FÖRFATTARE PÅ VIFT

av Emma Juslin

Litterära tillställningar är oerhört roande evenemang, det kan jag med lättnad konstatera efter ett veckoslut som författare under Mariehamns litteraturdagar. På fredagen svävade skandalförväntningarna över hotell, nattklubbar, huvuden och isklädda vikar som gamar. Dock infriades dessa förhoppningar inte. Det närmaste en skandal någon nådde, var en diskussion mellan Kjell Westö och Theodor Kallifatides som med mycket god fantasi tangerade lite snusk. Dessutom kunde man inte undvika det dominobrickaktiga finlandssvenska skvallret (alla känner alla som känner någon som känner henne som känner han där som känner oss alla).
Som nybliven, ung och framför allt oerfaren författare – kändes allt överdrivet nervöst. Efter två års ensamt skrivande på romaner, måste man plötsligt ställa sig på en scen och försöka uppvisa de slumrande skådespelartalanger man inte har. Det kallas dold marknadsföring. Inget illa med det förvisso, men situationen är lustig. Jag skriver för att jag inte med vanligt tal kan strukturera något som helst förståeligt. När jag talar snubblar orden fram över läpparna, förskräckta och svimfärdiga och utan inbördes sammanhang. När jag skriver däremot får jag för det mesta sagt det jag vill säga. Det är därför det känns lustigt att efter två romaner (där jag sagt allt jag vill säga så precist jag bara kan) fortfarande nödgas förklara för alla vad de går ut på (vilket jag inte kan).
För att lindra nervositeten blev jag vänligen upplyst om att de rikssvenska författarna ofta är mycket bättre än de finlandssvenska, när det gäller att marknadsföra sig själva under litterära tillställningar. Rikssvenskarna vågar ta plats. De är lugna, självsäkra samt mycket väl förberedda. Jag darrade mig upp på scenen utan att riktigt ha bestämt mig för vad jag skulle säga (och framför allt varför).
Till min stora förvåning klarade jag av det utan större sammanbrott. Men jag kände mig bottenlöst medveten om behovet av att delta i någon kurs som skulle heta Hur man som skribent skall återge det man har skrivit i tal eller Hur man skall göra för att låta lika engagerande som baksidestexten på sin roman.
Trots detta är litteraturdagar viktiga tillställningar även för författarna. Man får umgås, diskutera och dricka, samt knyta kontakter. Mariehamn är sålunda ett utmärkt forum, där det finlandssvenska kan möta det rikssvenska, där nya idéer kan födas och där gamla uppfattningar kan dö. Själva arrangemanget var mycket väl planerat och allt flöt på utan problem. Inga skandaler uppstod, alla fick mat och husrum, flygplanen störtade inte en enda gång vare sig på vägen dit eller på vägen hem. Det var få som gnällde, och de som gnällde var lyckligtvis lättare att undvika än det var att frånkomma scenskräcken.

Emma Juslin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.