far sålde kon för att vi flickor skulle få studera. Och min mor var en mycket speciell kvinna.”
Kompromiss och förhandling
Det finns en annan sida av Sydafrika som Kekäläinen inte tar upp och som relativiserar våldet (om något sådant är möjligt). Dagligen tar sig tusentals flyktingar från krigsdrabbade länder in i landet, ofta olagligt. De kommer från hela Afrika, några också från Europa och Asien. För dem betyder Sydafrika trygghet och hopp om utkomstmöjligheter.
Ytterligare en aspekt som Kekäläinen berör helt kort är den erfarenhet av kompromiss och förhandling som är grunden för det nya Sydafrika och som också tillämpades av Sannings- och Försoningskommissionens, i sig ett lysande exempel på sydafrikansk ickevåldsstrategi. Terminologin är kristen; förlåtelse i stället för hämnd och straff, men i botten finns det traditionella ubuntu-tänkandet, att genom samtal komma till ett gemensamt beslut. Det finns efterfrågan på det slags fredsskapande modeller. Bl.a. från Nordirland och Bosnien har man bett Sydafrika om om hjälp. (Men knappast från Zimbabwe, tänker jag i skrivande stund.)
Annu Kekäläinen nämner i ett efterord några böcker som har påverkat henne. Bland dem finns Antjie Krogs Country of My Scull som handlar om Sannings- och Försoningskommissionen. Själv skulle jag vilja jämföra Valkoista mustalla med Krogs följande bok, A Change of Tongue, som utkom samma år (2003) som Kekäläinen reste runt i Sydafrika och som tar upp liknande frågor. Visserligen kartlägger Krog ett bredare område och skriver inifrån landet på ett sätt som Kekäläinen inte kan göra, men ändå finns det likheter mellan de båda författarna. Det har att göra med hur de använder sig själva som element i berättandet. Båda är vita, Kekäläinen en främling från ett välfärdssamhälle, Krog en afrikaaner (boerättling) med allt vad det innebär av historisk belastning. Båda måste förhålla sig till sin bakgrund och till Sydafrikas svarta och färgade majoritet, och blir på det sättet också våra kartläsare i den främmande terrängen.
I Finland är en bok som Annu Kekäläinens en raritet. Inget stort förlag ville ha den, det är deras skam. Det var det lilla förlaget Pieni karhu som såg hur bra Valkoista mustallaär och vågade satsa. Heder åt dem.
Annu Kekäläinen: Valkoista mustalla – kertomuksia väristä, väkivallasta ja vaeltamisesta. Pieni Karhu, 2007.
Carita Backström
