Nu eller aldrig

av Monika Holmström

Varför göra en pjäs om en förvirrad människa? Vilken konstig fråga – bara för att det handlar om en kvinna. Tänk på Hamlet.

Vintern har just gett vika för vårsolen en dag i mars när jag träffar några av de medverkande i föreställningen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika på Teater Universums stora scen.

Dagen innan har jag sett det första genomdraget av hela föreställningen och är nyfiken på vad regissören Maria Lundström och skådespelarna Maria Ahlroth (Valerie Solanas) och Elin Petersdottir (Doktor Ruth Cooper) har att berätta om sin syn på Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten, deras egen föreställning och Valerie Solanas exceptionella liv.
Det är en på många sätt omskakande föreställning. Valerie är inget offer här utan stark och handlingskraftig, även om döendet går som en tråd genom hela föreställningen. IDrömfakulteten beskrivs själva döendeprocessen detaljerat och det här har fått komma med i föreställningen. Döendet registreras av Valeries låtsasvän/alter ego, Sister White i rött och svart, och det påminner lite om Claes Anderssons Hamlet –66. Det är konkreta detaljer om livsfunktionernas upphörande, men också poetiskt. Ändå: Kan döden vara poetisk?

Den frågan ställer jag inte, utan vi börjar från helheten, målsättningarna. Maria Lundström säger att det här är en föreställning som ställer frågor, som påstår mindre än den frågar och att svaren är flera. Elin Petersdottir poängterar de feministiska maktanalyserna, att det är personliga analyser i förhållande till en politisk bild.

Genast kommer vi in på det intressanta och häpnadsväckande SCUM- manifestet – Society for Cutting Up Men – som Solanas skrev. Elin Petersdottir framhåller att manifestet är ett ifrågasättande, och det stämmer – men det är ett extremt ifrågasättande. Efter att ha läst det undrar jag i flera dagar vad det rikitgt handlar om. Men plötsligt märker jag: I sina extrema påståenden har det löst upp många av de bojor jag uppfattar att kvinnor hålls inspärrade av i fråga om sociala roller. SCUM-manifestet ställer allt på sin spets på ett sätt som åtminstone för en stund gör en fri. Det handlar också mycket om kvinnans position som ’den svaga’, men det blir läsarens uppgift att hitta en realistisk väg ut ur dilemmat.

Verbal och intelligent
– Valerie är en Hamlet, säger Elin Petersdottir och det tar en stund innan jag förstår vad det betyder. Där finns skotten mot Andy Warhol, hela denna självrannsakan, och döendet.

– Människor har undrat varför vi gör en pjäs om en förvirrad människa – innan de fattar hur konstig den frågeställningen är, egentligen bara för att det handlar om en kvinna, säger Maria Ahlroth.

Ensemblen består av medlemmar från den nygrundade Teater 90°, från Siriusteatern och några gästande skådespelare.
Alla arbetar med stort personligt engagemang. Det är inte en feministisk grupp, men man vill koncenterera gruppens erfarenheter till en berättelse, säger initiativtagaren/regissören och fortsätter:

– Det var nu eller aldrig som gällde i fråga om skådespelarval och verksamhetsform.

Allting började med Maria Lundströms läsning av Drömfakulteten och fortsatte i samarbete med Sara Stridsberg. Men det är en på många sätt annorlunda föreställning än den mer realistiskt inriktade i Stockholm, understryker Maria Lundström. Mycket i arbetet har utgått från romanen, från stämningen i den.

Alla tolkningsmöjligheter gör att föreställningen blir väldigt drabbande i sin öppenhet. Allt kompletterar varandra: Valeries mostridiga liv, hennes handlingar, manifestet. Smärtan kommer fram mest indirekt, i livsödet. Man ställs inför motstridiga frågor, mest om hur det personliga och det politiska/samhälleliga dels hör ihop, dels är åtskilda; men här finns också frågor om normer och ansvar.
– Det framgår att Valerie skyller på det största, det politiska, medan hennes morDorothy måste ställas utanför eller ovanom all kritik, analyserar Maria Lundström.

Lite undrar jag över att Valerie framställs som så stark, att känslan av den rollens isolering dröjer kvar. Men Maria Lundström påpekar att det hade varit alltför lätt att göra Valerie väldigt manhaftig, göra hennes till en stereotyp av en lesbisk kvinna. Därför har gruppen valt att ge henne många val och möjligheter. Elin Petersdottir citerar doktor Coopers replik om att ”Valerie vill ge bilden av en hård, tuff och cynisk misantrop” och också det blir som en frågeställning om en livsstil. Föreställningens gestaltande av en kvinna som korsar gränser men också håller sig till en del normer kanske säger någonting viktigt om det finlandssvenska teaterfältet: Det blir något nytt och ovanligt att en kvinna framställs som så politisk, verbal och intelligent.

Monika Holmström
Foto: Jimi Kasteenpohja

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.